Jag har titta på ett program som just nu går på TV, den hemlige miljonären. Serien för er som missat detta program går ut på en person som lyckats i affärer och har mycket pengar ger sig ut ”under cover” under förespeglingen att det spelas in en dokumentär om frivilligarbete. Miljonären ska vid slutet av programmet välja ett antal organisationer/personer som ska få ett bidrag från miljonären som då avslöjar vem han/hon är.

Jag tycker programmet är bra. TV alltid strävar efter ”bra TV” och sanningen i det som händer i rutan ibland är tillrättalagt för att just bli ”bra TV”. Men just i detta program verkar det vara ett riktigt engagemang från miljonären, tårarna verkar vara riktiga och engagemanget genuint.

Även om ett TV program med dessa förespeglingar borde vara omöjligt att göra en uppföljare på (jag menar hur många dokumentärer görs det om frivilligarbete, någon kommer snart se igenom fasaden) så har denna första omgång fastnat på min näthinna.

Visst har pengar betydelse för dessa organisationer -stor betydelse- men vad som verkar vara mist lika viktigt är engagemanget. De flesta av oss saknar miljonärens ekonomiska medel och har därför svårt att likt programmet skänka pengar, men kan vi skänka lite av vår tid?

Utan att på något sätt måla ut mig själv som präktig eller ”bror duktig” brukar jag köpa div. sk. gatutidningar (Aluma, situation Stockholm, Faktum, The Issue m.fl) när jag får chansen.

Vi kan alla bidraga på olika sätt, att stanna upp och köpa en gatutidning samtidigt med en pratstund är en sak – du kan säkert komma på fler som passar dig.

Men vad som är ett återkommande tema bland de hemlösa är att vi som har en bostad fullkomligt ignorerar dem, de upplever i bästa fall sig som osynliga och i sämsta fall något ”som katten släpat in”. Jag är precis som de flesta, finns det två bänkar i en park, på den ena sitter det redan två personer och på den andra en hemlös hade jag dessvärre tvekat vilken bänk jag skulle sätta mig på. Någon som känner igen sig? Jag skäms efteråt över min tvekan, mannen eller kvinnan som är hemlös är en medmänniska precis som alla andra och värd precis lika mycket respekt.

Någon som har blivit ett mantra i mitt liv den senaste tiden är att vi måste se ”människan bakom rollen”.

Jag kör mycket bil och därför blir det en hel del lyssnande på radio. Oftast finns bara radion där i bakgrunden utan att jag aktivt lyssnar på den, men ibland diskuteras ämnen som får mig att bli en mer aktiv lyssnare. Här om dagen var det just ett sådant tillfälle.

Personen som var med i diskussionen hävdade att allt fler i vårt samhälle går till sina jobb bara för att de vill ha den trygghet som lönen innebär, de skulle mycket hellre jobbat med något annat. Personen (som jag dessvärre tappat namnet på) jobbade med att hjälpa personer till en ny karriär men att detta var mycket svårt då arbetsgivare endast satsade på säkra kort, dvs. du ska ha erfarenhet från liknande jobb.

Stämmer dessa uppgifter tycker jag det är skrämmande. Visst till vissa typ av yrken krävs det en utbildning, det köper jag. Bara för att jag som säljare känner för att bli kirurg skulle resultatet bli så där…. men alla andra yrken.

Vilja försätter ofta kunskap. Låt mig ta ett exempel från sportvärden. Jag är lagledare för ett gäng killar i 13-års åldern, vi har vunnit våra serier (spelar i två olika) två år i rad och tillhör ett av de bästa lagen i Skåne. I samma serier finns det lag som har en betydligt sämre kunskap kring innebandy (teknik, spelmodeller, mm.), men attans vad de vill vinna mot oss. Dessa matcher har vi det kämpigt och det brukar bli härliga tillställningar. Vilja trumfar över kunskap.

En utopisk tanke, men tänk om vi skulle göra en total inventering  och därefter placera personer där de verkligen vill vara. Jag är övertygad att vi skulle se en drastiskt ökning av vår produktivitet, gladare och mindre stressade personer, mindre antal personer med stress-relaterade sjukdomar.

Hur är det med dig, trivs du på ditt jobb eller får du bara lön?

Du gör fel, gör så här så blir det rätt!

Hur många gånger har du sagt det? Jag har gjort det ett otal gånger och kommer säker göra det några gånger till. Men… vad är rätt och vad är fel?

Hur skulle det vara om vi alla slutade dela in det vi gör i rätt och fel, och istället se det som olika sätt att göra saker på.

Redan här känner jag för ett klargörande är på plats för att undvika missförstånd. Naturligtvis måste vi ha regler för att vi ska kunna fungera tillsammans – att vi alla skulle kunna göra som vi vill och berättiga detta med att det är olika sätt att göra en sak på funkar rätt dåligt i ett modernt samhälle.Vad jag menar är alla små vardagssaker där vi är snabba att döma varandra bara för att vi tycker på ett annat sätt.

Jag har genom åren varit väldigt digital, dvs. antingen ett eller noll, rätt eller fel, svart eller vitt och är väl det fortfarande då och då.

Om det har med åldern att göra eller ej har jag ingen aning om men jag har börjat tvinga mig att tänka i andra banor. Visst kan jag tycka att någon annan gör något fel eller på ett dumt sätt fortfarande (här känner mina barn igen mig…). Men istället för att som tidigare komma med tillrättavisande och likt rubriken tala om att han/hon gör fel har jag försökt tänka ut eller till och med frågat hur han/hon tänkte (nu känner mina barn INTE igen mig…).

Många gånger har jag blivit förvånad över svaret och lärt mig något nytt, men i ärlighetens namn har jag ibland svårt att hänga med…. (Barnen igen…)

Prova gärna nästa gång du ska döma ut det någon gör – det är hur svårt som helst att komma igång men väldigt givande efter ett tag. Det tar ca tre veckor att ändra en vana, börja idag!

Du gör fel, gör så här så blir det rätt!

Hur många gånger har du sagt det? Jag har gjort det ett otal gånger och kommer säker göra det några gånger till. Men… vad är rätt och vad är fel?

Hur skulle det vara om vi alla slutade dela in det vi gör i rätt och fel, och istället se det som olika sätt att göra saker på.

Redan här känner jag för ett klargörande är på plats för att undvika missförstånd. Naturligtvis måste vi ha regler för att vi ska kunna fungera tillsammans – att vi alla skulle kunna göra som vi vill och berättiga detta med att det är olika sätt att göra en sak på funkar rätt dåligt i ett modernt samhälle.Vad jag menar är alla små vardagssaker där vi är snabba att döma varandra bara för att vi tycker på ett annat sätt.

Jag har genom åren varit väldigt digital, dvs. antingen ett eller noll, rätt eller fel, svart eller vitt och är väl det fortfarande då och då.

Om det har med åldern att göra eller ej har jag ingen aning om men jag har börjat tvinga mig att tänka i andra banor. Visst kan jag tycka att någon annan gör något fel eller på ett dumt sätt fortfarande (här känner mina barn igen mig…). Men istället för att som tidigare komma med tillrättavisande och likt rubriken tala om att han/hon gör fel har jag försökt tänka ut eller till och med frågat hur han/hon tänkte (nu känner mina barn INTE igen mig…).

Många gånger har jag blivit förvånad över svaret och lärt mig något nytt, men i ärlighetens namn har jag ibland svårt att hänga med…. (Barnen igen…)

Prova gärna nästa gång du ska döma ut det någon gör – det är hur svårt som helst att komma igång men väldigt givande efter ett tag. Det tar ca tre veckor att ändra en vana, börja idag!

Här om dagen satt jag som vanligt i min bil för att ta mig till ett kundbesök. Jag stannade till vid ett köpcentra för att sträcka på benen, tömma ut den tidigare koppen kaffe samt köpa en ny kopp stärkande uppiggande dryck.

Tjejen som expedierade mig sa efter hon fått min beställning tillsynes helt ärligt och spontant de tre orden som står i ämnesraden -vilken fin skjorta! Tre ord som är så enkla att säga, men WOW vilken effekt de har. Jag skulle tro att vilka berömmande ord som helst som kommer direkt från hjärtat har samma effekt.

De tre orden fick mig att sitta småleende bakom ratten resterande delen av resan.

Då utbytet i radion idag har mer att önska började jag fundera när jag senast sa något berömmande till en annan person och måste erkänna för mig själv att det var ett bra tag sedan.

Kom på mig själv att jag har lättare att se det negativa och kritisera än att lyfta fram och fokusera på det positiva, varför är det så? Utan någon vetenskaplig undersökning i ryggen skulle jag tro att vi alla är rätt lika. För handen på hjärtat visst är det lättare att komma med lite kritik kalla det “konstruktiv” eller “i all välmening” men kritik är det. Vi har till och med instiftat “vänliga veckan”, en vecka då vi ska vara vänliga mot varandra. Hur skulle det vara om vi vigde endast en vecka om året till att leva ut det mörka inom oss och vara vänliga de resterande?

Hur skulle världen se ut om vi fokuserade och kommenterade det positiva istället för det negativa?

Jag har den senaste tiden med allt det som händer i b. la Egypten undrat vad det är i makt som berusar. Jag menar det var väl knappas en högoddsare att Mubarack skulle tvinas att avgå, det var snarare en fråga om tid. Men ändå höll han sig nästan krampaktigt kvar vid makten. Det eftergifter han trots allt gjorde var bara delar av totalen, den yttersta makten skulle han ha kvar. Om det som nu händer i Egypten är bra eller dåligt får framtiden utvisa om detta är jag för okunnig för att ha en åsikt, jag funderar bara kring själva makten.

Om vi alla börjar titta omkring oss har vi säkert flertalet exempel på den gamla romanen Dr Jekyl and Mr Hyde. Helt vanliga snälla människor som blivit befordrade och genast blir småmonster och gamla vänner blir nästan som fiender. Vad är det i makt som är värt det priset? Eller kan det vara så att det är precis samma människor som tidigare bara att jag ser på dem med andra ögon, blandar in egna värderingar bara för att de fått makt? Kanske det är så att förändringen sker hos mig istället?

För ett antal år sedan, tror det var någon gång på 1960 talet, gjordes ett psykologiskt experiment i USA som senare kom att kallas för ”the Lucifer Project”. Helt vanliga studenter delades in i två grupper, den ena gruppen skulle spela fångvaktare medan den andra spelade fångar. Efter, om jag minns rätt, endast 36 timmar hade dessa studenter som tidigare varit vänner förändrats totalt. Fångvaktarna gjorde allt för att förnedra sina forna kompisar, och den övervakande professorn lät detta ske då han spelade fångvaktare och också var med i spelet. Igen -vad är det med makt som berusar?

Om jag ska drista mig till en liten gissning, eller rättare sagt en uppdelning. Jag har en känsla (notera att detta är mina egna tankar utan någon vetenskap bakom) att yttre makt förändrar och riskerar att bli ond medan den informella makten är mindre berusande.

Alla människor har makt på något sätt, över våra barn, över kollegor, över barnen i laget man tränar men en tilldelad makt har du bara på låns så länge de runt om dig låter dig ha den, medan en informell makt är mer stabil. Se på Egypten igen, Mubarack fick makten tilldelad efter att den förre presidenten Anwar Sadat mördades, men nu har folket beslutat att det får vara nog. Medan en ledare som t. ex Gandhi hade makt som kom inifrån och har makt än idag efter sin död genom sina ord och idéer.