Jag är rätt otränad det är dessvärre bara att erkänna det. Efter ett år av ryggproblem har konditionen hamnat på en ovanligt låg nivå, visst den har aldrig varit väldigt hög men nu är det ännu sämre.

Som ”lök på laxen” verkar det som signalsubstanserna i min kropp bara fungerar halvhjärtat då signalerna om kroppens brist på kondition verkat stanna på vägen.  Detta resulterade i att jag lite väl snabbt sa att visst kunde jag ställa upp på dubbla pass på den nyligen genomförda spin-of- hope-dagen till förmån för Barncancerfonden. Som om detta nu inte var nog så  hörde jag mig själv tacka ja till ytterligare en timme på sadeln – nu skulle denna otränade kropp sitta tre timmar på en spinningcykel. Hjärnan som som sagt saknade all information kring kroppens status var nöjd, medan kroppen var i uppror över detta otroligt ogenomtänkta beslut.

Nåja, uppe och sparka tuppen i r*ven bar det iväg och den första timmen gick av bara farten. Halvägs in i timme två började det ta emot ordentligt, benen blev stumma och nu verkar det gå upp för hjärnan att besluten som tagits rimmade dåligt med förutsättningarna, kroppen hade nu börjat protestera ordentligt. Hjärnan insåg nu sitt misstag och insåg vidare att det var dags att göra något för att rädda situationen – risk för myteri förelåg.

Istället för bilden av en helt utsliten kropp bestämde sig hjärnan för att skapa bilden över anledningen till att vi gjorde det vi gjorde. Bilder på släktingar som förlorat kampen flög förbi och bilderna var så starka att svettpärlorna som rann ner från pannan var nära att blandas med en och annan tår. Kroppen klarade av den sista halvan av pass två och det tredje passet gick nu av bara farten.

Svettig, trött och med stumma ben stod jag nu efter spunnit i tre timmar och kände mig konstigt nog full av energi. När kroppen borde vara närmre ett stadie likt en urvriden wettexduk så stod den upp (bara det) och kunde mycket väl fixa en timme till.

Dagarna efter har jag tänkt en hel del på hur kroppen egentligen orkade och har kommit till insikt att det har väldigt stor betydelse hur vi kommunicerar med oss själva, vilka bilder vi målar upp inom oss. Är bilderna i våra inre bilder från problemens värld, ja då kommer vi tycka det mesta är jobbigt och omöjligt. Skulle bilderna därmed vara bilder på vad som motiverar dig så kommer du möta dina utmaningar på ett bättre sätt.

Min hjärna och kropp jobbar fortfarande på sin kommunikation, men nu är kroppen betydligt lugnare för den vet att skulle hjärnan lova för mycket kommer den fixa det med en bild eller två.