Det är vid denna tid varje år tidningarna brukar svämmas över av en massa tips hur jag ska ”undvika ångesten efter semestern”, ”stå ut de första dagarna” eller något liknande. Oftast innehåller artikeln en lista med ett antal punkter du ska tänka på för att undvika att helt gå under.

Låt mig redan nu försäkra att detta inte kommer bli en sk. hurtig-coach-text att ”måndagar är det bästa då man har en hel vecka med utmaningar framför sig” eller ”Vad skönt att ledigheten är slut och jag äntligen kan börja göra något vettigt igen”, inte heller kommer det finnas en lista med saker att göra för att överleva. Är det detta ni önskar är det bara att sluta läsa nu.

Jag hade en kollega en gång som påstod sig gilla semestern och såg fram emot att slippa jobba under några veckor. Efter semesterns första dag bekymrade sig att han hade en dags mindre semester kvar nu, dag två samma rutin och dag tre….. ja ni förstår. Hur njöt han av ledigheten tror ni? Vi kollegor påpekade detta för honom men han fasthöll ihärdigt att han gillade semestern och njöt av varje dag till fullo.

Min poäng är att vi alla själv kan välja hur vi ska se på livet och livets alla skeden. Redan på morgonen när –som i mitt fall- jag blickar in i ett betydligt äldre ansikte i spegeln än vad jag själv upplever inifrån så kan jag där och då bestämma mig om jag ska se på dagen positivt eller negativt. Ja semestern är slut, klockan har ringt och långbyxorna ska snart åka på, men jag har haft tre härliga veckor ledigt. Jag har hunnit med en hel del av det jag hade på min lista och har till och med hunnit med att börja få ordning på min dåliga rygg. Visst har regnet öst ner då och då och visst har det funnits stunder då det mesta gått emot det jag hade planerat, men jag väljer att fokusera på det som gått min väg och se på denna första dag efter semestern som nästa steg framåt i mitt liv.

Vi har alla massor med dalar i våra liv, många kan vara riktigt djupa, men vi har också många berg – det är detta som kallas livet. Det är hur vi ser på dalarna, ska vi fly från problemen eller ska vi kämpa oss genom de, som definierar oss som människor. Vi definieras även efter hur vi hanterar personer i vår omgivning som har sina dalar. Stoppar vi huvudet i sanden och ignorerar för att det är jobbigt eller sträcker vi ut en hand och erbjuder oss att hjälpa till?

Har du en kollega (för själv är du efter denna text väldigt positiv att vara tillbaka på jobbet eller hur?) som verkar nere och har just den ångest tidningarna skriver om, sträck ut en hand, ta en fika och fråga om allt det positiva som hänt under semestern. Fråga hur du kan vara en stötta på vägen upp ur dalen, tänk att nästa gång kan det vara du som behöver hjälp.