Jag har nyligen kommit hem från en resa i USA, ett land jag verkligen gillar. Jag har många gånger funderat på exakt vad det är jag gillar, och jag tror jag kommit på det nu – kontrasterna.

USA är ett land där kontrasterna är stora och där man vågar ta ut svängarna. Du vågar vara en extremversion av dig själv och ingen tittar konstigt på dig om du står upp för vad du tror på och tycker.

 I vårt land, som jag för övrigt även älskar även det, har vi en liten annan syn. Här är vi uppfostrade att vara lite som titeln på Jonas Gardells show – mellanmjölk. Vi ska vara lagom (ett ord jag för övrigt hört endast finns på det svenska språket) och gärna vara oss själva men undvika vara det för mycket. Jag har starka åsikter och hamnar ofta i situationer där jag måste lägga band på mig själv för att ”passa in” och undvika sticka ut för mycket, gör man det kommer många sluta lyssna och ens åsikter faller platt till marken. Det är bra att komma in i en ny organisation (jobb eller privat) och tillföra ”nytt blod” så länge som man gör det på ett ordnat och mjukt sätt. Att komma in full av energi och vilja förändra världen dag 2 funkar riktigt dåligt – tro mig jag har lite naivt försökt. Även om organisationen och dess medlemmar tycker idéerna är bra så vänder man dövörat till om hastigheten är för snabb. Man ska göra allt – ja du gissade rätt- lagom fort!

På ett riktigt svenskt sätt ska jag naturligtvis erkänna att USA brottas med stora problem. Landet är om man ser på sista raden ett av världens fattigaste länder, men samtidigt det land där toppskiktet av de rikaste i välden bor. De censurerar varje form av svordomar och nakenhet i TV, medan man tillåter vem som helst gå in och köpa vapen och bära det öppet. Den gamla inställningen från vilda westerns tid där allt innanför min taggtråd är mitt och endast mitt och att jag får försvara det till varje pris lyser igenom i samhällsstrukturerna. Bara det växer på mina åkrar så skiter jag i resten skulle man kanske lite hårt beskriva lite av de extrema åsikter som helt öppet förkunnas av den sk. Teaparty-rörelsen. En organisation som har ett start fäste i det amerikanska samhället, hur starkt beror på var du är.

Även om USA är ett hårt samhälle där man betydligt lättare än hos oss stöts ut och där skyddsnäten är väldigt VÄLDIGT grovmaskiga så – och detta har jag skrivit om tidigare- är amerikanen en väldigt öppen och välkomnande person. Som amerikan ställer man upp för varandra och hjälper till när man kan. Man liter mer på hjälp från varandra och vågar att be om det snarare än att vända sig till samhället.

Jag kommer resa tillbaka till USA igen och uppleva mer av detta härliga land. Jag vill uppleva fler städer, träffa fler amerikaner och i glad vänners lag diskutera hur vi ser på varandras samhällen eller bara sitta på en veranda och dela några öl och njuta av att kunna vara en extremversion av mig själv. När jag sedan gjort det ett tag är det precis lika skönt att komma hem, få lite struktur och känna att även jag är lite mellanmjölk.

Jag har i grund och botten ett positivt sinne, meningen ”det ordnar sig alltid” brukar jag ofta använda. Min grundsyn är att det alltid finns något positivt i allt som händer och som man kan välja att fokusera på, men även jag måste få och då kapitulera för den negativism som vårt samhälle lider av.
Självklart råkar även jag ut för saker som är långt i från positiva och även jag blir ordentligt ledsen då och då. Även jag inser att händelser som en nära anhörigs död eller liknande är svårt att se på med positiva ögon, men det är är ok. Den typen av negativa händelser måste vi få ha, men det finns andra där vi verkar ha lättare för att se det i moll än i dur.
Att bli av med jobbet t. ex är en sådan händelse som i all sin bedrövelse och osäkerhet kan vara början på något positivt. Det kan ge en möjlighet att göra det där man verkligen tycker om, att kunna hitta det där jobbet som man verkligen vill ha och där man varje måndag går till med ett leende på läpparna.
Men jag är väl medveten om att det kan var jobbigt med allt positivt också, framför allt när det positiva är en fasad man klistrar på sig – lite ”bakom masken gråter clownen”.
Jag kommer under 2014 välja att vara betydligt ärligare än jag varit hittills. Jag kommer våga vara positiv när jag verkligen är det, men jag lovar också mig själv att våga vara ännu modigare och erkänna när jag är nere i en svacka.

Jag har under helgen varit i Göteborg för att se när sonens lag spelade innebandy i Gothia Cup, mellan ”de egna” matcherna passade man så klart på att titta på andra matcher som pågick runt om. Det var under en sådan match jag fick något svart i ögonen och var ytterste nära att be en förälder ”dra något gammalt över sig”.

Matchen utspelades mellan två lag killar i yngre tonåren och de för ovanlighetens skull två kvinnliga domare. Domarna gjorde ett bra jobb även om de rörde till det lite för sig vid en händelse i matchen, men det händer alla domare då och då och inget konstigt med det. Pappan som tillhörde laget som fick domslutet ”mot sig” ansåg att det var felaktigt dömt och talade om det högt och tydligt med orden – ”nu tjejer får ni börja dömma korrekt”.

I mina ögon gjorde pappan två fel, för det första ska en förälder enligt mig aldrig lägga sig i spelet på planen på annat sätt än att heja på det egna laget. Men jag ska villigt erkänna att i stridens hetta när det är spännande och nerverna ligger utanpå kroppen brister vi alla på denna punkten lite då och då. Det andra felet, och det i mina ögon det allvarligaste, var att han använde uttrycket ”tjejer”. 

Det är kommentarer som detta som kan få mig se rött (eller svart då mina ögon tydligen blir kolsvarta när jag blir arg). Att pappan enligt mig på det sättet han sa det nedvärderade domarna bara för att de var kvinnor är tendenser jag hade hoppats vi hade lämnat bakom oss sedan länge. Visst kan tjejdomare precis som killdomare  fatta märkliga domslut i våra ögon, men det har knappast med deras kön att göra.

Många av er har säkert liksom jag spelat julklappsspelet i jul och fått hem någon eller några små saker som ni aldrig annars tänkt ni skulle köpa – jag har fått en röd näsa. En röd näsa i skumgummi som man ska sätta på sin egen för att komma ett steg närmre att likna en clown. 

När jag kom hem trillade näsan ur fickan och jag bestämde mig för att testa den och blev positivt överraskad. En underbar känsla av glädje blandat med lugn spred sig i kroppen. Jag kom genast att tänka på läkaren Patch Adams som grundat Gesundheits institut (www.patchadams.org) och förstod helt plötsligt varför han och sedermera Cownronden (www.clownronden.se) lyckats så bra. 

 Vi har nu lämnat ett år, om man ska tro på årskrönikorna på TV, fyllt med krig, bråk, segregering och osämja. Tyvärr har det nya året börjat på absolut sämsta sätt med en moské nerklottrad med hakkors. Tyvärr kommer årskrönikorna 2014 säker spegla en liknande bild som 2013 års upplaga gjorde. Vi kommer säkert se demonstrationer som urartar och diktaturer som hårt och brutalt slår ner varje form av vilja till demokrati i sitt land. Tyvärr kommer vi som ser på fördöma det som händer på socialamedier och kanske ordna med någon namninsamling eller en manifestation för att döva vårt eget samvete, men mycket mer än så tvivlar jag på att det blir. Men det går att göra så mycket mer.

 Det är rätt utsiktslöst att jag skulle kunna påverka någon diktator att ändra sig, men varje resa börjar med ett steg – börja med dig själv. Sätt dig ner och rannsaka dig själv, vad är det som du har svårt för eller kanske rent av ogillar -bestäm dig sedan för att jobba bort detta. Det kommer bli jobbigt och det kommer krävas mycket av dig, men du kommer må så mycket bättre när du ska göra en egen summering av 2014. 

Köp dig en röd skumgumminäsa, sätt på dig den framför en spegel och känn hur lite det behövs för att ändra en känsla. Känner du dig riktigt djärv tar du med dig näsan till jobbet och sätter på dig den vid nästa kafferast, jag kan lova att du kommer upptäcka betydligt fler leenden på rasten och under resten av dagen. 

När jag gick och la mig igår var det väldigt många tankar som snurrade runt i huvudet. Nu kan man tro att det ver den stundande julledigheten och allt som ska hinnas med innan man kan sjunka ner i soffan och njuta som snurrade runt – men dessvärre var det andra saker. 

Innan jag gick och la mig igår fastnade jag i ett TV-program från BBC där deras reporter hade besökt Westbro Baptist Church och familjen Phelps. Det var deras syn på människor i allmänhet och homosexuella i synnerhet som gav mig kalla kårar längst ryggen och fick mitt adrenalin att pumpa.

De firade cancer som något bra då Gud använde sjukdomen för att rensa ut ”de med fel lära”, deras hemsida (även i själva adressen dit) talar om att Gud hatar homosexuella. Judarna är en annan grupp som attackeras och målas ut som jordens avskum då de dödade Jesus, deras ”reklamvideos” kunde lika gärna vara producerade av Hitlers propagandamaskineri.

Kyrkan och familjen Phelps hade dessutom den ytterst dåliga smaken att manifestera sina åsikter på platser där muslimer, judar, homosexuella eller cancersjuka begravdes, deras budskap är då att det är bra att personen dött för -som sagt- de hade ”fel tro” och var ”satans människor”.

Min spontana reaktion var att dessa människor mår dåligt och använder sitt hat mot andra istället för att jobba med sig själva, men dessvärre tror jag det är värre än så. Dessa människor verkar må bra av sitt hat, de är ju övertygade att de ”är på det rätta sidan” och alla andra är onda och fiender.

Det är lätt att avfärda dessa extrema åsikter som isolerade till just denna kyrka, för det ska erkännas att de sticker ut även bland den kristna extrem högern i USA, men dessvärre är det enligt mig att gör det lätt för sig. 

Vi ser hat överallt runt om oss, vi ser det i Ryssland som inför ”antigay-lagar”, vi ser det i Kärrtorp där Nazister anfaller barnfamiljer. Men vi ser även det när folkvalda politiker och deras familjer blir hotade till livet, ska jag vara riktigt ärlig känner jag ett hat mot familjen Phelps och deras kyrka. 

Vi kommer snart lägga 2013 bakom oss och för att citera vår Kung ”vända blad”. Låt oss gemensamt bestämma att 2014 kommer bli det år då vi alla jobbar hårt med oss själva för att öka förståelsen för andras sätt att tänka och vara, det år då vi slutar dela in världen i rätt eller fel och då vi börjar se varandras olikheter som styrkor istället för svagheter. 

Jag kommer aldrig lyckas få familjen Phelps och deras kyrka att lyssna på mig och ändra deras sätt att se på världen, men jag kan jobba bort några av mina egna olater. Vilka kan du jobba bort hos dig?

I somras dog skådespelaren Cory Monteith, han blev 31 år gammal. Cory är mer känd som rollen som Finn Hudson i den populära TV-serien Glee. I helgen såg jag minnesavsnittet där Tv-seriens roller tog sitt avsked av Finn (som även dog i serien) och det berörde mig.

Glee är väl mest kända för de sång- och dansnummer som förekommer för ska man vara ärlig är skådespelarinsatserna långt ifrån det bästa jag sett, men helgens avsnitt var annorlunda. Denna gång fick de sång- och dansnummer som förekom acceptera att bli betydelselösa, istället tog skådespelarna över och känslorna flödade genom Tv-rutan.  Anledningen var knappast att skådespelarna höjt sig till nya nivåer när det gäller skådespelaryrket, utan anledningen var att känslorna de visade var äkta. 

Du ska vara en ruggigt bra skådespelare om du ska kunna trumfa över äkta känslor. Det är en stor skillnad om du spelar ledsen, arg eller något annat mot när du är det på riktigt – den äkta känslan går aldrig att ta fel på och den berör på ett djupare plan. Nu ska jag villigt erkänna att jag har lätt för att bli berörd av film, det krävs egentligen väldigt lite för att mina tårkanaler ska börja fyllas upp. Men helgens avsnitt sitter fast, känslorna skådespelarna visade finns fortfarande kvar i mitt medvetande.

Engagemang kan naturligtvis vara annat än av det tråkiga slaget, brinner du för något så gör du oftast det bra. Om det så är att vara ledare inom Friskis&Svettis, sälja en produkt, lära ut något till andra, eller vad det nu kan vara – engagemang och intresse berör och smittar alltid av sig.

Expressen har under ett par dagar via olika kanaler tagit fram vilka personer som gömmer sig bakom anonyma signaturer på olika främlingsfientliga/rasistiska sidor på nätet. Låt mig först vara helt klar att jag står så långt ifrån de åsikter som förts fram på dessa sidor och varenda cell i min kropp ogillar den exkluderande och skrämmande människosyn dessa människor står bakom.
Så visst är det väl bra att lyfta fram dessa personer och låta dem paradera på våra löpsedlar ett tag till allmänt åtlöje, men är det så enkelt?
Jag kan dagligen läsa anonyma insändare i tidningarna där åsikter förs fram som skiljer sig från mina, det finns till och med anonyma insändare där man går till personangrepp (oftast mot lokal politiker). Ska då det vara ok för t. ex. mig att, om jag hade haft resurserna, plocka fram namnet på dessa personer och ”hänga ut dem”? Ett konkret exempel, om jag av rädsla för repressalier vill vara anonym i min kritik mot SD i t. ex. en insändare eller kommentar på nätet, ska då t. ex Avpixlat ha rätt att ta reda på vem jag är och publicera mitt namn till allmänt beskådande?
Jag tycker man ska stå för sin åsikt om man ska hävda den offentligt, kommer jag med kritik mot någon/något måste jag vara tydligt med vem jag är. Men nu har vi ett system där vi tillåter anonymitet i olika situationer och det är bara att acceptera. Är lite osäker om kommentarer i en blogg faller under lagen om källskydd, gör den det är Expressens agerande rent ut sagt farligt och ett hot mot deras eget arbete – vem kommer i framtiden våga vara anonym till en företrädare för media om deras identitet kan hängas ut. Bara för att åsikterna som framförs är motsatt mina egna måste väl ändå samma regler gälla? Är det alltid så som det gamla talesättet säger att ”ändamålet helgar medlen”, eller måste vi kanske fundera lite längre än näsan räcker på vad vi gör och vilka konsekvenser detta kan få.

Jag satt och åt på restaurang i dag. På bordet bredvid mig kom det en helt vanlig familj och satte sig. Familjen bestod av en mamma och pappa med deras dotter som var någonstans mellan 8-10 år. De fick in menyn och började diskutera ved de skulle beställa, dottern bestämde sig snabbt för en hamburgare men sedan var det slut på snabbheten. Mamman och pappan diskuterade länge och tydligt vad de skulle äta för att bibehålla vikten. Pappan valde enligt mamman en något för stor köttbit och hade dessutom mage att beställa bakad potatis till detta – ”potatis är ju GI ovänlig”. Naturligtvis valdes vatten till maten då ”socker sätter sig runt midjan”. På detta sätt fortsatte det tills de äntligen kom fram till ett beslut.
Nog är det bra att vi försöker leva så sunt vi kan, men varför denna fixering? I hela vårt samhälle idag fixeras det på att kvinnor ska vara smala och vi killar ha uppumpade muskler. Kosttillskotten som i påkostade annonser pumpar ut detta budskap och dessutom lovar att det ska gå fort säljer som aldrig förr. Killarna på gymmet där jag är engagerad börjar allt längre ner i åldrarna fråga vad ”de ska ta” för att nå snabbt resultat.
Tillbaka till flickan på restaurangen, tänk om föräldrarna istället tydligt talat om för sin dotter att det saknar betydelse hur kroppen ser ut – det viktiga är hur den fungerar. Hade de haft denna inställning istället hade jag varit mycket lugnare kring våra barns framtida hälsa än jag är.

Texten ovan hittade jag på Facebook och jag bara älskade den, sann eller inte det kvittar. Lite avundsjuk konstaterade jag att den äldre mannen lyckades komma på kommentaren direkt, den man annars kommer på försent. Vi har säkert alla haft den där irriterade känslan av att komma på en perfekt kommentar eller ett perfekt svar långt efter när man skulle behövt den.

Men tillbaks till kvinnan ovan och hur lätt det är att hamna i hennes situation. Visst är vi alla då och då skyldiga till att dra förhastade slutsatser, som sedan visar sig vara helt felaktiga. Jag har säkert en del med mig när jag erkänner att jag dessutom agerat som om mina slutsatser vore de enda riktiga. Ska vi vara lite diplomatiska kan man väl säga att jag varit orsaken till en och annan pinsam tystnad – någon som känner igen sig?

Det finns en stor fördel med alla misstag man gör, man lär sig, man utvecklas och man blir erfarenheter rikare. Personligen har jag jobbat hårt med att tvätta bort ”rätt eller fel” stämpeln, jag försöker att se det jag spontant skulle stämplat ”fel” som ett annat sätt att se på samma sak. 

Hade kvinnan ovan tänkt lite längre än hon gjorde kan hon säkert komma på många orsaker till att mannen fumlade efter passet och den pinsamma situationen uteblivit (dessvärre hade vi även varit en bra historia fattigare, men det är en helt annan sak).

Jag minns fortfarande den mycket konstiga känslan när jag blev pappa för första gången, en skräckblandad förtjusning med inslag av känslor av att mitt liv aldrig mer skulle vara det samma som hittills. Min nu 21 åriga dotter (ja, hon åldras fortare än vad jag gör….) tittade fram en Maj-dag i ett mycket tråkigt sterilt förlossningsrum i Helsingborg och jag blev helt plötsligt ansvarig för en levande person. Jag minns att jag konstaterade att hon hade en lite sned näsa och skyllde på min fru som hade cyklat väldigt mycket de sista veckorna innan förlossningen, men kommer samtidigt ihåg att jag konstaterade att detta kunde lösas med en operation (snacka om att vara förstörd av vår tid…)
Jag minns även när jag en stund senare sittande i en – ack så dålig ergonomisk- stol hade dottern i min famn fick den 1563 sidor tjocka boken där det stod vad jag skulle göra som förälder, vilka val jag skulle behöva göra, hur jag skulle ta ställning i det ena efter det andra, hur jag skulle göra med framtida pojkvänner jag ogillade eller hur jag skulle ställa mig till önskan att vara ute länge på kvällarna när hon växte upp.
Är du förälder själv? Känner du inte igen boken? När just det – DEN FINNS INTE! Som förälder kan man läsa ihjäl sig det första levnadsåret, den ena skriften efter den andra talar om hur man ska vara som förälder då. Men när alla ställningstagande som drabbar en när barnen växer upp ska tas, ja då står man där ensam, rädd och osäker.
Men min fru och jag har hanterat det -om jag får säga det själv- riktigt bra. Vi har gjort misstag och ordentliga felbedömningar men i det stora hela har vi gjort ett bra jobb. Vi har lärt oss av misstagen och vårt dotters yngre bror har haft en något lättare resa, även om misstagen och felen funnits även där.
Min poäng är att vi måste våga göra misstag även när det gäller så viktiga saker som våra barn. Vi måste våga ta steget ut i det okända och våga trilla platt till marken för det är då vi utvecklats. Om vi vandrar runt hela vårt liv och bara gör saker vi vet vi behärskar stannar vi i utvecklingen.

Så, våga ta steget ut i det okända, se smärtan du får när du trillar som ett kvitto på att du utvecklas.

Om ni undrar: dotterns näsa rätade ut sig av sig själv.