Nyligen uppdagades det att en läkare på Karolinska Institutet opererade in konstgjorda strupar på patienter utan att gå den långa vägen via tester på djur. Resultatet blev därefter, patienterna led ordentligt under en period för att till slut få somna in. Svallvågorna från detta har precis lagt sig och vips poppar det upp en ny skandal. Nu är det en läkare knuten till Linköpings Universitet som opererat in konstgjorda hornhinnor avsedda för tester på grisar i människor.

Vad är det som har hänt med läkaretiken på våra universitet? Är prestigen att få en framgång och bli publicerad i någon medicintidskrift jag bara har hört talas om de gånger jag lyssnar på vetenskapsradion så viktig att en medmänniska inte betyder något? Vart är vi på väg?

Jag förstår att vi måste forska för att vi ska kunna hjälpa allt fler som drabbas av olika typer av åkommor. Jag förstår också att vi i ett skede måste testa på djur för att vi så långt vi kan utesluta att det finns allvarliga biverkningar. Jag till och med förstår att forskning kostar pengar  ordentligt med pengar och att företagen vill få tillbaka denna investering så snabbt det bara går. Men jag förstår inte hur man som läkare på detta sätt helt kan slänga etiken i soptunnan och ta genvägar för att snabbare nå målet. WTF håller ni på med?

Låt mig redan nu förebygga invändningar om att jag accepterar biverkningar på djur men inte på människor, att jag tycks gilla djurförsök och att jag helt verkar strunta i det lidande djuren får i samband med tester.

Ja, jag tycker vi ska få testa på djur innan det testas på människor. Ja, jag tycker djurförsök ska användas endast vid de tillfällen där tester i laboratorium inte ger tillräckliga garantier. Jag accepterar dessa djurförsök som det minst onda av två onda ting, jag anser nämligen att tester på människor direkt är betydligt mer oetiskt. Jag anser vidare att testerna ska ske utan att djuren utsätts för onödigt lidande.

Dubbelmoral? Kanske men jag är inte perfekt på något sätt.