Jag har titta på ett program som just nu går på TV, den hemlige miljonären. Serien för er som missat detta program går ut på en person som lyckats i affärer och har mycket pengar ger sig ut ”under cover” under förespeglingen att det spelas in en dokumentär om frivilligarbete. Miljonären ska vid slutet av programmet välja ett antal organisationer/personer som ska få ett bidrag från miljonären som då avslöjar vem han/hon är.

Jag tycker programmet är bra. TV alltid strävar efter ”bra TV” och sanningen i det som händer i rutan ibland är tillrättalagt för att just bli ”bra TV”. Men just i detta program verkar det vara ett riktigt engagemang från miljonären, tårarna verkar vara riktiga och engagemanget genuint.

Även om ett TV program med dessa förespeglingar borde vara omöjligt att göra en uppföljare på (jag menar hur många dokumentärer görs det om frivilligarbete, någon kommer snart se igenom fasaden) så har denna första omgång fastnat på min näthinna.

Visst har pengar betydelse för dessa organisationer -stor betydelse- men vad som verkar vara mist lika viktigt är engagemanget. De flesta av oss saknar miljonärens ekonomiska medel och har därför svårt att likt programmet skänka pengar, men kan vi skänka lite av vår tid?

Utan att på något sätt måla ut mig själv som präktig eller ”bror duktig” brukar jag köpa div. sk. gatutidningar (Aluma, situation Stockholm, Faktum, The Issue m.fl) när jag får chansen.

Vi kan alla bidraga på olika sätt, att stanna upp och köpa en gatutidning samtidigt med en pratstund är en sak – du kan säkert komma på fler som passar dig.

Men vad som är ett återkommande tema bland de hemlösa är att vi som har en bostad fullkomligt ignorerar dem, de upplever i bästa fall sig som osynliga och i sämsta fall något ”som katten släpat in”. Jag är precis som de flesta, finns det två bänkar i en park, på den ena sitter det redan två personer och på den andra en hemlös hade jag dessvärre tvekat vilken bänk jag skulle sätta mig på. Någon som känner igen sig? Jag skäms efteråt över min tvekan, mannen eller kvinnan som är hemlös är en medmänniska precis som alla andra och värd precis lika mycket respekt.

Någon som har blivit ett mantra i mitt liv den senaste tiden är att vi måste se ”människan bakom rollen”.