I morse när jag vaknade var det vitt utanför mitt fönster.  Man skulle kunna tro att jag nu skulle fortsätta spy galla över snön, men det var dimma som fanns utanför fönstret. En riktigt tjock sådan så man knappt såg handen framför sig dessutom. När jag en stund senare satt i bilen på väg till kontoret noterade jag att dimman stämde väl in på hur jag kände mig själv just nu.

Ni har säkert själva haft dagar när vilsenheten är större än normalt och där den inbyggda GPS’n behöver en uppdatering eller minst nya batterier. Eller för att använda en annan liknelse, lite som att cykla och ha blicken precis framför framhjulet  – färden blir rätt vinglig och risken att köra in i något och trilla är stor. 

Men väl på kontoret har det flutit på och jag har kunnat -både fysiskt och psykiskt- kunnat placera in uppgift efter uppgift i ”rätt fack” och fått en hel del gjort. Min GPS har i takt med att dimman lättat utanför fönstret kommit i gång igen. Men dagar som denna när man känner sig vilse är bra dagar och reflektera över varför. Varför blev jag vilsen just idag? Hur ska jag göra för att undvika att det händer igen? Eller ska jag bara låta det vara och ”unna mig” att vara vilsen lite då och då – go with the flow?

Jag är rätt bra på att hjälpa andra sätta mål och hitta drivkraften att nå dit, men är rätt dåligt om jag ska vara ärlig att göra det till mig själv.(Heter det ‘till mig själv’ förresten?)  Drivkraft har jag så det räcker och blir över och lyckas för det mesta med saker jag tycker är roliga och intressanta, men konkreta mål är det brist på. Jag har genom åren brottats med denna brist och kan se en viss ljusning även om jag har en bit kvar. Ibland känns det som om jag vill hinna med lite för mycket på kort tid och jag glömmer att det finns andra -både personer och saker- runt om mig som även behöver min uppmärksamhet.

Kanske dags att leva som jag lär! Att sträva efter att göra flest sakar innan jag dör kan ju faktiskt bli så att mitt liv förkortas och jag utopiskt hinner med mindre än om jag skulle ta det lugnt. Det blir lite som ett 400 meters lopp, du hinner uppleva mycket mer om du går runt än om du sätter full fart och bara stirrar på målet.