Avund är en av de sju dödssynderna och jag är det, riktigt avundsjuk till och med. Visst ser gräset alltid grönare ut på andra sidan och av kan väl från och till bli avundsjuk på de som befinner sig där, men det jag menar denna gång är på de som är religiösa. Gud kan kallas så väldigt många olika saker beroende på var man befinner sig i världen, men tron på något är densamma oberoende av hudfärg, nationalitet eller något annat.
Jag är uppväxt i Sverige och har fått en uppfostran som är präglad av kristna värderingar, inte så att mina föräldrar var religiösa men många av de kristna värderingarna bygger upp vårt samhälle och så som sagt även min uppfostran. Jag kallar mig därför de gånger en etikett behövs för kristen, men jag är noga att påpeka att jag inte är religiös och häri ligger min avundsjuka. Många gånger när jag står inför vägval, är osäker på något eller det bara råder allmänt kaos inom mig önskar jag att jag även var religiös. Religiösa människor – och nu generaliserar jag kraftigt jag vet – verkar ha ett lugn och en inre frid som jag ibland saknar. De verkar vara så säkra på sig själv och sin framtid att det smittar av sig.
Jag är avundsjuk på förmågan och tron att kunna föra en konversation, kalla det be eller vad du vill, med en högre makt och därmed få svar på frågor eller vad man får. Att kunna känna att någon vakar över en och skyddar en när man ger sig in på okänd mark måste vara en underbar känsla.
Genom åren har jag -hur besynnerligt det än låter- försökt bli mer religiös men som ni säkert även förstår misslyckats fatalt varje gång. Dessvärre lyckas jag aldrig nå ändra fram och gå från ”läpparnas bekännelser” till att verkligen tro. Jag har nu vid 44 års ålder insett att jag nog aldrig kommer dit, utan att jag får leva resten av mitt liv med etiketten: kristen – men inte religiös.