Jag har ambitioner och vill framåt, ibland så mycket att det går överstyr. Länge har jag satt ”lika med”- tecken mellan karriär och att utvecklas. Mina karriärmål har i och för sig varit lite otydliga och jag har historiskt haft tendens att, som en terapeut någon gång uttryckte sig, hoppa från tuva till tuva när det börjar bli blött om fötterna. Som ”lök på laxen” har jag varit (och är till viss del fortfarande) otålig – resultatet har stundtals varit nedslående!

När jag skriver felsatsningar är det en sanning med modifikation. Rent professionellt hade jag säkert haft en mer prestigefylld position inom näringslivet och säkert i och med det tjänat mer pengar om jag undvikit dikeskörningarna, men hade jag varit samma person som jag är idag – knappast! Jag är det förste att erkänna att jag har många fel och brister stundtals är jag  säkert riktigt jobbig att umgås med, men på det stora hela tror jag att jag ligger på plussidan. Jag tror att jag formats till att bli en hyggligt trevlig person som har ett stort hjärta, detta skulle jag aldrig vilja vara förutan så felsatsningarna har ändå varit rätt bra.

Jag hade en period där jag undvek sociala medier som t. ex. Facebook, anledningen var att jag identifierade mig med mitt yrke och tryckte ner mig själv mentalt när jag läste om tidigare klasskamrater som fått det ena jobbet efter det andra som jag värderade högre än mitt – jag själv  stod kvar och stampade. Men jag har till viss del tänkt om, jobbets titel har inte längre någon betydelse det är innehållet i tjänsten som lockar. Jag skulle visst kunna tänka mig att bli någon form av chef senare i livet, men då ska tjänsten innehålla arbetsuppgifter där jag ska hjälpa mina kollegor att utvecklas.

Tidigare i livet har jag känt mig som en stad i Vilda Västern – fasaden är vacker (nåja…) och polerad medan själva huset är ett ruckel. Nu efter 44 år är huset klart och det matchar numera fasaden.