Hur har det blivit så här?

De senaste dagarna har #metoo formligen exploderat i sociala medier. Taggen används framför allt av kvinnor som skriver och berättar om sexuella trakasserier och rena övergrepp de råkat ut för.

När vänner till mig skriver att de ”accepterat att chefen tagit dem på rumpan på en fest då han ju var berusad”, ”massagen var lite väl djupgående” eller att någon blev tagen på brösten på ett bibliotek av en främmande man då börjar jag undra vad f-n som hänt, vart vi är på väg och hur har vi tillåtit att det blivit så här?

Många gånger har jag sagt det är fel att ”anklaga” alla män bara för det är några få som missköter sig. Jag måste vara självkritisk och erkänna att jag bagatelliserat frågan även om jag i ett tidigare blogginlägg (https://myracoaching.com/2015/07/28/zara-larsson-ar-radd-for-mig/) snuddat vid tanken, men inser nu att jag måste tänka om – detta är ett problem vi måste få bort och det nu. Att vi skriver 2017 och ordet hora ekar på skolgårdarna och en del män anser sig ha rätt att tafsa på kvinnor är så fel det bara kan bli.

Kan jag då se mig i spegeln själv? Har jag aldrig gjort mig skyldig till något? Är jag helt fläckfri? Säkert inte!

Även om jag inte direkt kan komma på något tillfälle då jag tagit mig friheter jag inte har rätt till, sagt något jag inte borde eller skrattat bort en situation när jag skulle gjort precis tvärt om så har det säkert skett. Så likt bibeln där Jesus sa att ”den som är utan skuld slänger den första stenen” kommer jag inte anklaga någon utan börja med mig själv.

Så kära vänner och läsare av detta inlägg.

Hör ni mig någon gång säga eller göra något som kan uppfattas stötande och/eller kränkande eller om jag på något annat sätt uppmuntra beteenden som kan uppfattas på samma sätt – säg till mig på skarpen. Jag lovar att från och med nu returnera tjänsten även om jag inte känner er.

Viktig insats!

På lunchen idag hamnade jag bredvid en person som precis som jag satt och åt ensam. Då vi delade salt och peppar kom ett samtal snart igång och fortsatte genom hela lunchen.

Han var fn. arbetslös eller ”mellan två jobb” som det oftast omskrivs som. Lunchen idag kostade han på sig som plåster på såren för ett antal avslag på jobbansökningar han haft under förmiddagen.

Då jag varit i hans sits tidigare i livet kom vi att tala om hur deprimerande det stundtals är att vara arbetslös hur man känner sig som B-laget (ja ibland inte ens det) och vad man kan göra åt det.

Om vi för ett tag lägger bristen på intäkter, besöken på arbetsförmedlingen och andra deprimerande saker åt sidan så delade vi åsikten att bristen på socialt umgänge var det jobbigaste, eller som en bekant till mig som nyligen gått i pension formulerade sig – bristen på mental jogging.

Min tillfälliga lunchkamrat hade engagerat sig i en ideell organisation på dagarna som hjälpte socialt utsatta, men han tyckte det inte räckte. Han hade ju inte så mycket pengar just nu (hade tidigare haft ett jobb som genererat en hyfsad lön tack vara OB- och risk-tillägg) och kunde bara ge lite pengar.  Denna inställning har jag stött på tidigare och vänder mig kraftigt mot den.

För något år sedan var Bill Gates (grundare av Microsoft) på besök hos talkshowen Skavlan. Fredrik Skavlan kallade då Bill Gates världens största filantrop då han och hans stiftelse ger bort ofantliga summor varje år. Men Bill Gates protesterade och menade att han hade råd att göra detta, de största filantroperna var de som offrade sin klassresa för att istället skänka pengar, de som gav fast de knappt hade mat på borden eller de som skänkte hela sin veckopeng.

Jag skänker pengar och gör det gärna när tillfälle ges, ger pengar till barncancerfonden, köper gatutidningar, lägger i bössor och ja listan kan bli lång. Men vad min lunchkamrat gjorde var att skänka sin tid. Pengar kommer tillbaka, men den tid vi ger får vi aldrig igen.

Så nästa gång du sitter och funderar att du borde ge mer, fundera på till vem eller vilka du kan skänka lite av din tid. Hoppas för min lunchkamrats skull han snart hittar ett jobb, men för de socialt utsatta får det gärna dröja – han verkligen brann för sin up

Så kan du väl inte säga?

Kommunikation, eller rättare sagt bristen på kommunikation, är något som dagligen skapar konflikter och otrivsel runt om oss. Många misstolkar kommunikation med information t. ex. massutskick av olika pdf-filer till hela sin adressbok, vilket endast resulterar i en full inkorg och därmed ökad stress.

Så låt oss enas om att kommunikation mellan människor är svårt, det finns många sakar som kan misstolkas i det vi säger. Men när vi talar med oss själva (eller vår inre dialog som det kallas för att undvika förväxlas med något som behöver medicineras) måste kommunikation vara enkelt och inga missförstånd kan uppstå, eller?

En person jag coachat jobbar som säljare på ett medelstort företag i Sverige. Han låg långt under sin budget och han mådde dåligt av det. Personer runt om honom var förseende och peppade honom på ett positivt sätt, men han upplevde ändå en stor stress över det dåliga resultatet.

Vi började samarbeta och hittade tidigt att orsaken till den höga stressnivån var sättet han talade med till själv. Han var väldigt känslig för tonfall och för minsta lilla ord som kunde tolkas som kritik tog han till sig och använde som bekräftelser på att han hade rätt – han var dålig på sitt jobb. Ännu värre var att han tolkade detta som att han var dålig som person. Alla de gånger han fick beröm, tackade han men lade gärna till en bisats som tog udden av berömmet.

”Bra jobbat!”

”Tack, men så svårt var det inte.”

Den inre dialogen var på samma sätt fast betydligt värre, hade han talat på samma sätt med sina kollegor som han talade med sig själv hade det blivit ett stort arbetsmiljöproblem. Tyvärr var det inte misstolkningar av budskapet i den inre dialogen som skapade stressen, han menade dessvärre varje ord han sa.

Vi jobbade under de kommande veckorna med detta och det var riktigt motigt för honom i början. Den förminskande bisatsen dök upp som av en reflex och letandet av fel för bekräftelse av hur dålig han var skedde omedvetet och i stor skala. Undan för undan började det släppa och efter några gånger kunde vi båda se en förändring. Han var mycket gladare, han sträckte på sig mer och den där rynkan som alltid funnits mellan ögonen var borta. Dessutom noterade han nu att han gått omkring med spänningar i käken och att detta nu precis som huvudvärken var borta.

Att få uppleva hur denna man ändrade sitt sätt att tala med sig själv fick mig att tänka över hur min egen inre dialog var. Jag konstaterade att den var, om inte fullt så dålig, så en bra bit på vägen. Även jag letade fel och kommenterade mig själv på ett sätt jag aldrig ens skulle tänkt än mindre kommenterat någon annan på.

Så hur talar du med dig själv? Något av det du säger till dig själv du skulle kunna tänka dig säga till någon annan?

Komplettering är vägen framåt!

Under en nyligen avslutad resa till Mallorca där min fru och jag testade att cykla runt istället för att bara ligga vid poolen/stranden skrev jag ett inlägg på Facebook, hälften på skämt hälften på allvar.Jag skrev att vi efter 25 års äktenskap kompletterar varandra bra, hon är en klippa i alla uppförsbackar och jag visar min starka sida i nedförsbackarna. Det går att tolka detta i det oändliga men jag lämnar det till ett annat tillfälle. Men där på sadeln på den Spanska landsbygden fanns det förutom tid att njuta av landskapet som vi for igenom även tid till reflektion.

Våra arbetsgivare kommer kräva allt mer av oss som individer i framtiden. Anledningen är kraven på dem ökar från ägare och från marknaden. Resultatet av det allt mer pressande klimatet är att vi ser fler och fler  går (några springer) rakt in i den berömda väggen. En tidigare amerikansk kollega till mig berättade att hon och hennes man så gott som varje natt under en till två timmar var vakna för att svara och skriva mail för att hinna med morgondagens uppgifter, jag nämnde för henne vad en tidigare CEO jag haft sagt till mig – ”man ska ha tid att leva också”. Orden passerade henne bara förbi precis som hon inte riktigt förstod innebörden, det var så främmande för henne att tänka på något annat sätt än hon gjorde idag.

Men hur ska vi då göra? Världen runt om oss kommer knappast under överskådlig tid sakta ner, vi kommer knappast få mindre att göra och vi kommer garanterat få ökade krav på oss. 

Jag tror lösningen ligger i ledarskapet på våra företag, för att klara framtiden och de ökade kraven måste vi utveckla våra ledare bättre. Ledarna ska dels kunna coacha sina medarbetarna att jobba smartare, fundera lite på om det alltid ger önskat resultat att ”springa fortare”. Men ledarna behöver också bli bättre att utnyttja kompetensen hos de anställda. 

Det är inte så att vi är isolerade öar på våra jobb idag där alla ska kunna göra allt och det lika bra och mycket. Enligt min mening måste vi jobba betydligt mer tillsammans och komplettera varandras kunskaper bättre än vi gör idag (lite som min fru och jag, hon drar i uppförsbackarna för hon är starkare och jag nedför för där kommer jag bäst till min rätt). 

Ska våra företag klara framtiden hjälper det inte om bara en individ lyckas, det är den totala framgången som har betydelse. Precis som ett lag i sportens värld, du har några som ska göra mål, andra ska passa upp bollen och fördela spelet, några har till funktion serva spelarna utanför planen och slutligen finns där en tränare som ska skapa förutsättningar för laget att prestera på topp. 

Nu kan man kanske undra om det nu är så enkelt, varför gör inte fler ledare på det sättet? Svaret är att man för det första måste ha ledare som gillar människor, tyvärr har jag mött motsatsen och då hjälper det inte om du så använde alla verktyg i lådan – det bara fungerar inte. 

För det andra har vi som sagt med människor att göra och alla är som vi vet unika, vi måste ge våra ledare tid att vara just ledare. Hur konstigt det än kan låta tror jag att de företag som låter sina ledare avsätta tid för att kunna planera och reflektera över sitt ledarskap är de företag som kommer lyckas bäst. 

Kommunikation är svårt!

Sitter i skrivande stund på ett flygplan och reflekterar över att kommunikation är nog något av det svåraste vi kan syssla med. Kaptenen har nyligen gått ut med att det finns risk för turbulens och att alla skulle sitta ner och spänna fast säkerhetsbältet. Att kommunikation är svårt och kan missförstås vet jag, men hur den allt växande andel passagerare kan misstolka denna uppmaning till att det är dags att gå på toaletten är förvånande. Men tydligen är det lätt att missförstå även bland personalen då kaptenen även informerade att personalen skulle göra ett tillfälligt stopp i försäljningen. De fyra personer som hade detta till sin uppgift tillhör uppenbarligen samma kategori som de personer som står i den nu växande kön till toaletten för försäljningen fortsatte i förminskad skala. 

Någon i personalen verkar trots allt förstå vad kaptenen menade tidigare och påminde alla om detta nämligen att alla skulle sätta sig ner och spänna fast säkerhetsbältet, denna gång med tillägget att det var av säkerhetsskäl.

Nu hände det saker, personalen som höll på med försäljning körde nu tillbaka sina vagnar till den främre delen av planet och låste fast dem. Sluttade försäljningen? Nope, den fortsatte men nu där framme istället. Resultatet blev att nu behövde ännu fler resa sig upp för att kunna köpa något. De som stod i toalettkön, trillade poletten ner nu? Ack nej, snarare tvärt om – nu uppfattade många att påminnelsen var ett tecken att det var ett lysande tillfälle att hämta fram sina barn så även de kunde gå på toaletten. 

Kaptenen gav nu upp då personalen åter börjat röra sig runt i kabinen för att återuppta försäljningen – han släckte skylten med ”fasten seatbetlts” och hans suckande hörs ända hit ut.

Kommunikation är svårt!

En bild gör så mycket!

Jag är rätt otränad det är dessvärre bara att erkänna det. Efter ett år av ryggproblem har konditionen hamnat på en ovanligt låg nivå, visst den har aldrig varit väldigt hög men nu är det ännu sämre.

Som ”lök på laxen” verkar det som signalsubstanserna i min kropp bara fungerar halvhjärtat då signalerna om kroppens brist på kondition verkat stanna på vägen.  Detta resulterade i att jag lite väl snabbt sa att visst kunde jag ställa upp på dubbla pass på den nyligen genomförda spin-of- hope-dagen till förmån för Barncancerfonden. Som om detta nu inte var nog så  hörde jag mig själv tacka ja till ytterligare en timme på sadeln – nu skulle denna otränade kropp sitta tre timmar på en spinningcykel. Hjärnan som som sagt saknade all information kring kroppens status var nöjd, medan kroppen var i uppror över detta otroligt ogenomtänkta beslut.

Nåja, uppe och sparka tuppen i r*ven bar det iväg och den första timmen gick av bara farten. Halvägs in i timme två började det ta emot ordentligt, benen blev stumma och nu verkar det gå upp för hjärnan att besluten som tagits rimmade dåligt med förutsättningarna, kroppen hade nu börjat protestera ordentligt. Hjärnan insåg nu sitt misstag och insåg vidare att det var dags att göra något för att rädda situationen – risk för myteri förelåg.

Istället för bilden av en helt utsliten kropp bestämde sig hjärnan för att skapa bilden över anledningen till att vi gjorde det vi gjorde. Bilder på släktingar som förlorat kampen flög förbi och bilderna var så starka att svettpärlorna som rann ner från pannan var nära att blandas med en och annan tår. Kroppen klarade av den sista halvan av pass två och det tredje passet gick nu av bara farten.

Svettig, trött och med stumma ben stod jag nu efter spunnit i tre timmar och kände mig konstigt nog full av energi. När kroppen borde vara närmre ett stadie likt en urvriden wettexduk så stod den upp (bara det) och kunde mycket väl fixa en timme till.

Dagarna efter har jag tänkt en hel del på hur kroppen egentligen orkade och har kommit till insikt att det har väldigt stor betydelse hur vi kommunicerar med oss själva, vilka bilder vi målar upp inom oss. Är bilderna i våra inre bilder från problemens värld, ja då kommer vi tycka det mesta är jobbigt och omöjligt. Skulle bilderna därmed vara bilder på vad som motiverar dig så kommer du möta dina utmaningar på ett bättre sätt.

Min hjärna och kropp jobbar fortfarande på sin kommunikation, men nu är kroppen betydligt lugnare för den vet att skulle hjärnan lova för mycket kommer den fixa det med en bild eller två.

Var finns det positiva?

Jag har titta på två program av Toppmötet på SVT. Programmet som marknadsfördes som att ”fd. Stadsminister Fredrik Reinfeldt öppnar sin adressbok och träffar gamla kompisar” och jag gillar det.

Programmet har fått utstå en hel del kritik för att det är för snällt, han intervjuar personer som av kritikerna kallas krigsförbrytare och att det finns för få kritiska frågor – ingen ställs mot väggen. Huruvida personerna är skyldiga till krigsbrott eller inte låter jag jurister och domstolar avgöra, de har betydligt större kompetens än mig där, att det däremot är för snällt och att ingen ställs mot väggen tycker jag just är en del av programmets tjusning. För en gång skull finns det ett intervjuprogram med en makthavare där journalisten inte just ”ska ställa någon mot väggen” och det är riktigt uppfriskande och härligt.

Jag anklagas ofta för att ogilla journalister och jag har väl någon gång sluppit ur mig att så är fallet, men vad jag menade och vad jag tycker är att journalistiken av idag har gått ifrån att vara kritisk granskande till att till varje pris ska kunna trycka upp någon mot en vägg och misskreditera denna person. Personen journalisten känner jag oftast inte och har därför ingen åsikt om denne.

En demokrati bygger b. la. på att vi har en öppen och fri press som just granskar makten, det ska vi vårda och vara rädda om. Vad jag saknar är publicering de gånger det gjorts en granskning och det visade sig vara något bra som gjorts. Jag är av den övertygelse att de allra flesta människor gör både bra och dåliga saker där det övervägande är bra. De fel som gör är oftast misstag eller beror på att man har en annan syn på rätt och fel, få gör ”fel” bara för att j-vlas. Jag ogillar i princip allt USA nästa president Donald Trump står för, men jag kan erkänna att även han även gör bra saker.

Resultatet av den journalistik vi har idag ser vi redan konsekvenserna av. Att fler mediatränas sönder så svaren på de granskande frågorna blir ett stort JASSÅ. Innehållet i svaren saknar substans och vi som medborgare lämnas med ett stort frågetecken kring vad t. ex. våra politiker står för eller vad anledningen var att någon gjort ”fel”.

Konsekvenserna av att det övervägande skrivs om de negativa sakerna om t. ex. våra politiker är att vi i dag har ett stort sk. poliktikerförakt, det blir svårare för de politiska partierna att rekrytera och i många kommuner leder detta till att det sitter samma personer på flera stolar. Vår demokrati bygger på att vi har engagerade medborgare och den väg vi just nu vandrar på är enligt mig på väg bort från detta. Det dyker upp positiva artiklar lite då och då, vad jag efterlyser är fler.