I sitt sommarprogram sommar i P1 berättade artisten Zara Larsson att hon är rädd för mig. Inte mig personligen för vi har aldrig träffats utan bara just det faktum att jag tillhör gruppen män – tyvärr förstår jag henne

Alla -kvinnor, tjejer, män, killar, invandrare, HBTQ-personer- ska kunna känna sig säkra när de är ute, hur de än är klädda, vilken tid det än är på dygnet och oberoende om de är i grupp eller ensamma. Vi har långt kvar innan vi når dit, men det är vårt allas ansvar att vi dagligen drar vårt eget strå till stacken.

Att Zara Larsson vill ändra det samhälle vi har där könsfördelningen på maktpositioner är ojämn gillar jag och stödjer till 100%, även det faktum att löner för kvinnor är generellt lägre än lönen för män är något vi måste ändra på omgående. Hon har även rätt i att jämställdhet aldrig kan gå för långt. Men, tyvärr finns det ett men här –  jag har svårt för termen ”manshat”. Zara hade i och för sig en bra definition som jag står bakom, hon menade att det är just det sneda förhållandet jag skrev om ovan som är det hon hatar, inte män generellt som individer. Men bara att använda ordet ”manshat” skapar motsättningar och låsningar jag menar är dåliga för debatten och som därmed hindrar framgång. Jag menar även att även om jämställdhet aldrig kan gå för långt kan förslagen för att komma i mål göra det. För att komma framåt och på allvar lyckas räta upp det som blivit snett tror jag vi behöver en förändring i hur vi i grunden tänker och att vi var och en vågar ifrågasätta våra egna värderingar och sedan jobba för att ändra de vi kommer fram till behöver ändras på. en ack så jobbig resa, men en resa jag menar vi måste göra.

Jag fick en tankeställare själv härom dagen när jag delade ett inlägg på Facebook där det humoristiskt meddelades att det fanns kvinnliga könshormoner i öl för att man hade konstaterat att män efter att de tagit sig en öl eller två inte kunde köra bil längre och talade oavbrutet. Ett oskyldigt skämt som jag skrattade åt och som sagt utan baktanke delade vidare, men när en god vän skrev ”ogilla” som kommentar började jag tänka efter. Skämtet, som jag först tyckt var rätt oskyldigt, cementerade ju den felaktiga syn vi har på varandra. Det ligger ju inte i våra kön om vi pratar mycket eller lite inte heller hur vi kör bil. (Att köra bil överhuvudtaget efter ett antal öl är ingen bra idé alls oberoende av kön). Även om jag tycker man kan skämta om det mesta och inser att alla skämt om man plockar sönder det på ett eller annat sätt spelar på fördomar valde jag att ta bort delningen från min ström.

Zara Larsson, jag kan garantera att du inte behöver vara rädd för mig om vi skulle träffas men jag förstå att du är det och ber om ursäkt för det.  Även om jag inte håller med om allt du säger hoppas jag du fortsätter våga för det behövs, den spridning du och andra kända personer får när ni stoppar ut hakan kan jag omöjligt mäta mig med, men jag lovar att försöka så gott jag kan. Ett citat jag ofta återkommer till passar bra in här, det är avslutningen på  Apples reklam ”the crazy ones”:

”You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. About the only thing you can’t do is ignore them. Because they change things. They push the human race forward. And while some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do.”