Vi känner alla någon som man med all rätta kan kalla dålig förlorare, antingen att personen surt hittar alla möjliga ursäkter till att han/hon har en annan placering än längst upp på pallen eller att personen helt enkelt är som ett regnmoln resten av dagen. Jag precis som alla andra har varit i dessa skor någon gång, känna den sura känslan av förlust strömma genom kroppen.
Men det finns också dåliga vinnare. Det är personen som vitt och brett springer runt och skriker ut att han/hon är bäst och att alla andra är dåliga, det är personen som i dagar efteråt ser till att ingen glömmer vem det var som segrade. Någon som känner igen sig – nä tänkte väl det…… 😉
Vi har nu de senaste dagarna fått se vårt Svenska OS-lag ta ett antal medaljer efter många gånger en närmast bragdinsats. Euforin och glädjen är stor och vi kan ( och ska) som nation verkligen glädjas kring framgångarna.
Men parallellt som vi firar framgångarna ser vi den dåliga vinnaren framträda främst bland våra journalister, här hånas vårt grannland i spaltmeter och Norges statsministern uppvaktas med allt från ett paket med smör till en inramad löpsedel, allt på bästa sändningstid.
När jag ser den våg av hån som drabbar Norge från vår sida skäms jag. Det verkar som om våra redaktioner tycker att glädjen blir större om vi kan göra att förlusterna svider ännu mer. Tyvärr får jag känslan att det vi nu ser i tidningar mot Norge är samma sak som många av våra barn drabbas dagligen av i skolan – de starkare trycker ner de tillfälligt svagare. Samma redaktioner som ondgör sig över klimatet i skolan skapar detta klimat på sina löpsedlar.
Nu kan man tycka att det ju bara är sport och att vi harmlöst bara skämtar, men när mobbarna säger att de skämtar ser vi det som dålig ursäkt och vi kontrar med att de ”borde veta bättre”.
Fram med euforin och glädje med våra landsmän i OS, men sluta skita ner deras framgångar med mobbing.