Jag har idag läst den vidrigaste texten jag någonsin läst i hela mitt liv. Texten, som är skriven av journalisten Magda Gad och finns i senaste numret av Modern Psykologi, har rubriken ”Vapnet heter våldtäkt”. Jag är i skrivande stund inte människa att bedöma kvalitén på själva arbetet Magda lagt ner då jag är helt förfasat över innehållet och för första gången skäms jag över att vara man. Hur mitt kön kan vara så – förlåt språket- in i helvete utstuderat elaka och ens kapabla till de handlingar som beskrivs i texten är utanför mitt förstånd.
Jag som räknar mig till gruppen handlingskraftiga kände att jag hade svårt att sitta still när jag läste, jag ville för det första fly från vidrigheterna i texten men även aktivt göra något för att få stop på det oerhörda lidande som människor i denna (och säkert andra) region dagligen lever med. En konstig blandning av djup sorg och glödande ilska blandar sig i mitt sinne just nu när jag skriver dessa rader.
Att våldtäkter används som vapen för att skaffa sig makt, mammor våldtas framför sina barn och barn framför sina mammor, saknar jag ord för att beskriva vad jag känner inför. Att kvinnorna sedan i många fall blir gravida och får barn då abort är förbjudna i dessa länder gör saken ännu värre. För att ytterligare fylla på högen avskyheter blir kvinnorna utstötta från samhället då det anses vara deras fel och barnen i sin tur lockas av de som våldtar att bli barnsoldater för att överhuvudtaget få någon identitet i livet är så vidrigt att jag just nu mår fysiskt illa.
Vad gör då vi – ingenting, med vi inkluderar jag mig själv. Kkänner just nu bara för att vara helt orationell och släppa allt jag har och bara åka ner på vinst och förlust för att göra något – frustrationen bubblar i min kropp. Men jag vet att jag knappast hade gjort någon nytta där nere, snarare hade jag säkert försatt mig i en situation där jag hade förlorat både liv och lem.
Det är ju dessvärre inte bara i Kongo detta händer, någonstans i världen utsätter vi varandra för hemskheter som till och med är för hemska för att passa i en skräckfilm.

Många gånger har mina texter utmynnat i någon käck ”oneliners” eller tanke hur vi alla ska bli bättre människor. Men just nu är det bara tomt, helt tomt och jag känner mig matt, orkeslös och uppgiven.