Här om dagen satt jag som vanligt i min bil för att ta mig till ett kundbesök. Jag stannade till vid ett köpcentra för att sträcka på benen, tömma ut den tidigare koppen kaffe samt köpa en ny kopp stärkande uppiggande dryck.

Tjejen som expedierade mig sa efter hon fått min beställning tillsynes helt ärligt och spontant de tre orden som står i ämnesraden -vilken fin skjorta! Tre ord som är så enkla att säga, men WOW vilken effekt de har. Jag skulle tro att vilka berömmande ord som helst som kommer direkt från hjärtat har samma effekt.

De tre orden fick mig att sitta småleende bakom ratten resterande delen av resan.

Då utbytet i radion idag har mer att önska började jag fundera när jag senast sa något berömmande till en annan person och måste erkänna för mig själv att det var ett bra tag sedan.

Kom på mig själv att jag har lättare att se det negativa och kritisera än att lyfta fram och fokusera på det positiva, varför är det så? Utan någon vetenskaplig undersökning i ryggen skulle jag tro att vi alla är rätt lika. För handen på hjärtat visst är det lättare att komma med lite kritik kalla det “konstruktiv” eller “i all välmening” men kritik är det. Vi har till och med instiftat “vänliga veckan”, en vecka då vi ska vara vänliga mot varandra. Hur skulle det vara om vi vigde endast en vecka om året till att leva ut det mörka inom oss och vara vänliga de resterande?

Hur skulle världen se ut om vi fokuserade och kommenterade det positiva istället för det negativa?