Jag har en hantverkare hemma just nu, har går igenom våra telefonjack då vi har haft problem med detta under en tid nu. Helt plötsligt slutade telefonen fungera och vi fick lita på våra mobiltelefoner, dessvärre drabbades även de inkommande samtalen vilket gjorde att de som ringde till oss undrade varför vi aldrig var hemma.
Vi har bott i vårt hus i snart 20 år och flyttade tidigt om telefonjacket då bredbandet skulle finnas i det första uttaget och detta var synnerligen dumt placerat. Självklart tyckte jag att det skulle väl vara lätt ordnat och jag löste detta själv. Tydligen var jag rätt vass då det har fungerat i alla det år men nu har något hänt och vi har som sagt problem, min optimism i början var tydligen lite överdriven.
Världsmästare som jag är (jag menar hur svårt kan det vara?) försökte jag lösa problemet själv och misslyckades naturligtvis. Med min stolthet någon stans i skorna ringde jag till en lokal telefirma som ryckte ut och är nu som sagt här på mitt golv småskrattandes över mina kopplingar, men är förhoppningsvis problemet på spåren.
Denna händelse fick mig att tänka efter hur olika vi är. Jag har många egenskaper och färdigheter där jag som jag är riktigt bra på, men det finns andra områden där jag suger. Just denna olikheten är vår styrka om vi använder den rätt. När vi är smarta nog att våga fråga om hjälp och därmed starka nog att erkänna att vi brister inom vissa områden så kan vi komma långt. Jag har av miljoner olika anledningar varit dålig på att be om hjälp, den främsta anledningen är nog stolthet.
Men mitt resonemang kring lättheten att koppla in en sladd har samtidigt en djupare och enligt mig mer skrämmande dimension. När jag resonerar som jag gjorde så placerar jag omedvetet de hantverkare som just har detta som specialområde lägre ner på någon typ av skala. Jag anser mig själv då vara duktigare och bättre än dessa män och kvinnor, och deras utbildning totalt meningslös.
Hantverkare i min närhet, förbered er på betydligt fler samtal i framtiden, jag behöver hjälp!