När jag var barn tog mina föräldrar med mig till Naturhistoriska Museet i Göteborg. Min entusiasm över besöket blev om möjligt ännu större när jag redan i entrén blev utlovad att se världens farligaste djur -wow! Snacka om en bra inledning på besöket då det farliga djuret fanns redan i entrén. När jag vände på huvudet fick jag -som ni säkert redan anat- se mig själv. Museet hade monterat en spegel på väggen och på en skylt talade de om att vi människor är det absolut farligaste djur som finns i vår natur, vi ställer till med störst skada och vi dödar flest. Upplevelsen gav ett bestående intryck och jag har då och då tänkt tillbaka på denna händelse.

Vi alla är väldigt snabba att kritisera andra, vi är väldigt snabba att ha åsikter om hur andra bör göra eller rättare sagt inte bör göra. Gör någon vad vi anser vara fel är vi snabba att påpeka detta, ännu snabbare är vi när vi tycker någon ser ut på något visst sätt.
Det är ju mycket enklare att se fel och brister hos någon annan än att se dem hos oss själva. Inom religionen finns ju talesättet att ”den som är utan skuld slänger första stenen”. Just detta citat kommer från Bibeln, men jag är övertygad att liknande citat finns i andra religiösa skrifter.
Ibland känns det som om vår avundsjuka på andra gör att vi med alla medel försöker sänka den andra personen till vår uppfattade lägre nivå då detta är lättare istället för att ta den hårda vägen och jobba med oss själva. Vi blir själva inte smalare för att vi säger att andra är tjocka, vi blir inte snyggare när vi påpekar andras utseende i negativa ord.

Det är just när jag kommit med kritik eller med kommentarer jag tänker tillbaka på händelsen i Göteborg. Hur är det med mig själv, vad hade jag kritiserat eller kommenterat om mig själv. Vad kan jag jobba bort och vad kan jag öva på för att utvecklas?