Under en period i mitt liv var jag aktiv politiker, satt i kommunfullmäktige och var ordförande i den lokala partiorganisationen. I mitt parti moderaterna, precis som i alla andra partier, finns en speciell organisation för kvinnor, en för homosexuella, en för kristna, en för ungdomar och en för…… ja så fortsätter det. Med undantag för ungdomsförbunden tycker jag det är en svaghet att alla dessa underförbund finns. Denna gruppindelning speglar samhället i stort och vår förkärlek för att dela in allt i grupper, finns det vi ska förhålla oss till inte i någon grupp har vi det jobbigt.

Skulle vi känna oss hemma i flera grupper får vi problem och andra får problem med oss. Ta partiföreningarna som ett exempel, är jag en kristen, homosexuell kvinna vilken grupp ska jag då tillhöra?  Måste jag bestämma var jag ska tillhöra mest och vilka av åsikterna jag vill diva mest aktivt? Ungdomsförbunden har en bättre syn, här är du med och driver frågor som rör unga – att du är ung är den enda faktorn som spelar in.

Samma gruppindelning gör vi när vi ser på våra homosexuella, bisexuella, trans- och queer-personer, vi klumpar ihop dessa under ett samlingsnamnet HBTQ. Kan riktigt höra många tänka att ”då vet vi var vi har dem”. Men spannet är stort även inom denna grupp och kan omöjligt klumpas ihop i en grupp.

Jag menar att vi tappar det viktigaste när vi gör alla dessa grupperingar – vi är alla människor. Människor med olika behov och viljor, människor med olika åsikter och erfarenheter. Knappast vill att homosexuella samma sak, eller kvinnor, eller kristna, eller i mitt fall moderater.

Om vi vänder på tanken och ser på varandra först och främst som människor, personer av kött och blod som alla har olika kompetenser som kan komplettera de jag själv saknar. Vad jag har för hudfärg, sexuell läggning, tro eller kön har mindre betydelse. Det som har verklig betydelse är vem jag är och hur jag behandlar andra.