Jag kör mycket bil och har för att mildra tristessen radion på. Vanligtvis är ljudmattan bara där, vad som sägs stannar väldigt sällan kvar i mitt medvetande. Nu säger en del att det är få saker som gör det, men jag har valt att se på detta som illa förtal (men visst ligger det något i det ibland…). Men denna dag handlade det om skolan och diskussionen fick mig att bli en aktivare lyssnare än jag brukar vara. Snabbt insåg jag att diskussionen på etern var bredare än så och kunde appliceras på många områden, den handlade om beröm! Läraren menade att skolan bara tar kontakt med föräldrarna när något negativt har hänt. Aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, när eleven gjort något bra eller bara för att kommentera framsteg i något ämne. Vidare ansåg läraren att det borde ges tid till just detta – ringa hem och ge beröm. En helt underbar idé tycker jag, men sedan sa läraren något som  fick mig att reagera. Hon sa att föräldrar behöver få känna sig stolta över sina barn oftare. Jag har två barn som jag är stolt över, men jag är dålig på att säga det förhoppningsvis visar jag det istället. Men det finns kanske barn som haft oturen att få föräldrar som saknar stolthet till sina barn. Det är många känslor i min kropp när jag läser om pappan som lämnar sitt barn till att gå hem för han hade spelat innebandy för dåligt. Hoppas innerligt att hela historien är ett dåligt skämt eller en del i en forskning för att se hur vi medmänniskor reagerar, skulle historien vara sann blir jag rädd för vart vi är på väg. Visst är jag både arg, förbannad och besviken på mina barn ibland, ibland är det befogat andra gånger inte. Men stoltheten finns där trots allt ändå. Men resonemanget kring beröm tycker jag som sagt kan vidgas till att  gälla andra områden än skolan. När t. ex. berömde du en kollega senast? När sa du t. ex. tack för att din respektive dammsugit och/eller gjort mat. Bara för att slippa få telefonsamtal/mail från era respektive nu vill jag vara tydligt att jag menar ett beröm lite då och då, att berömma varje liten sak kan bli tjatigt.

Jag har idag efter 4 år slutat mitt jobb för att börja en ny utmaning i ett helt annat företag i en helt annan bransch. Att jag nu valt ett annat företag gör att jag samtidigt valt bort det gamla och de personer som jobbar där, och det smärtar. Sedan det blev klart att jag skulle sluta inleddes nästan alla samtal med frågan hur det kändes, och jag svarade med det slitna uttrycket att det var delade känslor. När jag idag uppvaktades av företaget och avtackades kom även uppmaningen att hålla ett tacktal. Visst borde jag vara förberedd på detta, men vem är perfekt. Under tacktalet som jag fick till rätt bra tycker jag själv kom jag på varför vissa uttryck är så slitna -de är bra!

För lika entusiastisk och glad jag är för min nya utmaning kommer en tid framöver finnas ett stort tomrum i mitt hjärta efter de arbetskamrater jag valt bort. Naturligtvis är det en handfull som jag kommer sakna mer och som varit mina närmsta vänner och förtrogna, hur gärna man än vill att det ska vara på något annat sätt är det så -det finns grupperingar.

På alla jobb finns det stunder som är roligare än andra och stunder det är skönt det finns ett stöd. Jag har lyckan att ha en härlig familj, men när det gäller frågor som rör ett speciellt område eller sak som inträffar på jobbet kan hur gärna de än vill min familj ha svårt att se hela bilden -fullt försåtligt. Då är det skönt att ha arbetskamrater att söka stöd hos, det har jag haft och jag kommer sakna dem.

Men även om denna dag präglas av en stor klump i halsen och tårarna nätt och jämt håller sig innanför ögonlocken ser framtiden ljus ut. Att jag är ledsen idag måste ju betyda att jag har haft det överlag rätt bra och fast vi ibland varit oense om saker och ting har mina forna arbetskamrater och jag haft det rätt bra ihop. Jag vet att många av mina forna kollegor och jag aldrig kommer att ses igen, men förhoppningsvis är dagens avsked bara ett avsked till första delen i ”titeln” arbets-kamrater. Förhoppningsvis kan vi hålla kontakten genom livet och vem vet ”våra vägar kanske möt igen i framtiden”, även det ett slitet uttryck, men vi vet ju nu varför vissa uttryck är slitna.

Jag har aldrig träffas Steve Jobs, jag har aldrig mailat, chattat eller på något annat sätt kommunicerat med honom och som en följd av detta känner jag inte honom över huvudtaget – men ändå kände jag en klump i bröstet när jag fick nyheten att cancern vann och Steve Jobs avlidit – VARFÖR?

Varje dag dör det en massa människor som jag likt Steve Jobs inte känner men och för dessa känner jag inget. Visst Steve Jobs var en fantastisk entreprenör som under sin livstid byggt upp ett av världens största bolag (om inte till och med det största). Appel har enligt mig de mest fantastiska produkter. Steve Jobs har lagt ribban högt när det gäller att hålla presentationer och jag är övertygad att många av hans Keynote-presentationer kommer användas i retorikundervisningen i framtiden, hans tal på Stanford university 2005 (http://www.youtube.com/watch?v=UF8uR6Z6KLc) var retorik enligt mig när den är som bäst.

Men kvar hänger frågan varför jag känner sorg över hans bortgång, är det samma fenomen som gör att jag kan känna ögenen fylla på sig med vätska om jag ser något på TV och/eller film. Det kan vara något så banalt som ett TV-program som t. ex Extreme home makeover. För er som missat (nåja..) detta program går det i typisk Amerikansk anda ut på att ett samhälle hjälper en familj till ett bättre liv. Fler exempel på tillfällen när en tår eller annan tornat upp sig i ögonvrån är prinsessan Dianas begravning och Björn och Agnes som sjöng när vår kronprinsessa gifte sig. Känslor som dessa har blivit starkare och starkare med åren och kan vara rent sorgliga händelser (begravningar), eller händelser där någon blir lycklig (home makeover, bröllop). Jag har funderat på detta mer än en gång men svaret verkar vara långt borta och helt ärligt måste jag ha ett svar på det.  Det är väl bara att acceptera att det är så jag är och fortsätta leva med det.

Steve Jobs kommer aldrig mera hålla något tal, han kommer aldrig mera presentera någon ny Appel-nyhet men jag är övertygad att hans ande kommer sväva över Apples produkter länge än. Mitt bidrag till att hålla minnet av Steve Jobs vid liv är ett av hans berömda citat som jag personligen tycker är väldigt bra:

 ”Att komma ihåg att jag ska dö snart är det viktigaste verktyg jag någonsin fått för att hjälpa mig fatta viktiga val i livet ”

Det som har hänt i Norge är fruktansvärt det är vi alla helt säkert överens om, ärligt talat har jag rätt svårt att sätta ord på vad jag känner innerst inne. Visst finns ilska och sorg där men även en oro kring vilken värld vi håller på att bygga upp.

Att någon ser sig ha rätt att döda ett stort antal människor bara för att de har en avvikande åsikt är enligt mig ofattbart. Hur kan någon vara så säker på sin sak att man ser det som sin rätt att börja eliminera de som har en avvikande åsikt. Det är lätt att i en stund som denna dra i väg i tankar och slutsatser, vi måste komma ihåg att detta är (som det ser ut nu) en isolerad händelse, tragisk på alla sätt men fortfarande en isolerad händelse. Men det finns fler exempel på det jag kallar det ”digitala tänkandet”, antingen ”1” eller ”0”, antingen rätt eller fel, antingen mitt sätt eller inget sätt alls. Vill minnas att USA:s förre president George Bush sa i ett tal i samband med att han förklarade krig mot terrorismen ”either you are with us or against us”.

En i och för sig i sammanhanget obetydligt exempel på samma sak är alla bråk i samband med fotbollsmatcher, där fansen har svårt att acceptera att någon håller på ett annat lag. Töntigt exempel i detta sammanhang – javisst, men tendensen är den samma. Jag är politiker och får därmed ta emot både det ena och det andra, men det är Ok så länge som kritiken ges med respekt för att jag får ha en annan åsikt och för mig som person. Jag ska villigt erkänna att jag ibland har svårt att förstå vissa av mina politiska motståndares åsikter, men jag accepterar att det har den åsikten och kan till och med ibland se vissa poänger när jag fått tänka efter ett tag och öppnat mitt sinne. Lika bra att erkänna med en gång att även jag är digital från och till som alla andra – ingen mönsterperson här inte, jag kommer ibland fram till åsikter helt och hållet baserat på mina egna tankar och idéer och har svårt att släppa dessa slutsatser om jag får motargument.

Tillbaks till Norge. En av många röster som hörts i debatten är att vi måste ha kontrollapparater som förhindrar att något liknande upprepas. En rimlig slutsats så här i stormens öga, men handen på hjärtat – vill vi verkligen det? Här har vi som det verkar en man som driver ett småskaligt jordbruk och som aldrig tidigare varit straffad. Visst har han sökt och fått vapenlicens, men det har väldigt många. (hur man som privatperson kan få licens för att automatvapen är i och för sig en separat fråga). Han har varit medlem i ett politisk parti, och är medlem i frimurarna samt tydligen ventilerat sina åsikter på olika forum.

Men vill vi leva i ett samhälle som kunnat identifierat denna man som en potentiell gärningsman? Vi skulle behöva bygga upp en kontrollapparat av ofantliga proportioner och handen på hjärtat skulle många av oss säkert hamna under luppen. Jag har svårt att se mig leva i ett sådan samhälle, hur är det med dig? För att vi ska kunna ha kvar ett öppet samhälle, måste vi börja från andra hållet – med oss själva. Vi måste börja tänka bredare och minimera ”my way or the highway”-tänkandet. Vi måste börja acceptera att det finns andra sätt att se på saker och ting och acceptera våra medmänniskor för hur de är och vad de tror på.  Vem vet, vi kanske lär oss något nytt på vägen!

Vad vi är snabba på att fördöma andra och hur rätt vi själva alltid gör eller….

Händer det en olycka där någon skadas vill vi alla gärna se, men få vill verkligen hjälpa till. Jag -utan att måla ut mig själv som någon ängel- brukar alltid stanna till när något händer för att se om jag kan hjälpa till, finns där fullt med hjälp går/åker jag min väg igen annars hjälper jag till. När jag vid de tillfällen jag behöver hjälpa till stannar och gör vad jag kan brukar jag snabbt omringas av alla som på -för sig själva- betryggande avstånd betraktat situationen och de goda råden brukar hagla över mig. Jag ska inte göra si eller så utan det är bättre att … Ja ni känner kanske till jargongen själva.

Samma tendens kan vi ju se på våra idrottsplatser och i TV-sofforna. Själva vet vi ju hur allt ska göras bäst och de som verkligen utför det vi tittar på är ju helt ute och cyklar, eller…? (för att inte tala om domaren, han dömer ju alltid fel.)

Vi är väldigt snabba att döma på ibland väldigt lösa grunder och hörsägen istället för att först ta reda på vad som har hänt och bilda oss en egen uppfattning. Vad värre är att vi tenderar att reagera på de negativa kommentarerna och tolkningarna som sanningar och utifrån det  ”dra på” lite till. Den onda spiralen är ett faktum. Gör vi fel ska vi ha kritik -självklart inget snack om saken! Men handen på hjärtat hur många gånger har du kommit med negativa kommentarer idag och hur många gånger har du kommit med positiva? När berättade du för en kollega eller vän senast att de gjorde något bra?

Hur skulle vi må om vi istället kämpade med att tolka allt som händer omkring oss positivt, och leta efter de goda sidorna hos varandra, se till allt bra vi gjort? Jag skriver kämpa för det kommer bli en kamp att leva så i början, jag vet för jag har börjat min resa. Men för varje dag går det lite lättare och nästa dag ännu lite lättare. Men jag ska erkänna att man kommer ”trilla dit” och vara så där osande negativa som bara vi människor kan vara i våra mörkaste stunder, men låt gå för det då så länge som vi snabbt hittar tillbaka till det positiva igen.

… dessvärre kommer du att göra det också. Jag läste en bok där någon forskare skrev att vi börjar ruttna från den dag vi föds. Det kändes väl så där kul att läsa det men kan förklara doften från mina träningsskor…

För en tid sedan meddelade Harold Camping att jorden skulle gå under lördagen den 21 maj 2011. Det var många av oss som skämtade om detta, men Robert Fitzpatrick tog det på allvar. Han spenderade 140 000 dollar på att varna allmänheten om denna dag och uppmana alla att söka räddning hos gud. Vi kan fortsätta att skämta om detta, för i de flestas ögon (inklusive mina) ter det sig märkligt att spendera 140 000 dollar på detta sätt.

Men tänker man efter ett tag, OM (och jag skriver medvetet om med stora bokstäver) spådomen hade slagit in och jorden hade gått under vad hade Roberts 140 000 dollar gjort för nytta på kontot. De som tagit tag i halmstrået Robert skickade ut kanske hade fått levt sina sista timmar med ett lugn i kroppen, eller t. o. m räddat en del om de som tror på ett liv efter detta har rätt.

Jag var på en utbildning en gång som började på det mest makabra sätt en utbildning (tror jag) kan göra, vi fick skriva ett minnestal över oss själva. Vad ville jag mina efterlevande skulle säga om mig, hur var jag som make, som pappa, som arbetskamrat och så vidare. SKIT JOBBIGT!

Även om det är en av de svåraste saker jag gjort var det riktigt nyttigt. För tankarna efter testet när vi fick läsa upp det högt (jodå…) och hörde oss själva säga orden var jättenyttiga. Levde jag verkligen så mitt minnestal skulle bli så som jag skrivit? Dessvärre blev mitt svar till mig själv ett rungande NEJ!

Efter den dagen har jag försökt leva som jag vill bli ihåg kommen, men attans vad svårt det är att ändra gamla invanda beteendemönster.

Hur vill du bli ihåg kommen?

Som coach har jag många gånger sagt att man ska försöka se saker från många olika håll, nya infallsvinklar skapar nya lösningar på problem. Här om dagen fick jag min en nyttig läxa av min egen medicin.

Jag har alltid hatat hinder, de är som namnet antyder alltid i vägen och hindrar mig från att nå det mål jag ser hägra och jag vill dit så snabbt som möjligt. Men här om dagen sa någon till mig att:  ”De hinder som kommer upp längs din väg är dina vänner och du ska vårda dem ömt”. Ska villigt erkänna att jag var väldigt nära att fråga vad denna person tagit för mediciner och uppmana till eftertanke kring detta intag, men personen stod på sig och det tog ett tag för mig att få denna mening att sjunka in och nå mitt medvetande – när den väl gjorde det … wow!

Ett hinder finns där för att du verkligen ska tänka dig för och fundera över om du är inne på rätt väg.  Är hindret oöverstigligt är det ditt undermedvetna som talar om för den medvetna delen av dig att du ska tänka om, det finns bättre vägar för att nå ditt mål.

Så ett hinder är alltså en riktigt bra kompis för att du ska få tid att tänka efter, det kan ju vara så att den mest naturliga och snabbaste vägen till ditt mål är full av fallgropar som du missat då blicken är helt inriktad på målet.

Se man på hinder och därmed motgångar på detta vis tycker jag det är mycket enklare att hantera dem, tack för den insikten!

Vår land och därmed vår välfärd byggdes av ingenjörer, tekniken och långsiktiga investeringar var målet och uppfinningsrikedomen var stor, verksamhetens resultat räknades i kronor.
I takt med företagens utveckling tog ekonomerna över VD- stolarna och ju större och mer internationella företagen blev ju mer kortsiktiga blev investeringarna, resultatet räknas numera mer i täckningsgrader och procent och allt ska vara mätbart. Kvartalsbokslut blev allt viktigare och börsens punkter spelade en allt större roll. Nu har det inte längre betydelse vilka resultat företaget gör då man tittar på dess värde utan hur resultatet är i förhållande till de förväntningar som finns.

Visst var de anställdas situation i många fall fysiskt sämre på ”ingenjörernas tid”, men jag vågar sticka ut hakan och påstå att den är minst lika psykiskt dålig idag. Vårt jobb tar en allt större plats i våra liv och får en allt större betydelse för bla. vårt sociala umgänge. Därmed spelar vårt välbefinnande på jobbet en allt större del in på hur vi mår när vi är lediga. Den första frågan när man träffar en okänd på t. ex en fest brukar ju vara var/vad man jobbar med (näst efter vädret då..) och sedan är man placerad i ett fack. SJ har till och med haft denna sociala företeelse som grund i sin senaste reklamkampanj (se här).
Vad kommer sedan, vem kommer ta över VD stolarna i nästa generation? Hur kommer framtidens organisationer vara uppbyggda?

Grupp efter grupp på internet är fulla med länkar till Dan Pink’s och Dan Ariely’s teorier, och de i sin tur hänvisat till ett otal studier till andra sätt att driva organisationen än den idag existerande. De (och andra) menar att vi i framtiden än bättre än idag måste ta hänsyn till att olika människor har olika drivkrafter, vi måste bygga organisationer med mer hjärta och mindre ”morötter och piska”.
Jag är helt övertygad att de företag som i framtiden ser personerna bakom rollerna och bygger upp en social förståelse på sina arbetsplatser kommer vinna i längden, men vem vågar gå först? Går det att driva en t. ex säljavdelning med ett socialt belöningssystem istället för med pengar som enda motivation? Jag vill tro att det gör det men saknar idag en klar bild för hur det ska gå till, någon som har en idé får gärna höra av sig?

Förändringen till nästa generations företag med större socialt engagemang måste kanske få ta tid. Det slitna uttrycket att ”Rom byggdes inte på en dag” passar kanske bra in här. Men lite skämtsamt kan man säga att då jag lever i en tid då vi som sagt ser till kvartal snarare än år vill jag se en förändring nu.

Visst bär vi alla på en känsla att be någon i vår omgivning hålla käften lite då och då. En föreläsare vid namn Jörgen Oom tycker om jag tolkar honom rätt att det nästan är en skyldighet vi har när det gnälls.

Kritik ska vi kunna både be och ta, så länge den är konstruktiv och går att påverka. Men kritik som handlar om saker utanför vår kontroll sprider bara dålig stämning och kallas då för gnäll.

Lika bra att erkänna att jag faller djup i denna gnällgrop ibland, men jag känner på mig att jag har en hel del kompisar med mig ner i denna grop.

Jag trillar ner i gropen när jag t. ex gnäller på låten som vann melodifestivalen, eller över hur vädret var igår. Det är i dessa lägen vi nästan har en skyldighet att be varandra om att hålla käften. Vi har tillräckligt med negativism omkring oss ändå, vi behöver alla göra vad vi kan för att öka och sprida den positiva energin.

Så alla som känner mig: när jag faller ner i gnällgropen, kan ni inte be mig hålla käften, snälla!

Visst är det väldigt mycket som är negativt just nu med en tillsynes aldrig sinande flöde av negativa rapporter från bl.a Japan. Men det finns alltid positiva sidor av allt, det är bara en fråga om hur noga vi letar. I dagens tidning hittade jag en liten notis om att  Sai Abe 70 år hittades levande efter 5 dagar under sitt hus i staden Otsuchi, tänk om tidningen hade skrivit det på sin löpsedel istället för krigsrubriken ”PANIKEN”!. Som sagt, det är en katastrof av sällan skådat slag, men behöver vi frossa i det? Lyft fram det som är bra istället, för det finns -leta en gång till!