Komplettering är vägen framåt!

Under en nyligen avslutad resa till Mallorca där min fru och jag testade att cykla runt istället för att bara ligga vid poolen/stranden skrev jag ett inlägg på Facebook, hälften på skämt hälften på allvar.Jag skrev att vi efter 25 års äktenskap kompletterar varandra bra, hon är en klippa i alla uppförsbackar och jag visar min starka sida i nedförsbackarna. Det går att tolka detta i det oändliga men jag lämnar det till ett annat tillfälle. Men där på sadeln på den Spanska landsbygden fanns det förutom tid att njuta av landskapet som vi for igenom även tid till reflektion.

Våra arbetsgivare kommer kräva allt mer av oss som individer i framtiden. Anledningen är kraven på dem ökar från ägare och från marknaden. Resultatet av det allt mer pressande klimatet är att vi ser fler och fler  går (några springer) rakt in i den berömda väggen. En tidigare amerikansk kollega till mig berättade att hon och hennes man så gott som varje natt under en till två timmar var vakna för att svara och skriva mail för att hinna med morgondagens uppgifter, jag nämnde för henne vad en tidigare CEO jag haft sagt till mig – ”man ska ha tid att leva också”. Orden passerade henne bara förbi precis som hon inte riktigt förstod innebörden, det var så främmande för henne att tänka på något annat sätt än hon gjorde idag.

Men hur ska vi då göra? Världen runt om oss kommer knappast under överskådlig tid sakta ner, vi kommer knappast få mindre att göra och vi kommer garanterat få ökade krav på oss. 

Jag tror lösningen ligger i ledarskapet på våra företag, för att klara framtiden och de ökade kraven måste vi utveckla våra ledare bättre. Ledarna ska dels kunna coacha sina medarbetarna att jobba smartare, fundera lite på om det alltid ger önskat resultat att ”springa fortare”. Men ledarna behöver också bli bättre att utnyttja kompetensen hos de anställda. 

Det är inte så att vi är isolerade öar på våra jobb idag där alla ska kunna göra allt och det lika bra och mycket. Enligt min mening måste vi jobba betydligt mer tillsammans och komplettera varandras kunskaper bättre än vi gör idag (lite som min fru och jag, hon drar i uppförsbackarna för hon är starkare och jag nedför för där kommer jag bäst till min rätt). 

Ska våra företag klara framtiden hjälper det inte om bara en individ lyckas, det är den totala framgången som har betydelse. Precis som ett lag i sportens värld, du har några som ska göra mål, andra ska passa upp bollen och fördela spelet, några har till funktion serva spelarna utanför planen och slutligen finns där en tränare som ska skapa förutsättningar för laget att prestera på topp. 

Nu kan man kanske undra om det nu är så enkelt, varför gör inte fler ledare på det sättet? Svaret är att man för det första måste ha ledare som gillar människor, tyvärr har jag mött motsatsen och då hjälper det inte om du så använde alla verktyg i lådan – det bara fungerar inte. 

För det andra har vi som sagt med människor att göra och alla är som vi vet unika, vi måste ge våra ledare tid att vara just ledare. Hur konstigt det än kan låta tror jag att de företag som låter sina ledare avsätta tid för att kunna planera och reflektera över sitt ledarskap är de företag som kommer lyckas bäst. 

Kommunikation är svårt!

Sitter i skrivande stund på ett flygplan och reflekterar över att kommunikation är nog något av det svåraste vi kan syssla med. Kaptenen har nyligen gått ut med att det finns risk för turbulens och att alla skulle sitta ner och spänna fast säkerhetsbältet. Att kommunikation är svårt och kan missförstås vet jag, men hur den allt växande andel passagerare kan misstolka denna uppmaning till att det är dags att gå på toaletten är förvånande. Men tydligen är det lätt att missförstå även bland personalen då kaptenen även informerade att personalen skulle göra ett tillfälligt stopp i försäljningen. De fyra personer som hade detta till sin uppgift tillhör uppenbarligen samma kategori som de personer som står i den nu växande kön till toaletten för försäljningen fortsatte i förminskad skala. 

Någon i personalen verkar trots allt förstå vad kaptenen menade tidigare och påminde alla om detta nämligen att alla skulle sätta sig ner och spänna fast säkerhetsbältet, denna gång med tillägget att det var av säkerhetsskäl.

Nu hände det saker, personalen som höll på med försäljning körde nu tillbaka sina vagnar till den främre delen av planet och låste fast dem. Sluttade försäljningen? Nope, den fortsatte men nu där framme istället. Resultatet blev att nu behövde ännu fler resa sig upp för att kunna köpa något. De som stod i toalettkön, trillade poletten ner nu? Ack nej, snarare tvärt om – nu uppfattade många att påminnelsen var ett tecken att det var ett lysande tillfälle att hämta fram sina barn så även de kunde gå på toaletten. 

Kaptenen gav nu upp då personalen åter börjat röra sig runt i kabinen för att återuppta försäljningen – han släckte skylten med ”fasten seatbetlts” och hans suckande hörs ända hit ut.

Kommunikation är svårt!

En bild gör så mycket!

Jag är rätt otränad det är dessvärre bara att erkänna det. Efter ett år av ryggproblem har konditionen hamnat på en ovanligt låg nivå, visst den har aldrig varit väldigt hög men nu är det ännu sämre.

Som ”lök på laxen” verkar det som signalsubstanserna i min kropp bara fungerar halvhjärtat då signalerna om kroppens brist på kondition verkat stanna på vägen.  Detta resulterade i att jag lite väl snabbt sa att visst kunde jag ställa upp på dubbla pass på den nyligen genomförda spin-of- hope-dagen till förmån för Barncancerfonden. Som om detta nu inte var nog så  hörde jag mig själv tacka ja till ytterligare en timme på sadeln – nu skulle denna otränade kropp sitta tre timmar på en spinningcykel. Hjärnan som som sagt saknade all information kring kroppens status var nöjd, medan kroppen var i uppror över detta otroligt ogenomtänkta beslut.

Nåja, uppe och sparka tuppen i r*ven bar det iväg och den första timmen gick av bara farten. Halvägs in i timme två började det ta emot ordentligt, benen blev stumma och nu verkar det gå upp för hjärnan att besluten som tagits rimmade dåligt med förutsättningarna, kroppen hade nu börjat protestera ordentligt. Hjärnan insåg nu sitt misstag och insåg vidare att det var dags att göra något för att rädda situationen – risk för myteri förelåg.

Istället för bilden av en helt utsliten kropp bestämde sig hjärnan för att skapa bilden över anledningen till att vi gjorde det vi gjorde. Bilder på släktingar som förlorat kampen flög förbi och bilderna var så starka att svettpärlorna som rann ner från pannan var nära att blandas med en och annan tår. Kroppen klarade av den sista halvan av pass två och det tredje passet gick nu av bara farten.

Svettig, trött och med stumma ben stod jag nu efter spunnit i tre timmar och kände mig konstigt nog full av energi. När kroppen borde vara närmre ett stadie likt en urvriden wettexduk så stod den upp (bara det) och kunde mycket väl fixa en timme till.

Dagarna efter har jag tänkt en hel del på hur kroppen egentligen orkade och har kommit till insikt att det har väldigt stor betydelse hur vi kommunicerar med oss själva, vilka bilder vi målar upp inom oss. Är bilderna i våra inre bilder från problemens värld, ja då kommer vi tycka det mesta är jobbigt och omöjligt. Skulle bilderna därmed vara bilder på vad som motiverar dig så kommer du möta dina utmaningar på ett bättre sätt.

Min hjärna och kropp jobbar fortfarande på sin kommunikation, men nu är kroppen betydligt lugnare för den vet att skulle hjärnan lova för mycket kommer den fixa det med en bild eller två.

Var finns det positiva?

Jag har titta på två program av Toppmötet på SVT. Programmet som marknadsfördes som att ”fd. Stadsminister Fredrik Reinfeldt öppnar sin adressbok och träffar gamla kompisar” och jag gillar det.

Programmet har fått utstå en hel del kritik för att det är för snällt, han intervjuar personer som av kritikerna kallas krigsförbrytare och att det finns för få kritiska frågor – ingen ställs mot väggen. Huruvida personerna är skyldiga till krigsbrott eller inte låter jag jurister och domstolar avgöra, de har betydligt större kompetens än mig där, att det däremot är för snällt och att ingen ställs mot väggen tycker jag just är en del av programmets tjusning. För en gång skull finns det ett intervjuprogram med en makthavare där journalisten inte just ”ska ställa någon mot väggen” och det är riktigt uppfriskande och härligt.

Jag anklagas ofta för att ogilla journalister och jag har väl någon gång sluppit ur mig att så är fallet, men vad jag menade och vad jag tycker är att journalistiken av idag har gått ifrån att vara kritisk granskande till att till varje pris ska kunna trycka upp någon mot en vägg och misskreditera denna person. Personen journalisten känner jag oftast inte och har därför ingen åsikt om denne.

En demokrati bygger b. la. på att vi har en öppen och fri press som just granskar makten, det ska vi vårda och vara rädda om. Vad jag saknar är publicering de gånger det gjorts en granskning och det visade sig vara något bra som gjorts. Jag är av den övertygelse att de allra flesta människor gör både bra och dåliga saker där det övervägande är bra. De fel som gör är oftast misstag eller beror på att man har en annan syn på rätt och fel, få gör ”fel” bara för att j-vlas. Jag ogillar i princip allt USA nästa president Donald Trump står för, men jag kan erkänna att även han även gör bra saker.

Resultatet av den journalistik vi har idag ser vi redan konsekvenserna av. Att fler mediatränas sönder så svaren på de granskande frågorna blir ett stort JASSÅ. Innehållet i svaren saknar substans och vi som medborgare lämnas med ett stort frågetecken kring vad t. ex. våra politiker står för eller vad anledningen var att någon gjort ”fel”.

Konsekvenserna av att det övervägande skrivs om de negativa sakerna om t. ex. våra politiker är att vi i dag har ett stort sk. poliktikerförakt, det blir svårare för de politiska partierna att rekrytera och i många kommuner leder detta till att det sitter samma personer på flera stolar. Vår demokrati bygger på att vi har engagerade medborgare och den väg vi just nu vandrar på är enligt mig på väg bort från detta. Det dyker upp positiva artiklar lite då och då, vad jag efterlyser är fler.

Frågan om vart vi är på väg har fått ett svar…

… och jag gillar inte svaret!

Som så många andra vaknade jag i morse med en känsla av tomhet inom mig. I mina ögon har världen efter tagit ett stort steg bakåt sedan igår. Ett av värdens mäktigaste länder som i många delar är motorn i världen har valt en ny president som häcklat sin väg dit. Han har visat upp en närmast medeltida syn på kvinnor och han har nått hela vägen utan att en enda gång berätta hur han ska lösa de problem USA har. Visst har han talat om att slänga ut människor, om att bygga murar och om att stoppa allt asylsökande från utpekade länder, men detta är knappas lösningar på de problem som finns.

Jag hoppas ur all denna tomhet och sorg jag känner något gott kan komma. Jeff Daniels rollfigur Will McAvoy i TV-serien Newsroom sa ”first step resolving any problem is recognize there is one”. Vad detta val tydligt visat är att vi har ett stort problem i världen i allmänhet och i USA i synnerhet som vi blundat lite för länge för. Vi har en stor del av våra medmänniskor som upplever sig stå utanför samhället, som känner sig hotade och otrygga med andra som är något annat än de själva är. Tim Cane, Hillary Clintons parhäst i valet, sa i sitt avskedstal ”she knows America best of us” – det visade sig inte stämma särskilt bra.

Säga vad man vill om USA’s nästa President, men han är en säljare. Mr Trump lade ”örat mot marken” och lyssnade efter vilka behov amerikanen hade och presenterade enkla lösningar på de problemen och det med samma ”språk” många talar vid köksborden, i barer, på jobbet och så vidare. Han erkände att det fanns ett problem och gjorde det vi alla gör då och då –  skyller på andra. Tyvärr känns retoriken igen historiskt, med 2’dra världskriget som resultat. Vi har ett parti i vår egen riksdag som har liknande uteslutande retorik, de problem vi har i vårt land menar de löser vi med att exkludera och stänga ute.

Det goda jag hoppas ska komma ur detta mörker är att vi börjar rannsaka oss själva. Ska vi börja skylla på någon hoppas jag vi i framtiden ställer oss framför en spegel och börjar där innan vi börjar exkludera varandra på grund av religion, hudfärg, sexuell läggning, udda klädsmak, eller något liknande som saknar betydelse. För att komma dit måste vi alla våga erkänna att vi har problem, för det har vi – vi har till och med många problem. Lösningen är inte och får aldrig vara att vi exkluderar varandra och skyller på olikheter. Det finns betydligt mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt, det är dags att vakna upp och se det nu!

Vart är vi på väg?

Vi alla älskar skvaller och skandaler, antalet mediekanaler som lever på detta ökar hela tiden. Det har mindre betydelse om det är sant (det behöver inte ens vara sannolikt) sprider det ändå vidare på t. ex. Facebook. 

Det som tidigare var en skandal och tvingade människor att avgå eller löpa gatlopp i tidningarna har idag blivit underhållning och något vi ”bläddrar” förbi utan att bli speciellt upprörda. 

På kort tid, väldigt kort tid har det hänt något i vårt samhälle. Vi har börjat acceptera sker vi aldrig skulle acceptera tidigare.

År 1995 ertappades Mona Salin med att använt regeringskortet för privata inköp b. la. Toblerone, hon lämnade sin position och hamnade i den sk. kylboxen. (Visst kom hon tillbaka för att göra bort sig igen, men det är en helt annan historia)

En av Fredrik Reinfeldts stadssekreterare, Ulrica Schenström, fick avgå efter hon ”ertappats” med att dricka vin med och pussa på TV4’s politiska reporter Anders Pihlblad. Året innan hade Fredrik Reinfeldt tappat två av sina ministrar efter bara 8 dagar i regeringsställning då det kom fram att de använt svart arbetskraft och inte betalt TV-licensen.

Jag försvarar inte dessa handlingar på något sätt (även om jag tycker en avgång pga. vindrickande och pussande är lite väl hårt även om det sker mellan politisk reporter och stadssekreterare). Tvärtom tycker jag det är rätt att vi kräver ansvar av de som bryter regler.

Men vi behandlar inte alla lika. I Sveriges Riksdag har vi ett parti, ett av de största till och med, där företrädarna sprungit runt på stan’ med järnrör och kallat människor för både det ena och det andra. Företrädare sprider gärna rykten (b. la. att IS soldater skulle få skuldsanering och fritt körkort) bara det gynnar deras egen sak och nu senast har företrädare i partiets innersta krets nätmobbat en 15-åring.

Händelse som detta hade lett till avgång så snabbt att man inte hunnit säga färdigt ordet avgång i vilket annat parti som helst. Inom SD är det tyst, anhängare till partiet t. o. m. försvarar handlingarna i olika medier.

Det går snabbt att dra paralleller till det stora landet i väster där det finns en kandidat som skryter om hur han kan göra vad han vill med kvinnor. Hur han kan kyssa dem och ta på dem både här och där bara för han är den han är. Han och hans supportrar kommer från ett parti som högt upp på agendan har familjen och familjevärderingar. Dessutom är en del av deras politik är att de vill hindra muslimer från att komma in i landet dels för att de, enligt dem, är farliga för landet men även för att muslimer har en dålig syn på kvinnor och jämställdhet – jo, tjenare!

Tillbaka till vårt eget land så har vi i Sverige friat män från våldtäkter då gärningsmännen hävdat att de gjort det i sömnen. 

Den inslagna vägen är livsfarlig, skulle t.ex Anders Bering Breivik i Norge kunnat frias om han bara hävdade att han sov under tiden? Kan jag sticka kniven i vem som helst, råna en bank och/eller slå ner någon och gå fri för att jag hävdar att jag sov under tiden??!!?

Ärligt talat vad f-n håller på att hända? Var är vi på väg? 

Om Gud finns?

I mitt flöde på Facebook poppade det häromdagen upp en bannern:

alpha-om-gud-finns-slider

Om vi för en stund bortser från genusperspektivet i frågan så är det en riktigt bra fråga.

Jag räknar mig som kristen men inte religiös. Med det menar jag att jag är uppväxt i ett land med kristna värderingar som grund och lever i stort sätt (host, host….) efter detta dagligen. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr (men det är en annan historia), tror jag inte på någon Gud dit jag kan vända mig för att få stöd. Men även om du likt mig saknar en religiös övertygelse tror jag du, precis som jag,  någon gång velat fråga Gud ett och annat.

Jag har släktingar som nyligen förlorade sin son efter en längre tids sjukdom, man behöver inte vara ett geni för att komma fram till vad deras fråga skulle bli. Inte heller har jag svårt att föreställa mig vilken fråga som dyker upp i huvudet från de som flyr från krig i sina hemländer, även om många i det fallet kallar Gud något annat.

Nu kanske ni funderar vad min fråga blir till Gud är – om Gud finns, vad skulle jag då fråga Gud om? Ja en av frågorna ligger väldigt nära frågan mina släktingar troligen skulle ställa, eller för den delen varför vuxna män (jo här passar ett genusperspektiv fint in) behöver kriga för att …. Ja frågan är om de själva vet.

Men frågan skulle lika gärna kunna handla om framtiden, vad finns det för planer för mina barn och min familj? Eller för all del vilka planer finns det för mig själv? Men vid närmare eftertanke – vill jag verkligen veta det? Så jag fastnar nog som alla andra i frågor som rör negativa saker som hänt, exakt vilken vet jag inte ännu.

Så…om Gud finns, vad skulle DU fråga honom?