Förtroende, låt ordet snurra runt lite i munnen och känn på den goda smaken. Förtroende, visst är det ett härligt ord, men det som ligger bakom ordet är ännu härligare.
Förtroende finns i många former, det finns förtroendeuppdrag inom politiken där medborgarna röstat fram dig till en position då de tycker du är rätt person att företräda dem. Det finns förtroende i våra ideella föreningar, där medlemmar tycker du är rätt person att styra upp ert gemensamma intresse. Den ideella formen av förtroende är speciellt härligt när det är föräldrarna som givit dig förtroendet att ”ta hand om” deras käraste ägodel – barnen.
Men ett av de härligaste förtroende i mina ögon är när någon annan människa litar så pass mycket på dig att han/hon berättar en stor del av sina innersta hemligheter för dig. Det kan vara livskriser av olika slag, eller funderingar att byta riktning i livet och de vill veta vad du tycker eller egentligen vad som helst. Det viktiga och underbara är att en annan person litar så pass mycket på dig att han/hon väljer att öppna sitt hjärta med den fasta övertygelsen att det som sägs stannar mellan er.
Jag har haft förtroende uppdrag inom politiken, inom ideella föreningar både för vuxna och barn, som coach får jag även ett professionellt förtroende att hjälpa någon att ta nästa steg i livet. Men inget av dessa uppdrag kan mäta sig med när en nära vän öppnar sig och berättar om vad han går igenom.
Att en person öppnar sitt innersta och visar sig sårbar är något enligt mig det finaste man kan ge till någon annan. Visst är en iPad eller en resa till något fjärran land väldigt trevligt att få, men att få ett förtroende är något extra. Vi (ja, jag räknar in mig själv) är ofta rädda för att fasaden vi skapat ska spricka och för vad andra ska tycka om oss då när vi står där emotionellt nakna och blottade. Eller kanske till och med komma på oss med att vara någon annan eller avslöja oss som fejkare – tanken kan göra vem som helst knäsvag.
Att erkänna sina svagheter för någon annan är något av de starkaste man kan göra som människa, att våga erkänna att man har brister och svagheter är utlämnade. Många gånger är det första gången man själv hör orden som snurrat runt i huvudet sägas högt. Att själv formulera sina innersta mörka tankarna i ord och säga dem högt är för många en obehaglig upplevelse först men sedan brukar det övergå i en härlig känsla. En känsla av att jag vågade stärker vilken självkänsla som helst.
Jag har en förmåga att få andra att öppna sig men likt skomakarens barn som går med trasiga skor är jag riktigt dåligt att öppna mig för andra. Jag har vänner som jag litar på till 100% så problemet ligger i att jag har svårt att erkänna det för mig själv.
Genom åren har jag trots allt vuxit in i den kostym jag klätt in mig i sedan barnsben och har byggt upp en hyfsad självkänsla, jag vet rätt bra vem jag är, vad jag kan och vilka mina begränsningar är. Trots att jag är rätt trygg i mig själv har jag stunder då jag är både rädd och osäker. Många som läser detta och känner mig kanske höjer lite på ögonbrynen då det stämmer dåligt med min fasad, men som ett gammalt talesätt säger ”bakom masken gråter clownen”. Mitt jobb inför framtiden är att våga erkänna för mig själv att jag precis som alla andra är både, liten, svag och hjälplös. Jag måste jobba bort mina reptilreflexer att spela ”starke Allan” när jag ”ifrågasätts”. För att komma vidare i jobbet med att stärka min självkänsla måste jag ta steget fullt ut och våga vara svag, här har jag en lång resa och den börjar nu!
Avslutningsvis till er som ”blottat sig” för mig, era tankar och funderingar stannar hos mig i all tid och evighet, de stärker mig och jag är oerhört hedrad att jag fått det förtroende ni givit mig. Er styrka ger mig kraft att jobba med mina egna ”begränsningar”.