Kommunikation, eller rättare sagt bristen på kommunikation, är något som dagligen skapar konflikter och otrivsel runt om oss. Många misstolkar kommunikation med information t. ex. massutskick av olika pdf-filer till hela sin adressbok, vilket endast resulterar i en full inkorg och därmed ökad stress.

Så låt oss enas om att kommunikation mellan människor är svårt, det finns många sakar som kan misstolkas i det vi säger. Men när vi talar med oss själva (eller vår inre dialog som det kallas för att undvika förväxlas med något som behöver medicineras) måste kommunikation vara enkelt och inga missförstånd kan uppstå, eller?

En person jag coachat jobbar som säljare på ett medelstort företag i Sverige. Han låg långt under sin budget och han mådde dåligt av det. Personer runt om honom var förseende och peppade honom på ett positivt sätt, men han upplevde ändå en stor stress över det dåliga resultatet.

Vi började samarbeta och hittade tidigt att orsaken till den höga stressnivån var sättet han talade med till själv. Han var väldigt känslig för tonfall och för minsta lilla ord som kunde tolkas som kritik tog han till sig och använde som bekräftelser på att han hade rätt – han var dålig på sitt jobb. Ännu värre var att han tolkade detta som att han var dålig som person. Alla de gånger han fick beröm, tackade han men lade gärna till en bisats som tog udden av berömmet.

”Bra jobbat!”

”Tack, men så svårt var det inte.”

Den inre dialogen var på samma sätt fast betydligt värre, hade han talat på samma sätt med sina kollegor som han talade med sig själv hade det blivit ett stort arbetsmiljöproblem. Tyvärr var det inte misstolkningar av budskapet i den inre dialogen som skapade stressen, han menade dessvärre varje ord han sa.

Vi jobbade under de kommande veckorna med detta och det var riktigt motigt för honom i början. Den förminskande bisatsen dök upp som av en reflex och letandet av fel för bekräftelse av hur dålig han var skedde omedvetet och i stor skala. Undan för undan började det släppa och efter några gånger kunde vi båda se en förändring. Han var mycket gladare, han sträckte på sig mer och den där rynkan som alltid funnits mellan ögonen var borta. Dessutom noterade han nu att han gått omkring med spänningar i käken och att detta nu precis som huvudvärken var borta.

Att få uppleva hur denna man ändrade sitt sätt att tala med sig själv fick mig att tänka över hur min egen inre dialog var. Jag konstaterade att den var, om inte fullt så dålig, så en bra bit på vägen. Även jag letade fel och kommenterade mig själv på ett sätt jag aldrig ens skulle tänkt än mindre kommenterat någon annan på.

Så hur talar du med dig själv? Något av det du säger till dig själv du skulle kunna tänka dig säga till någon annan?