Visst är det en härlig känsla när ens barn växer upp och börjar klara sig själv. Min fru och jag har två barn, vår dotter är myndig och vår son har några år dit. Dottern fick sitt körkort i våras och det är av denna anledningen jag nu skriver detta inlägg.
Jag har semester och mina barn sommarlov, dessvärre har frun några dagar kvar innan hon får dela vår ledighet. Vi är idag på väg ner till Malmö för att uträtta några ärenden, dottern kör. Sonen som är ungefär lika lång som jag är (själv hävdar han att han är lite längre) sitter i framsätet. Således sitter jag i skrivande stund i baksätet och skriver. Måste säga att det är en lustig känsla att sitta i baksätet på sin egen bil (nåja, tjänstebil) och se nacken på sina egna barn.
Min mamma som dessvärre dog för ett antal år sedan lärde mig mycket bl.a. en sak om föräldraskap som jag burit med mig, hos sa att en förälder främsta uppgift var att ”se till att man inte längre behövs”.
Självklart hoppas jag att jag alltid ska finnas där som ett stöd för mina barn, men jag hoppas jag lyckats uppfostra mina barn till att klara sig själv. Jag ser mitt framtida uppgift att vara där med en hjälpande hand när de ”trillar” och hjälpa dem upp. Men hur svårt det än är för en förälder att se sina barn trilla anser jag det vara en del av livet och en erfarenhet precis som alla andra de måste skaffa sig. När jag nu sitter här i baksätet och åker med känner jag mig stolt över vad min fru och jag lyckats med. Vi har två fantastiska barn!