Det som har hänt i Norge är fruktansvärt det är vi alla helt säkert överens om, ärligt talat har jag rätt svårt att sätta ord på vad jag känner innerst inne. Visst finns ilska och sorg där men även en oro kring vilken värld vi håller på att bygga upp.

Att någon ser sig ha rätt att döda ett stort antal människor bara för att de har en avvikande åsikt är enligt mig ofattbart. Hur kan någon vara så säker på sin sak att man ser det som sin rätt att börja eliminera de som har en avvikande åsikt. Det är lätt att i en stund som denna dra i väg i tankar och slutsatser, vi måste komma ihåg att detta är (som det ser ut nu) en isolerad händelse, tragisk på alla sätt men fortfarande en isolerad händelse. Men det finns fler exempel på det jag kallar det ”digitala tänkandet”, antingen ”1” eller ”0”, antingen rätt eller fel, antingen mitt sätt eller inget sätt alls. Vill minnas att USA:s förre president George Bush sa i ett tal i samband med att han förklarade krig mot terrorismen ”either you are with us or against us”.

En i och för sig i sammanhanget obetydligt exempel på samma sak är alla bråk i samband med fotbollsmatcher, där fansen har svårt att acceptera att någon håller på ett annat lag. Töntigt exempel i detta sammanhang – javisst, men tendensen är den samma. Jag är politiker och får därmed ta emot både det ena och det andra, men det är Ok så länge som kritiken ges med respekt för att jag får ha en annan åsikt och för mig som person. Jag ska villigt erkänna att jag ibland har svårt att förstå vissa av mina politiska motståndares åsikter, men jag accepterar att det har den åsikten och kan till och med ibland se vissa poänger när jag fått tänka efter ett tag och öppnat mitt sinne. Lika bra att erkänna med en gång att även jag är digital från och till som alla andra – ingen mönsterperson här inte, jag kommer ibland fram till åsikter helt och hållet baserat på mina egna tankar och idéer och har svårt att släppa dessa slutsatser om jag får motargument.

Tillbaks till Norge. En av många röster som hörts i debatten är att vi måste ha kontrollapparater som förhindrar att något liknande upprepas. En rimlig slutsats så här i stormens öga, men handen på hjärtat – vill vi verkligen det? Här har vi som det verkar en man som driver ett småskaligt jordbruk och som aldrig tidigare varit straffad. Visst har han sökt och fått vapenlicens, men det har väldigt många. (hur man som privatperson kan få licens för att automatvapen är i och för sig en separat fråga). Han har varit medlem i ett politisk parti, och är medlem i frimurarna samt tydligen ventilerat sina åsikter på olika forum.

Men vill vi leva i ett samhälle som kunnat identifierat denna man som en potentiell gärningsman? Vi skulle behöva bygga upp en kontrollapparat av ofantliga proportioner och handen på hjärtat skulle många av oss säkert hamna under luppen. Jag har svårt att se mig leva i ett sådan samhälle, hur är det med dig? För att vi ska kunna ha kvar ett öppet samhälle, måste vi börja från andra hållet – med oss själva. Vi måste börja tänka bredare och minimera ”my way or the highway”-tänkandet. Vi måste börja acceptera att det finns andra sätt att se på saker och ting och acceptera våra medmänniskor för hur de är och vad de tror på.  Vem vet, vi kanske lär oss något nytt på vägen!