Dagen efter ett val är alltid en dag fylld av känslomässiga stormar. De som vann är euforiska medan den förlorande sidan bara ser mörka moln. Jag sympatiserar med den förlorande sidan till och med med det parti som utsågs till valets stora förlorare. Men sorgen jag känner sträcker sig förbi mitt personliga nederlag. Jag känner en sorg och oro för den situation vi i Sverige satt oss själva i.
För det första har vi röstat bort en regering som vår omvärld ser som en av de handlingskraftigaste regeringarna i Europa. Den oron har redan fått resultatet att förtroendet för vårt land sjunker och vår valuta med det. Oron ökar när man konstaterar att Sverige nu har en icke socialistisk majoritet i vår riksdag men det ser ut som om vi får en regering med socialistiska sympatier. Nu ska man vara ärligt och säga att den känslomässiga berg-å-dal bana vi har gäller även runt om oss, så dessa reaktioner kan vi än så länge ta med en nypa salt.

Den andra, och största, anledningen till min sorg är att vi ser framgångar för ett parti som till stora delar gått till val på stängda gränser och ett exkluderande av människogrupper. Vi har nu ett parti, vars historia kantas av olika ljusskygga organisationer, som på allvar siktar på en talmanspost.

Ska man se något positivt med valets utgång så är det att invandrarfrågan kommit upp på dagordningen. Att öppet och ärligt diskutera de problem som finns inom alla områden så även invandringen är viktigt. Jag vill diskutera dessa frågor med öppet hjärta och med en vilja att hitta lösningar. Att lösa problemen vi har med att stänga gränserna och bygga murar är enligt mig en helt bisarr väg att gå.

Mitt Sverige är ett Sverige som är öppet, inkluderande och välkomnande. Jag hoppas att valet 2014 går till historien som ett svart kapitel i vår historia och att nästa val kommer se betydligt ljusare ut.