Ilskan finns kvar men är betydligt mer sansad idag och som för de flesta av oss svenskar kommer den säkert helt ebba ut inom kort. Men även om livet snart kommer återgå till det lugna, positiva normala tror jag gårdagens ilska och upprördhet alltid kommer finnas kvar, det är något jag kommer få leva med och det är jag glad för.
Min upprördhet bubblade över igår och jag var säkert ett störande objekt i det kontorshotell jag sitter i men det mynnade ut i en mycket givande diskussion. En kontorsgranne berättade att en av hans vänner jobbade nere i just Kongo för Röda Korset för att på plats göra skillnad, om än inte för alla så för så många som möjligt.
Under gårdagskvällen kontaktade jag Röda Korset center för totyrskadade i Malmö (det var b. la. deras chef som uttalat sig i artikeln) och gav beröm. De människor som idag engagerar sig frivilligt eller arbetar i olika hjälporganisationer är värda all heder, de är våra vardagshjältar. Även om deras arbete stundtals måste kännas både frustrerande, psykiskt påfrestande, mentalt utmanande så känns det just nu som om de har världens bästa jobb och jag är glad att det finns människor som dem. För även om arbetet ibland måste kännas både hopplöst och meningslöst då det inte verkar finnas något slut så måste det vara en fantastisk känsla att hjälpa och göra skillnad för de personer de kan.
Tack för att ni finns!