I somras dog skådespelaren Cory Monteith, han blev 31 år gammal. Cory är mer känd som rollen som Finn Hudson i den populära TV-serien Glee. I helgen såg jag minnesavsnittet där Tv-seriens roller tog sitt avsked av Finn (som även dog i serien) och det berörde mig.

Glee är väl mest kända för de sång- och dansnummer som förekommer för ska man vara ärlig är skådespelarinsatserna långt ifrån det bästa jag sett, men helgens avsnitt var annorlunda. Denna gång fick de sång- och dansnummer som förekom acceptera att bli betydelselösa, istället tog skådespelarna över och känslorna flödade genom Tv-rutan.  Anledningen var knappast att skådespelarna höjt sig till nya nivåer när det gäller skådespelaryrket, utan anledningen var att känslorna de visade var äkta. 

Du ska vara en ruggigt bra skådespelare om du ska kunna trumfa över äkta känslor. Det är en stor skillnad om du spelar ledsen, arg eller något annat mot när du är det på riktigt – den äkta känslan går aldrig att ta fel på och den berör på ett djupare plan. Nu ska jag villigt erkänna att jag har lätt för att bli berörd av film, det krävs egentligen väldigt lite för att mina tårkanaler ska börja fyllas upp. Men helgens avsnitt sitter fast, känslorna skådespelarna visade finns fortfarande kvar i mitt medvetande.

Engagemang kan naturligtvis vara annat än av det tråkiga slaget, brinner du för något så gör du oftast det bra. Om det så är att vara ledare inom Friskis&Svettis, sälja en produkt, lära ut något till andra, eller vad det nu kan vara – engagemang och intresse berör och smittar alltid av sig.