Vi lever i en konstig värld, våra ideal hur vi ska se ut blir allt skevare och skevare. Vi matas dagligen med bilder på hur vi ”ska se ut” – långa smala tjejer och killar med mycket muskler (för att förenkla det lite). Tittar vi i en sk. damtidning består halva tidningen med reportage hur vi ska gilla oss själva som vi är, och den andra halvan  hur vi ska gå ner 15 kilo innan sommaren. Vi matas redan som barn att vi kan bli starkare om vi bara tar en trolldryck som Asterix eller äter dunderhonung som Bamse.

Tina Uppfeldt som är träningsutvecklingsansvarig på Friskis&Svettis riksorganisation har i ett blogginlägg (läs här) tagit upp ett viktigt ämne – när övergår ett sunt tränande till något farligt?

Vi inom träningsindustrin har naturligtvis ett stort ansvar då vi tjänar på det ökade intresset för träning. Men jag anser att vi alla samtidigt måste ta vårt ansvar och jobba hårt med träningens baksidor. Visst mår vi bra av träning och våra kroppar är gjorda för rörelse, men precis som med t.ex. mat och alkohol kan vi få för mycket och då blir det skadligt. Megarexi, Anorexi, Ortorexi, ja namnen är många och stundtals obegripliga. Men trots att namnen kan tyckas låta vackra finns här en djup tragedi bakom varje ord.

Handen på hjärtat, gör vi då allt vi kan?

NEJ! -Jag menar att vi kan göra mer. Vi måste våga ta de jobbiga samtalen med de motionärer vi möter där vi misstänker att träningen och strävan att leva gott har gått till överdrift. I förlängningen kan detta innebära att vi förlorar intäkter då motionären väljer andra ställen att träna på – men det är ett pris vi måste vara beredda att ta.

Många tar till olika former av preparat för att snabbare komma till ett önskat resultat, det kan vara olika former av kosttillskott, bantningspiller eller till och med anabola androgena steroider (AAS).  Vi inom Friskis&Svettis jobbar i och för sig aktivt mot doping, och jag tycker vi gör det konsekvent och bra. Vi har regelbundna kontroller av våra motionärer och tvekar aldrig att stänga av någon om det är så att kontrollen visar att man har förbjudna preparat i kroppen. Men vi kan bli betydligt bättre att hantera de olika formerna av ät-&träningsstörningarna. Dopingfrågan är relativt enkel – antingen är du dopad eller inte. Men när vi kommer till frågan gällande olika former av störningar blir det genast mer komplicerat. Nu kan vi inte längre gömma oss bakom ett testresultat, utan nu måste vi sticka ut hakan och göra en bedömning.

När vi lämnar tryggheten bakom kalla fakta riskerar vi att få kritik som vi måste bemöta. Vi har inga siffror att slänga fram till vårt försvar utan vi måste finna andra argument där vi ”blottar” lite av oss själva och vad vi tycker. Obehagligt, javisst men som medmänniska är det vårt ansvar. Jag anser att våra ledarutbildningar (även utanför Friskis&Svettis) måste fokusera mer på denna bit. En stående punkt på alla ledarutbildningar borde vara hur vi hanterar ”de jobbiga samtalen” och öka förståelsen för de tragedier som döljer sig bakom de kliniska namnen.

Tack Tina för att du startade diskussionen, låt oss alla hjälpas åt att hålla den vid liv både inom och utanför vår organisation.