Nej, denna blogg kommer handla om annat än vägmärken, även om vägmärken har ett stort symbolvärde (se titigare inlägg). Detta ska handla om något jag snuddat vid tidigare och som jag tycker blir viktigare och viktigare – Att stanna upp och tänka till.

Jag ska redan nu villigt erkänna att jag blivit inspirerad till detta inlägg av ett av veckobreven jag prenumererar på. Denna gång var det från Olof Röhlander som varje vecka skickar ut sitt ”veckans peptalk” (kan varmt rekomenderas). Olof skriver denna vecka om vikten av att stanna upp i livet och fundera på vart man är på väg. ”vart är jag på väg och vill jag dit” är förresten titeln på en bra bok skriven av Christer Olsson (även denna kan rekomenderas).

Jag har tidigare skrivit om hetsen i dagens samhälle, hetsen att alltid hinna lite längre, hinna göra en sak till (gärna samtidigt som allt annat) och samtidigt ha ett bra liv och som vi coacher brukar tjata om ”hitta dig själv”. Just det senare är i och för sig viktigt men hur ska jag kunna hitta mig själv om jag hela tiden är på språng? I bland käns det som om kroppen delar upp sig och den ena halvan befinner sig fyra steg framför den andra som kämpar för att hinna i kapp. Vi letar alla febrilt efter genvägar för att hinna med allt vi tagit på oss, genvägar som ibland blir väldigt fel (läs ”vart är vi på väg”). Kraven på oss att leverera till andra ökar och ökar, när ska vi ha tid att leverera till oss själva?

För att citera ett stycke från det veckobrev som denna gång inspirerade mig:

Så, stanna upp hjulen en aning, reflektera, kolla av livsinriktningen och smida nya planer igen låter som väl investerad tid, eller hur?