Let’s dance, Fame Factory, Idol, Britain got talent är bara några få exempel på alla de talangtävlingar som visas på TV,  lägg därtill alla lokala tävlingar så blir det rätt många.

Jag har som många andra tittat på en del av klippen som finns på YouTube och tappar nästan hakan över vilka talanger det finns runt om i världen. Den ena efter den andra stiger upp på scenen och sjunger, dansar, trollar, …. som man ibland tappar hakan. Gemensamt för alla är att de har andra yrken egentligen som de säger de vill sluta för att syssla med just sin talang.

Nu är jag så klart fullt medveten om att detta är TV och att produktionsbolagen styr med järnhand för att det ska bli bra visuellt, men någonstans tror jag de snuddar vid sanningen. Det är väldigt många som jobbar med en sak men går och bär på en talang för något annat.

En förväntad fortsättning på denna text hade kanske varit att jag uppmanat alla att följa sitt hjärta och like Nikes slogan – just do it! Det hade jag i och för sig hade jag kunnat skriva , men jag är fullt medveten att lika lätt det är att skriva just de tre orden lika svårt är det att göra det. Vi har väldigt många hinder och måsten som vi behöver ta hänsyn till så att bara släppa allt och ge sig ut på okända vatten är få förunnat.

Men tänk om vi skulle kunna ha talangtävlingar på våra företag, tänk om vi på något sätt skulle kunna inventera vad våra kollegor brinner för och hur vi skulle kunna utnyttja detta bättre. Tänk om det vore så enkelt som att låta två medarbetare byta arbetsuppgifter för att få igång ett driv i en avdelning, eller kanske till och med vara så drastisk att chefen åter ger sig ut på fältet för att sälja då det är där han trivs bäst och låta personen i receptionen bli chef istället då hon passar väldigt bra som just det.

Det hade blivit ett väldigt tråkigt tv-program så jag har inga förhoppningar att något produktionsbolag nappar på idén, men det hade varit väldigt intressant att följa utvecklingen om något företag hade vågat ta steget och på allvar fråga de anställda vad de VERKLIGEN vill göra.

Jag har en god vän i Mats Janson aka Jympajesus, vi diskuterar allt och inget, högt som lågt, många gånger tycker vi lika, men ibland har vi skilda åsikter. Kort sagt har vi ett givande utbyte av idéer och tankar. Vi är båda aktiva inom Friskis&Svettis och många av våra diskussioner handlar av förståeliga skäl just om detta gemensamma intresse.

Som Mats skriver i sin blogg Jympajesus evengelium har vi b. la diskuterat vårt sätt att se på våra medlemmar. Vi är helt eniga i det mesta, men skiljer oss åt när det gäller språkbruk. Friskis&Svettis är en ideell förening, har alltid varit det och ska enligt mig fortsätta vara det. Att vara en förening i dess rätta bemärkelse innebär att du som medlem är med och påverkar hur din förening ska utvecklas, du har rätt att vara med och bestämma vilka som sitter i styrelsen och skriva motioner. I förlängningen är du även aktivt med och påverkar hur hela Friskis&Svettis ska utvecklas då föreningen är med på den årliga stämman och där stakar ut vägen för framtiden. Att detta är Mats och jag eniga om ska vårdas, vi återkom ofta till uttrycket ”våga vara förening” på senaste stämman.

Det som skiljer oss åt är att jag envisas att kalla våra medlemmar för kunder. Jag menar att vi som förening är de enda som på ALLVAR kan kalla de som tränar hos oss för kunder OCH medlemmar.Även här är vi unika i jämförelse med våra konkurrenter. Mats formulerar bra min tanke på varför jag till mångas förtret använder order kund.

”Fast kundordet handlar i hans resonemang mer om ett tänkesätt i bemötandet och i viljan att göra människor som tränar med oss nöjda med sin investering i ett träningskort.”

Jag menar att det händer något med oss människor när vi tänker kund, vi får en större medvetenhet om hur viktig service är. Jag diskuterade även detta med en annan ledare inom Friskis&Svettis, hon (ok, lite av anonymiteten försvann nu) menade att det är nog så att vi som aktiva funktionärer värderar föreningsformen mer än de som väljer att ”bara” träna. De som tränar utan att engagera sig i föreningen ser oss som en aktör som alla andra, varken mer eller mindre, och det gäller för oss att ligga på topp varje dag för att klara av den massiva konkurrensen vi dagligen kämpar mot.

Jag reser en del i jobbet och besöker därför många föreningar för att träna hellre än att titta på TV’n på hotellrummet (ok, det blir TV ibland också), ibland presenterar jag mig ibland inte. Jag kan med handen på hjärtat säga att vi inom Friskis&Svettis är bra på mottagande, nästan alltid smittas man av en härlig energi när man stiger in genom dörren och det där berömda leendet börjar träda fram. Men tyvärr har jag även stött på motsatsen, där bemötandet är allt annat än bra. Där attityden är att ”du ska vara glad att jag hjälper dig” snarare än ”vad kul att du valde oss, välkommen!”. Jag menar att vi ska fortsätta att tänka på våra motionärer som medlemmar (det får vi aldrig sluta med), men att även våga tänka på dem som kunder. Lyckas vi med detta tror jag vi flyttar fram våra positioner ytterligare.

Har du någon gång känt att vad du än säger så är det ingen som begriper din ståndpunkt, att alla som finns runt om dig är idioter? Hur allt du säger antingen bara passerar utan att fastna och/eller missuppfattas, eller för all del motsatsen att din konversation bara flyter på och ni verkar ”tala samma språk”.
Kommunikation i alla former har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag fascineras hur vi kan tala om samma sak men ändå tala förbi varandra. Hur vi människor har de bästa intentioner i världen med det vi säger ändå kan trampa så fel och att vi sedan är totalt ovetande varför det blev som det blev.

Jag vågar påstå att ingen av de otaliga böcker som finns i ämnet kommunikation har helt rätt. Alla har guldkorn vi ska ta till oss, men till slut måste vi forma ett eget sätt att kommunicera som passar vår personlighet. Skulle vi helt anamma någon annans sätt blir det bara fel och konstruerat och det viktiga vi har att säga kommer hamna i skuggan av en känsla att något stämmer dåligt. Jag har fastnat för en bok som heter ”Omgiven av idioter” av Thomas Erikson. Denna bok fokuserar på hur vi är och fungerar som människor, hur vi kommunicerar på olika sätt och vad vi behöver höra för att budskapet ska gå fram. Måste erkänna att bokens titel var en bidragande orsak att den hamnade i min ägo, kan lova att det blir diskussioner när kollegorna ser den på skrivbordet.

Vi är alla unika, både i utseende och i sätt att vara. Denna unikhet måste vi bli bättre att ta tillvara i framtiden och vårda. De företag som vågar släppa loss de anställdas unikhet och vågar låta dem kommunicera på det sätt som passar dem bäst tror jag kommer vara de som vinner i längden. Med det sagt gäller det att vara vaksam på att alla sätt att kommunicera passar inte alla mottagare, så vi måste samtidigt vara lyhörda och anpassa sändaren till mottagaren så att budskapet går fram.

Egentligen är kommunikation rätt enkelt; bestäm vad du vill ha sagt – säg det!

Jag känner mig träffad av debatten kring ”negerbullarna”. Jag tillhör nämligen den skara som hävdat att ”jag inte menar något illa” och ”så har det alltid hetat” ibland även kryddat argumenten med mer oftast mindre intelligenta paralleller så som ”vitlök”, ”finsk pinne” eller liknande. Även om jag vänder mig mot bilden att delikatesserna jag syftar på har paralleller till det rashat som fanns (och tyvärr fortfarande existerar) i många delar av vår värld måste jag erkänna att det ändå fått mig att tänka till.

Ordet rasist använder vi enligt min mening lite för ofta, det är ett enkelt ord som är lätt att ta till när man vill trycka till någon. Men tyvärr riskerar ordet bli lite urvattnat då det enligt mig stundtals används i fel sammanhang. Är det rasistiskt att säga ”negerbulle”, nej inte enligt mig men jag har insett att det däremot är korkat. Visst jag har aldrig haft något uppsåt att skada någon när jag kallat kakan för ”negerbulle”, med tanke på att jag fullkomligt älskar bullen borde det snarare ses som något positivt – men jag har ändrat mig!

Jag kan aldrig ansvara för hur andra känner och tycker om mig och det jag säger. Men jag både kan och bör tänka mig för och ta intryck, att jag har rätt att säga en sak behöver inte automatisk betyda att jag bör göra det då det kan såra andra.

Vi har nu på kort tid sett två tragiska händelser, ett i Paris och ett i Köpenhamn, som tillsynes bottnar i olika syn på yttrandefrihet. I båda fallen verkar personer som bekänner sig till Islam stå bakom och genast pekas en grupp människor ut i olika medier som kollektivt skyldiga. (jag har skrivit om detta tidigare här).

Efter attackerna i Köpenhamn dit Lars Vilks var inbjuden har diskussionerna oturligt nog delats upp i två läger, de som är för Lars Vilks och de som är emot honom – sakfrågan har kommit i andra hand. Jag tycker frågan är viktigare än att den ska kretsa kring en person. Men för att ändå börja där tycker jag personligen Lars Vilks gått för långt i sitt agerande. Jag upplever att han medvetet provocerat för att få fokus på sig som person även om han gömmer sig bakom sak. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt tycker det som hänt i Köpenhamn är Lars Vilks fel – inte på något sätt alls. Ansvaret för det som hänt ligger helt och fullt på gärningsmännen ingen annan stans.

Vi har en fantastisk frihet i vårt land, vi får tycka vad vi vill och vi får säga vad vi vill – nästan. För hur vi än vänder och vrider på det så har vi begränsningar i att vi inte får säga eller skriva något som kränker någon annan. Jag tycker vi ska försvara den frihet vi har, men jag anser samtidigt att med frihet följer ansvar.

I vårt land har vi och ska ha rätt i att kritisera b.la. religioner, vad guden än kallas för. Den rätten är inskriven i vår grundlag och den ska vi vårda och ta hand om. Men som med alla lagar och regler kan man tänja och driva frågorna till sin spets och då blir resultatet något annat än vad som var tänkt från början. Vi hamnar då i en ond cirkel där lagstiftarna förtydligar vad de menade från början med fler lagar som i sin tur vi hittar kryphål i och sedan är cirkeln i full rullning och vi vet snart varken ut eller in. Vad jag lite krampaktigt försöker få fram är att vi får göra väldigt mycket men vi måste inte, vi har alla ett ansvar att undvika att övertolka lagar och regler.

När vi diskuterar måste vi ha respekt för varandra som person vad vi än tycker om varandras åsikter, har vi det kan vi diskutera allt och ingen känner sig förolämpad. Att som Marcus Birro på Facebook tycker vi i Höganäs är ”fega stackare” leder ingen diskussion framåt snarare leder det till cementerade positioner.

Jag har lärt mig en tumregel (som jag dessvärre inte alltid lever efter). ”Måste detta sägas, måste det sägas nu och måste det sägas av mig” – är svaret nej på en eller flera av frågorna kanske jag ska fundera en gång till innan jag använder mig av min rättighet att säga det. Det är upp till oss alla att vända på den riktning världen verkar tagit för jag är övertygad att ingen av oss vill ha det som det är nu.

Den tillsynes enkla frågan fick jag häromdagen, frågan var ställd i all välmening och inte på det där elaka sättet för att ta ner mig på jorden. Genast kom jag att tänka på filmen Runaway Bride med Julia Roberts och Richard Gere i huvudrollerna.

För er som inte sett filmen handlar den om en kvinna som varje gång hon ska gifta sig springer iväg och ångrar sig. Rickard Gere spelar en reporter som får nys om detta och skriver om det och ja ni kan säkert gissa hur filmen slutar men det är inte poängen. Det finns en scen i filmen där Rickard Gere frågar Julia Roberts hur hon vill ha sina ägg, det visar sig att hon har ändrar favorit tillagning av äggen efter den man hon planerar att gifta sig med. Frågan ställer Julia Roberts mot väggen för hon vet inte hur hon vill ha sina ägg, hon har varit alldeles för fokuserad på hur hon ska vara sin nya man till lags att hennes egen vilja har lagts åt sidan. Jämförelsen haltar kanske lite, men jag blev lika ställd över frågan om vem jag var som Julia Roberts blev över hur hon villa ha sina ägg.

Jag har en bra uppfattning över mina styrkor och svagheter, jag vet vad jag kan och vad jag ska överlåta till andra att göra. Här skulle min fru kunna fylla spaltmeter med anekdoter när jag missat denna del och hon t.ex. har fått springa över till en granne som är rörmokare för att få hjälp med något jag försökt mig på att på egen hand fixa.

Men trots att jag känner mig säker på mig blev jag med en gång osäker när frågan utvecklades till att jag skulle skriva ner vilka värderingar jag har som styr mitt agerande och hur jag skulle vilja att människor mindes mig. Att lite luddigt formulera sig i tanken är en bra start, men att skriva ner det är otroligt kraftfullt.

Det finns tillfällen i livet när man känner att en avgörande förändring av något slag inträffat. I mitt fall var det när jag gifte mig och när jag blev pappa, där någonstans blev jag så vuxen jag någonsin kommer kunna bli. Men avgörande förändringar kom även när jag utbildade mig till professionell coach och nu när jag fick frågan vem jag är. Jag känner att det tankearbete jag nu gör för att konkret kunna skriva ner mina innersta värderingar kommer förändra mig och att jag kommer bli bättre på att kunna sätta ord på det jag tidigare bara känt. Jag kommer förhoppningsvis vara tydligare i min kommunikation då jag säkrare kommer veta varför jag tycker si eller så.

Så mycket vet jag dock redan nu att jag vill ha mina ägg vändstekta med punktera gula, hur vill du ha dina ägg?

Idag är vi alla mer eller mindre chockade över de fruktansvärda dåd som igår drabbade en tidningsredaktion i Paris. Choken var i och för sig störst under gårdagen och har idag sakta men säkert börjat gå över i ilska och vi har börjat vår jakt efter skyldiga.

Tidigt under gårdagen har jakten på skyldiga ”kidnappats” av de Islamfientliga strömningar som idag finns i vårt samhälle och vår andra största världsreligion har fått skulden. Visst verkar det vara personer som är troende muslimer som är skyldiga, men jag tror vi gör det för lätt för oss om vi tar vägen som skyller på Islam i största allmänhet. Vi människor vill gärna ha en enkel lösning på stora problem och då är det enkelt att finna en grupp vi kollektivt kan skylla på.

De personer som nu utfört detta dåd är – i brist på ett bättre ord- idioter! Men att låta alla som råkar ha samma religion som gärningsmännen följa med i vårt fördömande skapar bara motsättningar och kommer knappast lösa några problem. Även jag noterar att många av de dåd som rapporteras runt om i vår värld verkar ha Islam som den minsta gemensamma nämnaren, men med det sagt är det också den enda etikett av religiösa slag våra media sätter på gärningsmän. Aldrig har jag sett texter så som ”kristen vit man skjuter ner 20 människor på en skola” eller liknande, men skulle gärningsmannen tro på Islam är jag övertygad att detta skulle vara av ”allmänt intresse” och därmed publicerats.

Jag försvarar inte på något sätt det dåd som nu skett. Jag är precis lika chockad och förfärad som alla andra och önskar av hela mitt hjärta att de som gjort det kommer gripas så snart det bara går. Men jag tycker det svartmålande av en religion som nu sker är skapa fler problem än det löser.

Det hade varit enkelt om alla idioter samlats på ett ställe men så är det inte. Inom alla religioner, i alla yrken och i alla delar av vårt samhälle finns idioter – idioter som är beredda att göra och skylla på vad som helst för att få sin röst hörd, det verkliga motivet kan vi bara spekulera kring.

Idag är en dag av sorg och en dag när vår yttrandefrihet fått sig en törn, låt oss alla hedra yttrandefriheten med att inte utnyttja den till sitt yttersta åt andra hållet. För jag anser att med den frihet vi har i vårt land (och många andra länder) där vi får säga och skriva vad vi vill följer ett ansvar att använda denna frihet med förstånd. Bara för att det nu verkar vara tre idioter som just tror på Islam så måste detta inte per automatik betyda att resterande 1,7 miljarder muslimer har något med detta att göra.

Mina tankar går så klart till de mördades familjer och kollegor som idag måste känna en avgrundsdjup sorg, men mina tankar går även till de muslimer som liksom vi alla känner avsky inför det som hänt men ändå drabbas av det hat som nu flödar.

Det var inte på detta sätt 2015 jag ville 2015 skulle börja, låt oss nu alla se till att resten av året fortsätter i en annan riktning.

Vi har en livlig debatt i Sverige just nu där ett parti helt och hållet har fått sätta agendan. Jag tycker det är bra, inte att ett parti så ska kunna dominera och styra och ställa men väl att vi lyfter upp deras kärnfråga till ytan och diskuterar det. Jag talar så klart om Sverigedemokraterna och invandringen.

Jag har länge haft svårt för alla etiketter vi ska klistra på varandra. Svensk, nysvensk, invandrare, andra generationens invandrare osv.. Har aldrig begripit poängen med detta tycker bara det tenderar att bli löjligt.

Jag tycker att det är rätt enkelt egentligen, har du ett svenskt pass (mao. är svensk medborgare) då är du svensk, annars är du Dansk, Tysk, Belgare, Kines, Somalier, osv..  ”Vår egen kultur utarmas” är ett uttalande man hör då och då, jag tycker det är trams och inget annat!  Vi har en stark kultur i vårt land som vi så klart är och ska vara stolt över, men vi har inte samma kultur nu som vi hade för 100 år sedan och tur är väl det.  Kulturer utvecklas och vi med dem, fattas bara. Men vi har även traditioner vi månar om och ska måna om, men dessa traditioner kommer alltid vara kvar så länge som vi vill. Det är vi själva som väljer om vi ska hålla kvar i en tradition eller om vi ska börja en ny.

Jag är kristen, uppfostrad enligt kristna värderingar och lever i ett samhälle som präglats av dessa värderingar, men jag är inte religiös. Jag gillar när en präst talar till våra barn om vänskap, kärlek och omtanke om andra, men jag gillar lika väl om dessa ord kommer från en Iman, Munk eller någon annan företrädare för en religion annan än den jag är uppväxt med. Det viktiga är budskapet och hur det framförs, inte vad personen som gör det tror på.

Vi kommer snart stänga av våra mobiltelefoner, stänga mailen och sjunka ner i soffan och ladda batterierna efter ett hektiskt 2014. Vad vi än tror på kommer Kalle Anka att komma klocka 15, vi kommer tända ljus och äta gott och förhoppningsvis umgås med familj och vänner. Kanske kommer vi till och med skänka en tanke till alla de som inte har en familj eller ett tak över sina huvuden. Hur som helst har allt detta väldigt lite med religion att göra eller var vi kommer ifrån. Vill vi lägga en religiös vinkling på julen – gör det, men acceptera att andra, likt mig själv, väljer att hoppa över den biten.

När vi sedan skriver 2015 hoppas jag att vi alla kan se förbi hudfärg och religion och fundera på vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle som bara består av personer som tänker precis som jag och har exakt samma värderingar, eller vill vi ha ett samhälle där vi accepterar varandra för de vi är och gillar när vi utmanas att tänka i nya banor och se på oss själva och det vi gör med nya ögon. Jag väljer det senare, för där utvecklas jag.

En riktigt God Jul på er alla och ett Gott Nytt År!

Jag har genom åren suttit i olika styrelser på olika positioner, har även erfarenhet av att sitta i och leda politiska nämnder. Många gånger har jag fått frågan om och i så fall vad det är som skiljer att sitta i en styrelse i ett affärsdrivande företag och i en styrelse i en förening eller i en politisk nämnd.

I stort sätt är arbetet lika, det finns en agenda, det diskuteras vitt och brett, det skrivs protokoll och det fattas beslut, så långt är allt lika. Men de skillnader som finns är viktiga och kan sammanfattas i två ord – medel och mål – eller rättare sagt förhållandet mellan dessa ord.

Inom en affärsdrivande företag finns målen för att öka medlen, medan det inom föreningar och politiska organisationer är precis tvärt om. För att vara ännu tydligare, ett företag har som mål att tjäna pengar, en förening behöver pengar för att nå målen.

Jag tror föreningar generellt, och detta har jag skrivit om tidigare, behöver bli mycket duktigare på att kombinera dessa båda, här tror jag grunden till förening 2.0 ligger.

Låt mig ta min förening Friskis&Svettis som ett exempel, vi har ett mål där vi vill ”att få så många människor som möjligt i rörelse” ett fantastiskt inspirerande mål som genomsyrar allt vi gör. Vad jag tycker vi ibland glömmer är att vi måste våga ta betalt för det, vi behöver nämligen medel för att nå vårt mål. Hade vi varit ett företag kanske vi hade haft ett mål att vi skulle leverera x% i vinst till våra ägare och vi har träning som produkt för att nå dit. Den bästa produkten ger bästa avkastningen, med andra ord man kan ta bra betalt för det om bara produktens upplevda värde motsvarar det du får betala.

Vi inom Friskis&Svettis levererar många gånger produkter där det upplevda värdet vida överstiger den prislapp vi sätter, en känsla att det är lite fult att ta betalt för det vi levererar stöter jag på då och då. Vi måste som jag skrev innan våga sätta ett värde på det vi gör och våga ta betalt för det vi levererar, men vi ska aldrig ha som mål att tjäna pengar.

Vi ska använda pengarna för att vi ska kunna erbjuda ännu bättre produkter till fler, vi ska med de medel vi får in kunna få ännu fler människor i rörelse och de som redan rör på sig kunna få ett ännu bättre utbud (och kanske inspireras att röra sig på andra sätt). Vi ska även använda våra medel till att vara en motpol till den utseendefixering som råder och istället vara den aktör som är garanten för funktionellt starka kroppar som klarar av att verka i den allt tuffare värld vi rör oss i där kraven ökar varje dag – detta är vårt samhällsansvar och det är därför många av oss gladeligen lägger ner de timmar vi gör. Glädjen i att se människor utvecklas är utvecklande i sig själv (men det får bli grunden till ett nytt blogginlägg).

Vi har alla vår egen definition och känsla vad som motiverar oss även om vi ibland har svårt att sätta fingret på det. Slår du upp ordet i nationalencyklopedin kan du läsa att motivation är ”en psykologisk term för de faktorer hos individen som väcker och riktar beteendet mot olika mål” – någon som blev klokare? Ok, vi tar och Googlar det istället och kan då konstatera att vi nu fick över 23 miljoner träffar på under sekunden – så även här gick vi på pumpen. Kvar står vi alltså med en odefinierbar känsla för vad motivation är.

Lite frustrerande är det att det ska vara så svårt att hitta en definition på en så pass viktig sak som motivation, hur ska vi då göra för att bygga upp detta inom våra föreningar och/eller våra företag?  Att känna motivation eller inte är ju avgörande för om vi kommer välja vägen som leder till framgång eller om det är den betydligt mörkare stigen mot misslyckande som gäller.

Motivation har sett och ser olika ut beroende på vem du vänder dig till och just här finns utmaningen för framtiden. Vi måste vara öppna för att forma våra organisationer så att alla finner just sin motivation. Ska man ändå ge sig på en generalisering har motivation sett lite olika ut genom vår utveckling.

Motivation 1.0 gällde i tidernas begynnelse. Här motiverades vi efter att ha mat på bordet, ett tak över huvudet och kläder på kroppen. Basala behov helt enkelt. Tyvärr ser vi delar av världen som fortfarande befinner sig här. Där det många av oss tar för givet inte är lika givet för alla.

Motivation 2.0 är den motivationsmodell vi lever efter idag, där vi lockas att prestera bättre med ”morötter” och motas att slacka efter med ”piskor”. Detta system har visat sig fungera väl genom åren och gör det till viss del fortfarande. I miljöer där man utför enformiga och monotona uppgifter visar forskningen att belöningar fungerar bra och får oss att utföra arbetet snabbare. Men i situationer där vi måste vara kreativa, tänka i nya banor visar forskningen entydigt att belöningar motverkar sitt syfte.

Vi kommer allt mer behöva gå in i nästa steg av motivationsutvecklingen– Motivation 3.0. Självstyre, Utveckling och mening är tre ord som gäller nu. Motivation bygger nu på att vi allt mer själva vill bestämma över våra liv, att vi vill bli bättre och bättre på det vi tycker är viktigt och att vi strävar efter att bidra till något som är större än oss själva.

Vi som föreningar och vi som företag har en gigantisk utmaning framför oss. Våra organisationer är byggda enligt 2.0-principen och vi måste börja bygga om. Många organisationer kan nog bocka av och tycka att man är inne i 3.0-principen men hur står det egentligen till? Lämnar vi helt fritt till våra medarbetare att göra precis som de vill? Satsar vi på utveckling för varje enskild? Och sist men absolut inte minst, är vi duktiga på att peka och visa på att varje enskild insats har en betydelse för det stora hela?

Motivation är något personligt och då vi alla är unika personligheter ställs det stora krav på oss ledare i framtiden för att lyckas. Mission impossible – ja kanske. Men jag är, som ett personlighetstest nyligen visade, ”blåögt positiv” så jag tror visst att det går. Vi måste bara rensa lite i den ryggsäck vi bär på, byta glasögon och börja se på varandra som individer och inte som en grupp som motiveras av en affisch i fikarummet.