Dottern har börjat sina första egna steg ut i världen och tagit ett nytt steg i sitt liv – hon har blivit sambo och köpt en lägenhet i Lund där hon numera studerar. Men jag hade ljugit om jag inte samtidigt erkänner att det är med delade känslor jag passerar hennes tidigare rum och konstaterar att det är tomt.
Visst saknar jag att ha dottern hemma trots att vi hade våra meningsskiljaktigheter, men trots allt är det känslan av stolthet som är starkast. Stolt över att hon vuxit och klarar av att stå på egna ben, fatta egna beslut och hantera motgångar på sitt eget sätt. Många gånger har jag hört av andra att man som förälder i min situation ska känna en viss oro när barnen inte längre är på armlängds avstånd, men antingen är det fel på mig eller så har min fru och jag gjort ett bra jobb för den känslan finns inte alls. Jag är så trygg jag kan vara över att hon kommer klara de motstånd och de problem hon kommer ställas inför.
Min mamma sa en gång till mig att en förälders viktigaste uppgift är att se till att man inte längre är behövd – min mamma hade varit stolt idag om hon levt.
Jag berättade för dottern på hennes student att hon alltid kommer vara min lilla flicka och att jag så länge jag lever kommer finnas där för henne och för hennes bror. Min hand kommer alltid vara utsträckt för att hjälpa dem upp när de trillat, men trilla måste de – det är ett sätt att växa upp.
Även min son är på riktigt god väg att nå min mammas mål, han har vuxit (inte bara på längden där han numera är längre än mig) väldigt mycket på senaste tid och verkligen inom vissa områden lämnat komfortzonen och tagit klivet in i utvecklingszonen.
Även om det är oroligt runt om i världen och jag (precis som alla andra) saknar kunskap om hur framtiden kommer att bli så är den delen som oroar sig för barnen lugnad , de har verkligen börjat ta ansvar för sina liv och för sin framtid.

Aldrig (nåja) förr har väl en dom varit så känd och omdebatterad som denna. Aldrig förr har väl domare varit så avskydda och idiotförklarade som de som var med och förkunnade domen och aldrig förr har jag varit så benägen att hålla med.
Jag vet att spaltmeter har skrivits om denna dom och knappas någon har väl missat att en grupp 16-17 åriga killar blivit friade av Svea hovrätt efter en -vad alla andra kallar det utom Svea hovrätt- våldtäkt på en 15-årig flicka. Hovrätten ansåg att det inte var en våldtäkt av en mängd olika anledningar som jag ska bespara er för jag anser de är så korkade att de inte ens är värda plats här. Men detta inlägg kommer inte handla om själva domen, anledningen till detta är väldigt enkel, jag är inte jurist och saknar kunskap om att bedöma det juridiska riktiga i domen – moraliskt däremot är det fullkomligt fruktansvärd och just här har vi problemet.
Vi som befinner sig utanför ”det juridiska systemet” har svårt att hålla isär begreppen juridik och moral, precis som jag själv gjort ovan. Vi kan tycka att det killarna gjort är rent åt h-vete och att deras föräldrar missat väsentliga delar av deras uppfostran, men enligt hovrätten har de handlat juridiskt rätt. Det är ett stort problem när juridik och moral skiljer sig så väsentligt som här. Vi riskerar få ett samhälle där vi innevånare tar lagen i egna händer då vi anser (med rätta i detta fall enligt mig) att lagen tappat fotfästet.
Jag vill leva i ett samhälle där det är juridiskt fel att sex killar låser in en jämnårig berusad tjej i ett mörkt rum och turas om att ha sex med henne. Jag vill att dessa killar mist ska dömas till vård på så lång tid att vi är helt säkra att de ALDRIG kommer göra om det och att de inser hur in i h-vete korkade de varit. Fängelse kanske hade varit hårdare, men knappas bättre för en 16-åring eller för samhället sett på lång sikt.
Jag vill samtidigt att vårt samhälle tar hand om tjejen och ger henne all tänkbar hjälp för att komma tillbaka till livet, ärren efter händelsen kommer hon alltid bära med sig, men vi måste alla hjälpas åt för att hon och andra i samma situation kan få hjälp med att bära dem.

”Polisen kraftsamlar”, ”på liv och död”, ”blodigt allvar”, ”fiender” – är det någon som tänker på fotboll nu. Tyvärr är det nog det för vi är rätt vana vi denna typ av språk när vi diskuterar fotboll idag. Orden ovan är hämtade från tidningarna och gäller dagens derby mellan Skånes två allsvenska lag, Malmö FF och Helsingborgs IF.
Polisen har uppmanat alla som inte ska gå på matchen att hålla sig borta från området runt arenan, planer för att bussa fans från Malmö upprättas och polisen kommer samla på sig otaliga övertidstimmar bara för att hålla fansen i schack. Vi talar fortfarande om en fotbollsmatch, en sport där vi redan från barnsben fostras att tycka det är roligt – något är riktigt fel.
Det har gjorts otaliga utredningar kring detta problem, men inget händer. Förbundet och klubbarna försvarar sig alltid med att de som bråkar inte har med fotbollen att göra. Detta kanske är sant jag vet inte, men det är runt fotbollen det händer och det är ett stort problem som kostar stora pengar.
För att dra en parallell var min familj i USA för ett tag sedan och tittade på en college match i amerikansk fotboll. Innan matchen skulle vi få följa med på något de kallade för ”tailgating”, vi sa ja utan att ha kunskap om vad vi sa ja till då vi blivit lovade att det skulle bli roligt. Sagt och gjort hamnade vi på en stor parkeringsplats precis utanför arenan tillsammans med alla andra fans, här dukades det upp öl, mat och snacks och man umgicks. Till vår stora förvåning insåg vi snart att det var fans från BÅDA lagen som samlats och umgicks innan matchen. Pikarna och trackningarna haglade i luften, men dessa kompletterades med skrattsalvor. Man uppskattade att ungefär 50 000 skulle komma och de flesta hade någon forn av ”tailgating” på någon parkeringsplats i närheten, vår var den största. Då jag av ren nyfikenhet frågade en polis hur många av hans kollegor som var i tjänst svarade han snabbt fyra st! Dessa fyra skötte endast trafiken, allt annat skötte sig själv sa han. När matchen skulle börja tågade alla in på arenan för att på olika sidor av planen heja fram sitt lag (vårt lag är erkänt dåliga och förlorade helt väntat, trots att de tog ledningen med en inledande tuchdown)
Kvällen kommer för alltid finnas kvar i mitt minne, dels för det otvungna sättet amerikaner umgås och har roligt men även hur detta land ser på sin idrott – det ska vara roligt! Tyvärr kommer vi väl under en överskådligt tid fortsätta se våra belägrade städer när två lag ska mötas i derbyn.
Det finns dagar då jag verkligen tycker det är bättre på ”andra sidan pölen”.

Jag har ambitioner och vill framåt, ibland så mycket att det går överstyr. Länge har jag satt ”lika med”- tecken mellan karriär och att utvecklas. Mina karriärmål har i och för sig varit lite otydliga och jag har historiskt haft tendens att, som en terapeut någon gång uttryckte sig, hoppa från tuva till tuva när det börjar bli blött om fötterna. Som ”lök på laxen” har jag varit (och är till viss del fortfarande) otålig – resultatet har stundtals varit nedslående!

När jag skriver felsatsningar är det en sanning med modifikation. Rent professionellt hade jag säkert haft en mer prestigefylld position inom näringslivet och säkert i och med det tjänat mer pengar om jag undvikit dikeskörningarna, men hade jag varit samma person som jag är idag – knappast! Jag är det förste att erkänna att jag har många fel och brister stundtals är jag  säkert riktigt jobbig att umgås med, men på det stora hela tror jag att jag ligger på plussidan. Jag tror att jag formats till att bli en hyggligt trevlig person som har ett stort hjärta, detta skulle jag aldrig vilja vara förutan så felsatsningarna har ändå varit rätt bra.

Jag hade en period där jag undvek sociala medier som t. ex. Facebook, anledningen var att jag identifierade mig med mitt yrke och tryckte ner mig själv mentalt när jag läste om tidigare klasskamrater som fått det ena jobbet efter det andra som jag värderade högre än mitt – jag själv  stod kvar och stampade. Men jag har till viss del tänkt om, jobbets titel har inte längre någon betydelse det är innehållet i tjänsten som lockar. Jag skulle visst kunna tänka mig att bli någon form av chef senare i livet, men då ska tjänsten innehålla arbetsuppgifter där jag ska hjälpa mina kollegor att utvecklas.

Tidigare i livet har jag känt mig som en stad i Vilda Västern – fasaden är vacker (nåja…) och polerad medan själva huset är ett ruckel. Nu efter 44 år är huset klart och det matchar numera fasaden.

Ilskan finns kvar men är betydligt mer sansad idag och som för de flesta av oss svenskar kommer den säkert helt ebba ut inom kort. Men även om livet snart kommer återgå till det lugna, positiva normala tror jag gårdagens ilska och upprördhet alltid kommer finnas kvar, det är något jag kommer få leva med och det är jag glad för.
Min upprördhet bubblade över igår och jag var säkert ett störande objekt i det kontorshotell jag sitter i men det mynnade ut i en mycket givande diskussion. En kontorsgranne berättade att en av hans vänner jobbade nere i just Kongo för Röda Korset för att på plats göra skillnad, om än inte för alla så för så många som möjligt.
Under gårdagskvällen kontaktade jag Röda Korset center för totyrskadade i Malmö (det var b. la. deras chef som uttalat sig i artikeln) och gav beröm. De människor som idag engagerar sig frivilligt eller arbetar i olika hjälporganisationer är värda all heder, de är våra vardagshjältar. Även om deras arbete stundtals måste kännas både frustrerande, psykiskt påfrestande, mentalt utmanande så känns det just nu som om de har världens bästa jobb och jag är glad att det finns människor som dem. För även om arbetet ibland måste kännas både hopplöst och meningslöst då det inte verkar finnas något slut så måste det vara en fantastisk känsla att hjälpa och göra skillnad för de personer de kan.
Tack för att ni finns!

Jag har idag läst den vidrigaste texten jag någonsin läst i hela mitt liv. Texten, som är skriven av journalisten Magda Gad och finns i senaste numret av Modern Psykologi, har rubriken ”Vapnet heter våldtäkt”. Jag är i skrivande stund inte människa att bedöma kvalitén på själva arbetet Magda lagt ner då jag är helt förfasat över innehållet och för första gången skäms jag över att vara man. Hur mitt kön kan vara så – förlåt språket- in i helvete utstuderat elaka och ens kapabla till de handlingar som beskrivs i texten är utanför mitt förstånd.
Jag som räknar mig till gruppen handlingskraftiga kände att jag hade svårt att sitta still när jag läste, jag ville för det första fly från vidrigheterna i texten men även aktivt göra något för att få stop på det oerhörda lidande som människor i denna (och säkert andra) region dagligen lever med. En konstig blandning av djup sorg och glödande ilska blandar sig i mitt sinne just nu när jag skriver dessa rader.
Att våldtäkter används som vapen för att skaffa sig makt, mammor våldtas framför sina barn och barn framför sina mammor, saknar jag ord för att beskriva vad jag känner inför. Att kvinnorna sedan i många fall blir gravida och får barn då abort är förbjudna i dessa länder gör saken ännu värre. För att ytterligare fylla på högen avskyheter blir kvinnorna utstötta från samhället då det anses vara deras fel och barnen i sin tur lockas av de som våldtar att bli barnsoldater för att överhuvudtaget få någon identitet i livet är så vidrigt att jag just nu mår fysiskt illa.
Vad gör då vi – ingenting, med vi inkluderar jag mig själv. Kkänner just nu bara för att vara helt orationell och släppa allt jag har och bara åka ner på vinst och förlust för att göra något – frustrationen bubblar i min kropp. Men jag vet att jag knappast hade gjort någon nytta där nere, snarare hade jag säkert försatt mig i en situation där jag hade förlorat både liv och lem.
Det är ju dessvärre inte bara i Kongo detta händer, någonstans i världen utsätter vi varandra för hemskheter som till och med är för hemska för att passa i en skräckfilm.

Många gånger har mina texter utmynnat i någon käck ”oneliners” eller tanke hur vi alla ska bli bättre människor. Men just nu är det bara tomt, helt tomt och jag känner mig matt, orkeslös och uppgiven.

När 10 målade naglar på Emma Green Tregano överskuggar allt det hemska som händer i Egypten har det kanske tagit lite för stora proportioner men har startat en viktig diskussion. Jag tillhör dem som tycker Emmas agnade var bra och att de lagar som nu finns i Ryssland är hemska och borde aldrig en existerat på tankestadiet. Däremot tycker jag att de röster som höjts för att bojkotta OS har gått ett steg för långt, men ska villigt erkänna att tanken slagit även mig. Att ställa in ett helt OS kommer vara ojuste mot alla de idrottare som haft denna tävling som mål under minst 4 år. Samtidigt tycker jag de röster som hävdar att politik och idrott ska skiljas åt har fel, den oskulden försvann vid Berlin OS när en mustaschprydd tysk tilläts använda spelen som en av sina propaganda kanaler. Idrott är en del av vårt samhälle där politik ingår, att skilja dem åt är omöjligt.
Vad som skrämmer mig lite dock är -och här går jag på tidningsuppgifter- att det internationella friidrottsförbundet väljer att ta en diskussion med Emma om att undvika de målade naglarna i finalen. Att förbundet i detta fallet agerar så snabbt, inom andra områden tar det betydligt längre tid, gör att jag får en olustig känsla av att sopa en jobbig diskussion under mattan för att undvika ta ställning och kanske rädda sina egna skinn. Jag anser att ett internationell förbund måste ta ställning för jämlikhet mellan alla idrottare allt annat är fegt.

När fick du beröm senast? Hur länge sedan var det du gav en kollega beröm?
Låter frågorna konstiga? Tyvärr inte! För ett tag sedan publicerades en undersökning som visade att var 5’e person misstrivs på sin arbetsplats – det är en skrämmande hög siffra! Alla tycker väl mer eller mindre om sitt arbete då och då, men att varje dag gå till jobbet och känna misstrivsel skapar stress och det vi alla vid det här laget är dåligt för vår hälsa.

Trots att våra företag lägger ner stora summor på olika former av ledarskapsutbildningar och böcker hur man ska bli en bättre chef/medarbetare säljer som aldrig förr så stiger ohälsotalen. Statistik visar att företag där personalen trivs i snitt har en högre lönsamhet och personalen är friskare, men detta verkar ha liten eller ingen effekt.

Visst ordnas det företagsfester och andra jippon och det är väl bra och trevligt, men jag tror lösningen är både billigare och enklare än så. Jag tror det är så enkelt som att vi är för dåliga att berömma varandra, för dåliga att visa uppskattning. Vi är däremot snabba att påpeka när något går fel, påpekandet kan vara i all välmening – men likväl fokuserar vi på det som är fel istället för det som är bra. Eller som Göran Aldén (@trendspanaren) så väl formulerar sig på Twitter och som blev min inspiration till denna text: ”beröm de som berömmer utan dem skulle världen vara utan beröm!”

Det är väldigt lätt att peka finger och klaga på andra runt om sig själv, men tillbaka till frågan jag började med -när gav du någon beröm senast?

Avund är en av de sju dödssynderna och jag är det, riktigt avundsjuk till och med. Visst ser gräset alltid grönare ut på andra sidan och av kan väl från och till bli avundsjuk på de som befinner sig där, men det jag menar denna gång är på de som är religiösa. Gud kan kallas så väldigt många olika saker beroende på var man befinner sig i världen, men tron på något är densamma oberoende av hudfärg, nationalitet eller något annat.
Jag är uppväxt i Sverige och har fått en uppfostran som är präglad av kristna värderingar, inte så att mina föräldrar var religiösa men många av de kristna värderingarna bygger upp vårt samhälle och så som sagt även min uppfostran. Jag kallar mig därför de gånger en etikett behövs för kristen, men jag är noga att påpeka att jag inte är religiös och häri ligger min avundsjuka. Många gånger när jag står inför vägval, är osäker på något eller det bara råder allmänt kaos inom mig önskar jag att jag även var religiös. Religiösa människor – och nu generaliserar jag kraftigt jag vet – verkar ha ett lugn och en inre frid som jag ibland saknar. De verkar vara så säkra på sig själv och sin framtid att det smittar av sig.
Jag är avundsjuk på förmågan och tron att kunna föra en konversation, kalla det be eller vad du vill, med en högre makt och därmed få svar på frågor eller vad man får. Att kunna känna att någon vakar över en och skyddar en när man ger sig in på okänd mark måste vara en underbar känsla.
Genom åren har jag -hur besynnerligt det än låter- försökt bli mer religiös men som ni säkert även förstår misslyckats fatalt varje gång. Dessvärre lyckas jag aldrig nå ändra fram och gå från ”läpparnas bekännelser” till att verkligen tro. Jag har nu vid 44 års ålder insett att jag nog aldrig kommer dit, utan att jag får leva resten av mitt liv med etiketten: kristen – men inte religiös.

Ord är viktiga det är vi alla eniga om. Men precis lika viktigt är det att tänka på när vi använder orden, ett väldigt rätt ord ack så välment kan bli riktigt sårande om det används fel.
Jag är ute och reser en hel del i jobbet och tillbringar därför många kvällar och nätter på hotel. Men även som ensamresenär måste man ju äta så jag tillbringar en hel del tid på restauranger. När jag kommer dit och ber om att bord till mig får jag alltid motfrågan ”bara för en”. Frågan är helt befogad men trots att jag är van påminns jag att jag ännu en kväll är borta från familjen. Senast i går kväll fick jag denna motfråga och jag slogs då av alla de som av olika skäl inte har någon att komma hem till. Att ofrivilligt vara singel och/eller änkling eller liknande måste denna fråga vara som ett slag i ansiktet och man kanske drar sig för att gå ut och äta själv. Någon som har ett bra förslag hur man skulle kunna ställa frågan istället? Går det ens att ställa denna fråga på något bättre sätt? Kanske det räcker med att ta bort ordet ”bara”, slaget kan likaväl finnas där men kanske tar något mildare.

En parallell till detta är alla dessa formulär som man ska fylla i kring sina barn, där finns oftast plats för att fylla i två målsmän. Är man ensam förälder och det av olika skäl inte finns någon annan med i bilden kan detta bli lite utpekande – tänker bl.a. på adresslistor med föräldrarnas namn som ibland skickas ut i idrottsföreningar eller liknande.
Dessa ”målsmansfält” brukar oftast benämnas ‘mamma’ och ‘pappa’. Det är säkert så att benämningarna finns där av gammal hävd men familjebilden har förändrats och då det idag finns det en mängd olika konstellationer måste vi som samhälle vara bättre att möta detta än vi är idag. Att som homosexuell man vara tvingad att skriva sitt namn i fältet för ‘mamma’, eller homosexuell kvinna använda fältet ‘man’ måste vara förnedrande.