Jag har legat hemma och varit sjuk idag. Ingen dag att minnas med glädje med andra ord, men det gäller ju att göra det bästa av situationen. Mitt sätt att komma igenom denna dag var att bädda ner mig i soffan och med tekannan nära tillhands titta på film. 

Jag prenumererar på Netflix och har därför tillgång till en hel del film, dock har filmerna några år på nacken och jag saknar de senaste. Men då jag ändå var nere och tyckte synd om mig själv (jag är ju en man och är sjuk, ni kan själva räkna ut hur jag varit) kände jag för att liva upp mig lite. Thrillers och liknande försvann, och jag fastnade för romantiska komedier. Lika bra att erkänna med en gång att kombinationen te och romantiska komedier låter rätt tamt och långt ifrån den ”manliga normen”, men idag var jag ärligt talat rätt långt ifrån den ”normen” ändå så…

Love in Manhattan från 2006 blev mitt sällskap och det är bara att erkänna -filmen var bra. Handlingen i korthet är att en man får diagnosen cancer och kommer dö inom kort, men istället för att (som jag idag) sitta och tycka synd om sig själv bestämde han sig för att leva livet. Han träffar en kvinna som han blir förälskad i och tillsammans fyller de hans (och hennes skulle det visa sig) sista dagar i livet med att göra allt det där de tidigare dragit sig för av olika anledningar.

Nyligen har det orange kuvert landat i din brevlåda och vi har alla efter vi öppnat det konstaterat att det kommer bli allt annat än rysk kaviar och Champagne när vi blir pensionärer. Visst ska vi planera för framtiden, men jag kommer på mig själv att ibland planera så mycket framåt att jag glömmer leva i nuet.

Jag kommer även i fortsättningen planera för när jag blir gammal och grå, men ska betydligt mer tänka nu. En sk. Craiglist (saker du vill göra innan du dör) är visst kul att både göra och ha, men man måste också börja uppleva av listan.