Jag gjorde det!

Bild

Ni som följer mig på Twitter eller är vänner på Facebook har redan nåtts av nyheten att jag under gårdagen flyttade mina gränser för vad jag klarar av ordentligt. Jag lämnade min komfortzon riktigt ordentligt och var ute och nosade på terrorzonen. Jag dansade Fuego! Fuego är för er som inte känner till det Friskis&Svettis version av Zumba, dans i grupp till latinsk musik.

Jag har sedan så långt tillbaks jag kan minnas kraftigt ogillat att dansa (hata är ett starkt ord som jag försöker undvika men det ligger nära till hands). Jag har genom åren verkligen försökt att förstå mig på dans och har till och med tagit danslektioner under grundskoletiden i något som kallades ”våga stuffa”. Bara att skriva det namnet nu får mig att rodna över minnet.

När jag engagerade mig inom Friskis&Svettis blev en utmaning för mig som ledare att prova på våra olika träningsformer för att i min roll som gymtränare kunna rekommendera medlemmarna till variation i sin träning. Dock var jag väldigt tydlig med att min gräns låg en bit innan danspassen. Jag tror till och med att jag slängde ur mig uttrycket ”över min döda kropp” vid något/några tillfälle.

Men hur det nu var blev jag anmäld (exakt varför tar för lång tid att skriva) till ett pass med Fuego under en heldag på Friskis&Svettis i Ängelholm. Jag placerade mig i ett hörn så långt från ledaren som möjligt för att kunna vara så anonym jag bara kunde när min nästan 2 meter långa och över 100 kg tunga tunga stela kropp skulle börja rulla på höfterna. Dessvärre visade det sig att jag valt fel hörn, det hörnet jag valt visade sig vara hörnet närmast ett fönster där alla kunde stå och titta! Jag var nu riktigt ute i den zon (terrorzonen) där man vanligtvis är så rädd att inget fungerar och den personliga utvecklingen totalt avstannar på grund av skräck!

Musiken började spela och ledaren gjorde entré på golvet och började instruera oss hur vi skulle göra, det var steg hit och dit, armar som skulle röra sig åt helt andra håll och riktningar än var benen skulle till detta la vi ett antal mer eller mindre intensiva höftrullningar – allt skulle vara i takt till musiken dessutom. Ja ni har säkert vi det här laget en bild på näthinnan som ni gärna vill få bort.

Passet tog i alla fall slut och jag kom på mig att lämna salen med ett leende på läpparna och en härlig känsla av stolthet. Jag hade under den tid som passet varade slagits mot mina inre demoner, utmanat mig själv och vunnit! En stor eloge naturligtvis till ledaren som med en härlig glädje och intensitet fick med mig i dansens virvlar, men även en klapp på axeln till mig själv som gjorde det.

Även idag – dagen efter bedriften- har jag en skön känsla i kroppen – jag gjorde det! Den enklaste vägen hade varit att skylla på något, gå på toaletten eller välja ett annat pass för att slippa (tro mig, de tankar fanns), men jag är övertygad att jag hade haft en annan känsla i kroppen idag än vad jag har. 

Det är en underbar känsla när man vågat göra något man aldrig gjort förut, resultatet spelar ingen roll (tro mig det var ingen vacker syn på dansgolvet). Vad som spelar roll är att man vågar kämpa mot mig själv, tar steget utför stupet och verkligen knyter näven i fickan och gör det. Eller för att låna Nikes slogan ”just do it”.

Nu riktigt längtar jag efter nästa utmaning där jag kan flytta min gräns lite till, vad har du för gräns du kan flytta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s