Dottern har börjat sina första egna steg ut i världen och tagit ett nytt steg i sitt liv – hon har blivit sambo och köpt en lägenhet i Lund där hon numera studerar. Men jag hade ljugit om jag inte samtidigt erkänner att det är med delade känslor jag passerar hennes tidigare rum och konstaterar att det är tomt.
Visst saknar jag att ha dottern hemma trots att vi hade våra meningsskiljaktigheter, men trots allt är det känslan av stolthet som är starkast. Stolt över att hon vuxit och klarar av att stå på egna ben, fatta egna beslut och hantera motgångar på sitt eget sätt. Många gånger har jag hört av andra att man som förälder i min situation ska känna en viss oro när barnen inte längre är på armlängds avstånd, men antingen är det fel på mig eller så har min fru och jag gjort ett bra jobb för den känslan finns inte alls. Jag är så trygg jag kan vara över att hon kommer klara de motstånd och de problem hon kommer ställas inför.
Min mamma sa en gång till mig att en förälders viktigaste uppgift är att se till att man inte längre är behövd – min mamma hade varit stolt idag om hon levt.
Jag berättade för dottern på hennes student att hon alltid kommer vara min lilla flicka och att jag så länge jag lever kommer finnas där för henne och för hennes bror. Min hand kommer alltid vara utsträckt för att hjälpa dem upp när de trillat, men trilla måste de – det är ett sätt att växa upp.
Även min son är på riktigt god väg att nå min mammas mål, han har vuxit (inte bara på längden där han numera är längre än mig) väldigt mycket på senaste tid och verkligen inom vissa områden lämnat komfortzonen och tagit klivet in i utvecklingszonen.
Även om det är oroligt runt om i världen och jag (precis som alla andra) saknar kunskap om hur framtiden kommer att bli så är den delen som oroar sig för barnen lugnad , de har verkligen börjat ta ansvar för sina liv och för sin framtid.