Vi har en stor frihet i detta landet som andra länder saknar, vi har yttrandefrihet. I Europakonventionen om mänskliga rättigheter står att ”denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”, torrt och tråkigt men ofantligt viktigt för demokratin. Så långt är vi alla säkert helt eniga och villiga att försvara till sista blodsdroppen. Men precis som allt annat finns det en baksida som är jobbig. Låt mig ta några exempel.
Nyligen har en sommarpratare på P1 ställt tilltalandes och b. la. fått en riksdagsman att slänga ut sin TV. Tydligen, rätt uppenbart faktiskt, vädrade om åsikter som riksdagsmannen ogillade. Jag har ännu inte själv hört programmet men kommer göra det under min semester, men stämmer de utdrag jag läst kan jag förstå ilskan.
Lokalt där jag bor har vi en konstnär som har konstant bevakning då han genom det han kallar konst retat upp den muslimska världen. Konstnären har sedan fortsatt slänga bensin på elden genom olika utspel och agerande, allt i yttrandefrihetens namn.
Vi har även ett riksdagsparti med en del enligt mig märkliga åsikter gällande vår invandring, där skolor och andra gör allt de kan för att de ska hindras framföra dessa.
Yttrandefriheten har iofs begränsningar, vi har inte rätt att säga PRECIS vad vi vill, här sätter lagen stopp. Det kan vara saker som klassas som spionage, hets mot folkgrupp, förnekelse av förintelsen osv.

Min åsikt är klart och går helt i linje med det citat Voltaire tillskrivs ”jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att gå i graven för din rätt att utrycka dem”. Tror vi på yttrandefrihet och på vår demokrati måste vi alltid försvara individens rätt att hävda sin åsikt. Sommarprataren har lika stor rätt att framföra sina åsikter som riksdagsmannen har sina, och vi som samhälle måste med näbbar och klor försvara denna rätt. Demokratisk valda partier måste få dela sitt budskap och konstnärer, hur märkligt de än uppför sig, måste ges samma utrymme. Här kan yttrandefriheten ibland vara svår att försvara, ska vilka dumma tankar och idéer som helst fritt kunna sägas? Svaret är enkelt – JA, Inom lagens råmärken!

Att tänja yttrandefriheten till sitt yttersta bara för att provocera och få publicitet tycker jag är korkat, vi har ett eget ansvar som vi också måste ta. Att skriva musiktexter där politiker och andra företrädare i vårt samhälle ska ”slås gula och blå” eller ”tåla lite bly i nacken” är enligt mig bara trams och omoget. Måhända kan detta rymmas inom det luddiga begreppet ”konstnärlig frihet” men allt måste inte sägas just där och just nu eller kanske inte alls (citaten ovan faller under ”inte alls” om nu någon skulle tvivla).

Vi SKA tycka olika och vi ska diskutera dessa olikheter öppet det är en av hörnpelarna i vår demokrati, men vi måste ha respekt för varandra när vi gör det. Alternativet är det vi ser när grupper stör ut varandra, skrämmer till tystnad eller på andra sätt hindrar att budskap andra än de jag själv tycker är rätt kommer fram. Det finns tyvärr länder i världen där andra bestämmer vad som är tillåtet för mig att säga, vi är säkert överens att Sverige ska hålla sig borta från den gruppen.