Det finns knappast ord tillräckligt för alla de personer som jobbar med att ta hand om oss när vi blir sjuka, när vi behöver skydd och/eller vi behöver räddas från något farligt, o. s. v. Vi kan samla spaltmeter och åter spaltmeter om allt bra och om alla fantastiska insatser som dagligen görs många gånger i det dolda. Personerna som trots ett organisatoriskt kaos och trots dåliga villkor är hjältar i mina ögon. All eloge till er alla!
Men…
257 platser fyllda av 300 – det är det nedslående resultatet av polisens senaste intagning till polishögskolan. Nästan dagligen kan vi läsa att sjuksköterskor säger upp sig på löpande band, vilket resulterar i inställda operationer och längre köer. Hemsjukvården och brandkåren i våra kommuner går på knäna och vår socialtjänst har upp över öronen med arbete – uppräkningen hade kunnat fortsätta i det oändliga. Våra viktiga samhällsfunktioner, de som ska säkra våra behov av trygghet och omvårdnad, håller på att vittra sönder.
Vi ligger på 7’e plats i 2014 års lista över länder som tar in mest skatteintäkter i förhållande till landets BNP (listan toppas av vårt grannland Danmark) och ändå får vi höra att sönderfallet beror på bristande resurser.
Anledningen till att resurserna är slut kan vi diskutera i det oändliga och vi kommer aldrig komma överens. Alla politiska inriktningar har sina egna idéer om vad det är som ”äter resurser”, allt från kostnader för invandringen till för höga löner och förmåner till politiker, spannet från för mycket bidrag i allmänhet till 0-taxerande kapitalister och från för mycket satsning på glesbygden till kapitalförstöring genom nerläggningen av kärnkraften.
Om vi lägger all politisk retorik åt sidan och funderar på vad som förenar oss istället för på det som skiljer oss åt. Vi vill alla att samhället ska skyddas och att vi som medborgare ska kunna känna oss trygga när vi går på gator och torg oberoende av tidpunkt på dagen och vad vi har på oss. Vi är säkert eniga om att vi vill ha en sjukvårt som tar hand om oss när vi blir sjuka och en hemtjänst som tar hand om oss när vi blir gamla. Vi vill säkert också att våra barn ska få en utbildning som ger alla de bästa förutsättningar som över huvudtaget är möjligt för att de ska klara sig i framtiden. Vi har idag fortfarande en bra sjukvård, en bra polis och en bra skola. Vi har det tack vara ibland övermänskliga insatser från personerna som jobbar där – men trenden är på väg åt fel håll.
Min poäng är att vi från alla håll, även mig själv, för många gånger ser till våra personliga behov snarare än vad samhället behöver. Nu läser kanske mina”motståndare” på vänsterkanten från min tid inom politiken detta och tänker något i stil med ”när fan blir gammal blir han religiös” men tyvärr måste jag göra er besvikna. Jag menar inte att vi behöver ta ut mer skatt/avgifter mot vad vi gör idag. Jag menar att vi redan har de pengar vi behöver men vi behöver sätta oss ner ”nakna” (inte bokstavligen om nu någon trodde det utan nakna från gammalt groll, partifärg och prestige) vid förhandlingsborden och tillsammans på ett blankt papper skissa upp Sverige 2.0. Fortsätter vi med Sverige 1.0 i den riktning vi nu verkar gå är jag rädd att det likt den gudomliga komedin av Dante kommer bli en nedåtgående spiral och tanken på var vi är på väg är jag riktigt rädd för.
Myracoaching 
Viktigt ämne att ta upp. Det här behöver vi diskutera. I alla generationer.
Själv är jag inte så konsekvent som jag önskar att jag vore. Jag har ett antal frågor och föreningar som jag brinner för. Jag skulle vilja ägna mer tid åt det, mer tid åt att vara en del som utvecklar samhället. För mig är det självklart att kunna satsa mer när jag blir pensionär – när tiden finns. Diskuterade detta med några nyblivna pensionärer, som fullständigt fnös åt vad de kallar volontärarbete. Jag blev ganska förvånad, det här är personer som satsat mycket på sina barn, även barnbarn. Att bidra till andra, utan betalning, var inte deras melodi. Trots att ge gärna själva nyttjar tjänster som baseras på frivilliga insatser. Det här är en trend jag vill ändra. Det ska vara fint att vara med och utveckla föreningar, organisationer som gör något för andra.
Men när du skriver om poliser, sjuksköterskor, brandmän mm så hugger det till. Jag har fortfarande väldigt svårt att rekommendera unga tjejer att utbilda sig till undersköterska eller sjuksköterska. Det skär i mig, men jag har så svårt att säga till dem att slita ut sig för en alldeles för låg lön. Jag beundrar alla so kan men jag är inte där än.
Så, om jag inte kan ändra mig själv, hur ska jag då kunna ända anda?
GillaGilla