I mitt flöde på Facebook poppade det häromdagen upp en bannern:

Om vi för en stund bortser från genusperspektivet i frågan så är det en riktigt bra fråga.

Jag räknar mig som kristen men inte religiös. Med det menar jag att jag är uppväxt i ett land med kristna värderingar som grund och lever i stort sätt (host, host….) efter detta dagligen. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr (men det är en annan historia), tror jag inte på någon Gud dit jag kan vända mig för att få stöd. Men även om du likt mig saknar en religiös övertygelse tror jag du, precis som jag,  någon gång velat fråga Gud ett och annat.

Jag har släktingar som nyligen förlorade sin son efter en längre tids sjukdom, man behöver inte vara ett geni för att komma fram till vad deras fråga skulle bli. Inte heller har jag svårt att föreställa mig vilken fråga som dyker upp i huvudet från de som flyr från krig i sina hemländer, även om många i det fallet kallar Gud något annat.

Nu kanske ni funderar vad min fråga blir till Gud är – om Gud finns, vad skulle jag då fråga Gud om? Ja en av frågorna ligger väldigt nära frågan mina släktingar troligen skulle ställa, eller för den delen varför vuxna män (jo här passar ett genusperspektiv fint in) behöver kriga för att …. Ja frågan är om de själva vet.

Men frågan skulle lika gärna kunna handla om framtiden, vad finns det för planer för mina barn och min familj? Eller för all del vilka planer finns det för mig själv? Men vid närmare eftertanke – vill jag verkligen veta det? Så jag fastnar nog som alla andra i frågor som rör negativa saker som hänt, exakt vilken vet jag inte ännu.

Så…om Gud finns, vad skulle DU fråga honom?

Tjejen på bilden heter Najat Belkachem och föddes 1977 i en fattig del av Marocco.

Vi har inte alla samma förutsättningar i livet, vi föds in i och växer upp under förutsättningar vi på olika sätt måste förhålla oss till. En del har tillsynes en enklare start medan andra verkar ha en riktig brant backe framför sig.

Vi hanterar livet på olika sätt , antingen accepterar vi bara att livet är på ett visst sätt och följer med, vi hoppas livsströmmen ska ta oss till något annat oklart vad.  Eller så sätter vi upp mål och visioner för oss själva och aktivt jobbar för att uppnå dessa.

Många mycket mer lärda kvinnor och män än jag har flera gånger upprepat att livet blir vad du gör det till: ”life isn’t about finding your self, it’s about creating yourself”.

Du bestämmer till stora delar själv hur ditt liv ska bli, men som sagt vi kämpar med olika förutsättningar och för en del är förutsättningarna riktigt tuffa och kanske till och med oövervinneliga. I de fall där hindren tornar upp sig så toppen försvinner uppe i molnen måste vi har ett samhälle som hjälper till, men det ska detta inlägg inte handla om det sparar jag till senare.

Tjejen på bilden kanske du undrar? Jag vet inte vilka mål eller visioner som far runt i huvudet på henne när bilden togs. Jag vet inte vad hon hade för drömmar kring framtiden, men jag vet att det är samma tjej som är på bilden nedan.

Sedan den 24 augusti 2014 är hon Frankrikes utbildningsminister.

Ok, kanske du tänker jag har ingen ambition att bli politiker eller ändå mindre ambitioner att bli minister. Nä kanske det, men du har säkert andra drömmar och visioner kring ditt liv. Du går idag kanske och drömmer att göra något helt annat än det du gör – vad hindrar dig?

Visst har vi hinder för att göra saker vi innerst inne vill och drömmer om, vi behöver en lön för att försörja oss och våra kära, vi kanske av olika skäl har ett behov av en social status, vi kanske har förväntningar från omvärlden på oss vi inte kan strunta i. Må så vara, så länge vi gör ett aktivt val och accepterar detta val kommer vi utvecklas och må bättre.

Väljer du att stanna kvar på ett jobb du inte trivs med är det ditt val och detta är helt ok, acceptera då det och leta efter andra vägar att utveckla dig på. Engagera dig i någon förening/organisation som triggar nya sidor hos dig själv, testa att åka vattenskidor eller fallskärmshoppning, våga utveckla dig kreativa sida och börja måla eller skriva.

Kort sagt fundera på var du är idag och var du vill vara om säg 10 år. Blicka framåt och skriv ner de hinder som finns på vägen, för hinder och motstånd har alla, och fundera på om du behöver hjälp att flytta hindren eller om det är hinder du fixar själv.

Trivs du där du är idag? – ett STORT grattis, om inte gör något åt det!

Då och då dyker det upp artiklar  om asylsökanden som på olika sätt protesterar mot det tillfälliga boende de erbjuds, snabbt delas dessa artiklar på sociala medier och brukar oftast vara de delningar som kommenteras mest. Det som skrämmer mig är hur snabbt vi dömer och hur enkelt många av oss kan stämpla människor så som ”parasiter” och ”otacksamma j-vlar” utan att ta reda på vad som ligger bakom. Vi dömer med blixtens hastighet, men har så svårt att ändra oss om vi får hela bilden.

Bara av detta första stycke har redan en del av er som läser bildat er en uppfattning om mig och hur jag kommer tillbringa resterade rader att idiotförklara de som tycker som ovan, men jag måste göra er besvikna.

Ja jag tycker ni som dömmer snabbt och som utan att känna människorna klassar dem som ”parasiter” är dumma i huvudet, där har ni rätt. Men även jag, som tycker mig ha ett stort hjärta och anser vi som ett rikt land har råd och därmed ska hjälpa så många vi bara kan undan krig och förföljelser, reagerar på protesterna. Jag kan så klart inte sätta mig in hur det är att behöva fly från sitt hemland och ibland även behöva lämna en stor del av familjen kvar i hemlandets kaos, det måste vara fruktansvärt. Men jag har ändå svårt att ser hur en närhet till b. la. ett köpcentrum (som angetts i mer än en artikel) är anledningen till att protestera. Som sagt har jag svårt att sätta mig in hur det är att vara på flykt, men inbillar mig att jag hade varit väldigt tacksam för att bara få tak över huvudet, en säng att sova i, och möjlighet att utnyttja en toalett.

Men jag ska leva som jag lär och vill väldigt gärna ha respons från er vad det är som ligger bakom deras protester. Jag vill på verkligen veta, för jag anar att vi långt ifrån har fått hela bilden i artiklarna som skrivs.

Det är vid denna tid varje år tidningarna brukar svämmas över av en massa tips hur jag ska ”undvika ångesten efter semestern”, ”stå ut de första dagarna” eller något liknande. Oftast innehåller artikeln en lista med ett antal punkter du ska tänka på för att undvika att helt gå under.

Låt mig redan nu försäkra att detta inte kommer bli en sk. hurtig-coach-text att ”måndagar är det bästa då man har en hel vecka med utmaningar framför sig” eller ”Vad skönt att ledigheten är slut och jag äntligen kan börja göra något vettigt igen”, inte heller kommer det finnas en lista med saker att göra för att överleva. Är det detta ni önskar är det bara att sluta läsa nu.

Jag hade en kollega en gång som påstod sig gilla semestern och såg fram emot att slippa jobba under några veckor. Efter semesterns första dag bekymrade sig att han hade en dags mindre semester kvar nu, dag två samma rutin och dag tre….. ja ni förstår. Hur njöt han av ledigheten tror ni? Vi kollegor påpekade detta för honom men han fasthöll ihärdigt att han gillade semestern och njöt av varje dag till fullo.

Min poäng är att vi alla själv kan välja hur vi ska se på livet och livets alla skeden. Redan på morgonen när –som i mitt fall- jag blickar in i ett betydligt äldre ansikte i spegeln än vad jag själv upplever inifrån så kan jag där och då bestämma mig om jag ska se på dagen positivt eller negativt. Ja semestern är slut, klockan har ringt och långbyxorna ska snart åka på, men jag har haft tre härliga veckor ledigt. Jag har hunnit med en hel del av det jag hade på min lista och har till och med hunnit med att börja få ordning på min dåliga rygg. Visst har regnet öst ner då och då och visst har det funnits stunder då det mesta gått emot det jag hade planerat, men jag väljer att fokusera på det som gått min väg och se på denna första dag efter semestern som nästa steg framåt i mitt liv.

Vi har alla massor med dalar i våra liv, många kan vara riktigt djupa, men vi har också många berg – det är detta som kallas livet. Det är hur vi ser på dalarna, ska vi fly från problemen eller ska vi kämpa oss genom de, som definierar oss som människor. Vi definieras även efter hur vi hanterar personer i vår omgivning som har sina dalar. Stoppar vi huvudet i sanden och ignorerar för att det är jobbigt eller sträcker vi ut en hand och erbjuder oss att hjälpa till?

Har du en kollega (för själv är du efter denna text väldigt positiv att vara tillbaka på jobbet eller hur?) som verkar nere och har just den ångest tidningarna skriver om, sträck ut en hand, ta en fika och fråga om allt det positiva som hänt under semestern. Fråga hur du kan vara en stötta på vägen upp ur dalen, tänk att nästa gång kan det vara du som behöver hjälp.

Jag har idag haft det årliga utvecklingssamtalet. Redan rubriken fick många att känna rysningar i hela koppen – med all rätt. Jag har genom åren haft många varianter av utvecklingssamtal av skiftande kvalité (oftast sämre). Mötet har varit något som chefen snabbt velat få överstökat och baserat sig på någon mall som laddats ner från nätet, eller ett formulär han själv utsattes för i början av sin egen karriär. Någon som känner igen sig?

Men denna gång var det helt annorlunda, för första gången känner jag att samtalet var ärligt menat och syftet var att få mig bli bättre, att vi diskuterade saker som verkligen hade betydelse och att den handlingsplan som togs fram var realistisk. Kan ärligt säga att jag för första gången i min karriär lämnade ett utvecklingsmöte med en skön känsla i kroppen.

Vad skilde då detta samtal från de andra jag haft? Ja för det första så finns det en kultur på företaget där jag jobbar att vi alla vill göra varandra bättre. Vi vill hela tiden sporra och utmana varandra till att utvecklas, denna känsla genomsyrar allt vi gör hela tiden.

Jag har genom åren tagit feedback personligt. En stor del beroende på att den feedback jag fått bara varit fylld med  kritik framfört på ett negativt sätt. Kritiken har oftast varit baserat på olika typer av kvantitativa brister. Ibland har kritiken varit befogad andra gånger orättvis, men det har alltid framförts på ett sätt där det varit tydligt att vad jag hade får åsikt var av mindre betydelse. Min insats i utvecklingssamtalet var att i olika skalor fysisk markera hur jag hade det med t. ex. arbetsbelastning, trivsel, samarbete med chef osv. Ibland har skalorna varit en + / – skala, ibland en färgskala i rött / grönt, men värst var det när skalan gick från en glad smiley till en ledsen variant. Denna lapp sattes oftast in i en pärm för att se dagens ljus tolv månader senare och använda som jämförelse. Känslan efter den typen av samtal har mer varit att där försvann en timme i mitt liv som jag aldrig får igen.

Utvecklingssamtalet är ett viktigt redskap för att våra företag ska utvecklas genom sina anställda. Slarvas samtalen igenom riskerar företagen antingen stå stilla och stampa eller ännu värre röra sig bakåt då personalen slutar.

Nyligen uppdagades det att en läkare på Karolinska Institutet opererade in konstgjorda strupar på patienter utan att gå den långa vägen via tester på djur. Resultatet blev därefter, patienterna led ordentligt under en period för att till slut få somna in. Svallvågorna från detta har precis lagt sig och vips poppar det upp en ny skandal. Nu är det en läkare knuten till Linköpings Universitet som opererat in konstgjorda hornhinnor avsedda för tester på grisar i människor.

Vad är det som har hänt med läkaretiken på våra universitet? Är prestigen att få en framgång och bli publicerad i någon medicintidskrift jag bara har hört talas om de gånger jag lyssnar på vetenskapsradion så viktig att en medmänniska inte betyder något? Vart är vi på väg?

Jag förstår att vi måste forska för att vi ska kunna hjälpa allt fler som drabbas av olika typer av åkommor. Jag förstår också att vi i ett skede måste testa på djur för att vi så långt vi kan utesluta att det finns allvarliga biverkningar. Jag till och med förstår att forskning kostar pengar  ordentligt med pengar och att företagen vill få tillbaka denna investering så snabbt det bara går. Men jag förstår inte hur man som läkare på detta sätt helt kan slänga etiken i soptunnan och ta genvägar för att snabbare nå målet. WTF håller ni på med?

Låt mig redan nu förebygga invändningar om att jag accepterar biverkningar på djur men inte på människor, att jag tycks gilla djurförsök och att jag helt verkar strunta i det lidande djuren får i samband med tester.

Ja, jag tycker vi ska få testa på djur innan det testas på människor. Ja, jag tycker djurförsök ska användas endast vid de tillfällen där tester i laboratorium inte ger tillräckliga garantier. Jag accepterar dessa djurförsök som det minst onda av två onda ting, jag anser nämligen att tester på människor direkt är betydligt mer oetiskt. Jag anser vidare att testerna ska ske utan att djuren utsätts för onödigt lidande.

Dubbelmoral? Kanske men jag är inte perfekt på något sätt.

Den dag vi dör summeras vårt liv till det lilla strecket mellan årtalen, några futtiga centimetrar symboliserar våra liv. Bara tanken kan få den bästa att deppa ihop. I dag när allt ska mätas så kan vi ställa oss den fråga jag inledde med – hur mäter vi ett liv, eller rättare sagt hur mäter vi ett liv på bäst sätt?

Vi har redan konstaterat att centimetrar mellan två årtal är för deprimerande så vi måste finna ett bättre alternativ. Ett enkelt sätt är att räkna antal år, men den siffran säger väldigt lite om hur vårt liv varit. Ålder är ju trots allt bara en siffra (det hade jag aldrig skrivit när jag var på andra sidan 40-års strecket…).

Kan vi mäta livet i hur stor förmögenhet vi har när vi trillar av pinnen? Pengar är viktigt och underlättar en del när man har dem men i det stora hela rätt ointressant. Mängden pengar talar fortfarande inte om vilken kvalité ditt liv haft. (är det nu någon som hade tänkt sponsra mig med en hög pengar så glöm vad du precis läst).

Antal maratonlopp?, antal kilo vi tappat?, antal prylar vi har? Tankarna snurrar runt utan att komma framåt. Kvar står vi på ruta ett och funderar – hur mäter vi ett liv bäst? Går det att mäta ett liv?

Men så slår tanken mig!

Hur skulle det vara om vi mätte ett liv på antalet människor vi berört på ett positivt sätt, personer vi hjälpt och/eller antal personer vi stöttat till att få en bättre tillvaro helt utan tanke på egen vinning. Det skulle kanske vara ett bra sätt kanske till och med det bästa sätt som finns att mäta ett liv?

Året har visserligen några timmar kvar innan vi måste kämpa med att skriva en 6 i slutet istället för den 5 som det kändes som i går vi var tvungna att lära oss.

Åter som gått har ur många hänseenden varit händelserikt, tyvärr är det de svarta minnena som tar över. Året nästan började som det slutade, med fasansfulla terroristdåd i Paris. Vi blev alla väldig tydligt påminda att motsättningarna i världen aldrig varit så stora som nu och att det finns krafter som kan gå långt för att få sin vilja igenom. Kom att tänka på en gammal låt av Magnus Uggla som heter IQ där en av raderna är ”där hjärnan tar slut tar nävarna vid”, tyvärr användes det annat än nävar i Paris.

Det sägs att det alltid förekommer ett krig någonstans i världen, detta år har även krig eller rättare sagt krigets konsekvenser kommit oss närmre än tidigare. Vi upplever den största flyktingströmmen genom tiderna, aldrig förr har så många människor sökt sig till oss för att få hjälp. Tyvärr har vi samtidigt med detta bevittnat att den omtalade enigheten bland Europas länder tydligen endast gäller på presskonferenser och i kommunikéer, när det verkligen behövs är löftet tunt som vatten. Det är endast några få länder som tagit ansvar medan andra duckat, Sverige har tagit ett stort ansvar och åtminstone i början gjort det som vår förre stadsminister önskade – vi öppnade våra hjärtan. Det finns ett isolerat parti i Sverige som länge velat det motsatta och som nu växer sig allt starkare.  Vi ser även den retorik de använder – tydligen kallad sverigedemokratiska – sprider sig till övriga partier och dessvärre även till våra olika medier. Vi har under året fått lära oss att massinvandring och systemkollaps är ord som är här för att stanna. I det läge vi är i behöver vi en stark ledare som visar vägen, men det är tyvärr tomt på den politiska arenan just nu. Låt oss hoppas någon tar på sig ledarhatten under nästa år.

Det som varit är historia, låt oss ta lärdom och gå vidare. Eller för att citera vår stadschef Carl XVI Gustav – låt oss vända blad. Ingen av oss vet vad 2016 kommer bjuda på, men vi kan alla vara säkra på att det kommer vara en salig mix av berg och dalar, av skratt och gråt och av både ljus och mörker.

Låt oss alla göra allt vi kan för att 2016 ska bli ett år som vi kan sammanfatta på ett ljusare sätt. Det är upp till oss alla att se till att det blir så, vi måste var och en dra vårt strå till stacken. Väljer vi att se och agera på ett positivt sätt kommer vi nå detta mål, motsatsen leder just till det motsatta.

I natt vid 12-slaget kommer vi önska varandra ett Gott Nytt År och lova varandra både det ena och det andra, att träna mer och att gå ner i vikt är säkert löften som kommer upprepas i många hem. Viktigt båda delarna, men jag hoppas på ett ännu viktigare löfte – att vi lovar varandra att på allvar öppna våra hjärtan, att våga se världen från andra perspektiv än vårt eget och att vi vågar utmana våra fördomar. Gör vi det är jag övertygad att 2016 kommer bli ett härligt år där bergen är betydligt fler och att dalarna kommer vara grundare.

Gott Nytt År på er alla och en önskan om en härligt start på den nya året och en ännu bättre fortsättning.

Under en period i mitt liv var jag aktiv politiker, satt i kommunfullmäktige och var ordförande i den lokala partiorganisationen. I mitt parti moderaterna, precis som i alla andra partier, finns en speciell organisation för kvinnor, en för homosexuella, en för kristna, en för ungdomar och en för…… ja så fortsätter det. Med undantag för ungdomsförbunden tycker jag det är en svaghet att alla dessa underförbund finns. Denna gruppindelning speglar samhället i stort och vår förkärlek för att dela in allt i grupper, finns det vi ska förhålla oss till inte i någon grupp har vi det jobbigt.

Skulle vi känna oss hemma i flera grupper får vi problem och andra får problem med oss. Ta partiföreningarna som ett exempel, är jag en kristen, homosexuell kvinna vilken grupp ska jag då tillhöra?  Måste jag bestämma var jag ska tillhöra mest och vilka av åsikterna jag vill diva mest aktivt? Ungdomsförbunden har en bättre syn, här är du med och driver frågor som rör unga – att du är ung är den enda faktorn som spelar in.

Samma gruppindelning gör vi när vi ser på våra homosexuella, bisexuella, trans- och queer-personer, vi klumpar ihop dessa under ett samlingsnamnet HBTQ. Kan riktigt höra många tänka att ”då vet vi var vi har dem”. Men spannet är stort även inom denna grupp och kan omöjligt klumpas ihop i en grupp.

Jag menar att vi tappar det viktigaste när vi gör alla dessa grupperingar – vi är alla människor. Människor med olika behov och viljor, människor med olika åsikter och erfarenheter. Knappast vill att homosexuella samma sak, eller kvinnor, eller kristna, eller i mitt fall moderater.

Om vi vänder på tanken och ser på varandra först och främst som människor, personer av kött och blod som alla har olika kompetenser som kan komplettera de jag själv saknar. Vad jag har för hudfärg, sexuell läggning, tro eller kön har mindre betydelse. Det som har verklig betydelse är vem jag är och hur jag behandlar andra.