”Invandrarfientliga och rasistiska partier har ökat sin närvaro på nätet för första gången på 5 år” Den nyheten var den första som strömmade ut ur högtalarna när jag satte mig bilen för att köra till jobbet i morse. Dessa partiers grundsyn skiljer sig fundamentalt från mina, men jag tycker det är bra att de vågar stå för sina åsikter. Vi har en yttrandefrihet i detta land och denna gäller även om åsikterna som framförs skiljer sig totalt från ens egna.

Men skrämseluttalande så som ”snart får alla kvinnor bära burka” och siste Svensk tar flaggan med sig” ska enligt mig helt bort från debatten och är snarare av avart som en del tar till till när deras argument för sin sak tryter. Vår debatt är full av misstolkningar, rykten, märkliga vinklingar och rena lögner som b. la. Özz Nujen lyfte fram i sin show ”Dålig stämning” (riktigt bra show för övrigt).

Vi har haft (och har?) en tradition att sopa jobbiga diskussioner under mattan i en from förhoppning att det försvinner. Den politiska debatten har enligt mig tassat runt ämnet invandring som ”katten kring het gröt” av rädsla för att få stämpeln ”invandrarfientlig” eller ännu värre ”rasist” av andra.

Vi har för att undvika jobbiga etiketter hittat på den ena krystade etiketten efter den andra på de som flyttar till vårt land. Enligt mig är det enkelt, du är Svensk om du har ett Svenskt medborgarskap, Dansk om medborgarskapet är Dansk och så vidare. Låt oss nu slippa alla andra etiketter likt ”nysvensk”.

Det har gått tre år sedan den norske terroristen Anders Behring Brevik satte sitt namn på kartan på det värsta tänkbara sätt. Som grund för sitt vansinnesdåd hade han sitt 1581 sidor tjocka manifest ”2083 – A European Declaration of Independence” där han bl. a. försvarade sitt dåd med att han ville förhindra en kommande islamisering av Europa. Rädslan för att islam ska bli den dominerande världsordningen hör man till och från även i debatter här hemma i vårt land. Denna typ av argument tillhör gruppen osakliga, att vi skulle riskera bli islamiserade är trams och inget annat! Det framgår tydligt av bilden där blåa nålar är kyrkor och röda är moskéer.

Självklart måste vi diskutera invandringen i Sverige precis som vi diskuterar allt annat, där vi belyser fel och brister. Vi måste få uttrycka vår ev. rädsla men – och detta är viktigt – vi MÅSTE göra det med respekt för alla inblandade. Att förvanska fakta, ljuga och blanda ihop ”äpplen och päron” är en farlig väg att gå. Att måla upp osakliga bilder som medvetet framkallar rädsla och skapar oro är just så som en mustaschprydd herre i Tyskland kom till makten och något vi måste undvika inträffar igen.

Att som en del partier gör skylla alla våra problem på invandringen är precis som med islamiseringen ovan trams. Vi är ett rikt land och har det riktigt bra, naturligtvis kan allt bra bli bättre och det är bra att vi strävar dit. Alla som bor i vårt land tillför på ena eller andra sättet något och vi måste enligt mig dra nytta av våra olikheter istället för att se det som en svaghet. Det är helt naturligt att människor då och då missköter sig och/eller begår misstag, det är ett mänskligt drag och INGEN fråga om kultur eller ursprung.

Vilket vackert ord, eller hur? Men kan vi någon gång på allvar bli helt sorglösa, helt bli av med alla bekymmer och bara…. Ja vad då? Eller är det så att vi måste lära oss leva med den sorg och besvikelse vi samlat på oss genom åren.
Det finns idag en uppsjö av böcker och förståsigpåare som förespråkar att vi bara ska se framåt och se hela livet i ett rosenrött skimmer, men är det rimligt? Utan att kalla mig för en förståsigpåare måste jag erkänna att jag tillhört denna skara och gör stundtals fortfarande. Men stärks vi alltid av våra motgångar, eller är det så att vi faktisk kan brytas ner av problem och hinder?
Jag tror på en blandning även här, livet är sällan antingen eller. Vissa motgångar kan vi säkert stärkas av och komma ut ur med rakare rygg, men samtidigt tror jag att många motgångar måste vi lära oss leva med och bära med oss resten av livet. Det finns motgångar vi aldrig riktigt kan släppa och som kommer finnas där tills den dag vi ”tar på oss träfracken”.
Jag har tidigare skrivit i denna blogg om att jag gillar motgångar, det stämmer fortfarande. Motgångar kan vara bra då det ger tid till reflektion, en chans att fundera kring om den vägen mot målet är den riktiga. Av en Twittervän fick jag ett par ord här om dagen som etsat sig fast – ”ska du gå runt konflikten, eller igenom den”. Dessa ord har jag funderat en hel del på, för visst är det så att en del konflikter undviker vi och försöker hitta vägar runt , medan andra slänger vi oss in i med huvudet före. Kan det vara så att de konflikter vi tar oss igenom och kommer ut helskinnade på andra sidan är de som stärker oss, medan de vi undviker bär vi med oss? Jag tror som sagt att det finns konflikter vi av olika anledningar måste gå runt. De konflikter som aldrig blir helt lösta och/eller där det finns frågor som fortfarande är obesvarade måste vi lära oss leva med.

När jag duschar på morgonen vill jag ha mycket vatten, ju mer desto bättre. Jag vet att det är väldigt miljöovänligt, men det är en lyx jag unnar mig. Dessvärre sover jag en hel del på hotel och de använder lite olika knep för att strypa vattentillgången, säkert primärt av ekonomiska skäl men det marknadsförs som miljöskäl.
Denna morgon vaknade jag som vanligt i ett hotellrum och började duscha, som vanligt steg irritationen efterhand som de alldeles för få vattendropparna trillade ner på min kropp. Schampot ville aldrig sköljas ur håret och jag bestämde mig för att ta upp detta problem när jag senare skulle checka ut – nu j-vlar räcker det!!
Jag klev ur duschen i ilska och började torka mig, TV stod på och just denna dag var det en repris på ett amerikansk program där TV-bolaget hjälper till och renoverar hem. Just denna dag var det en familj som bodde ute i öken, deras hem hade bl. a. bilddäck på taket för att förhindra att det blåste bort. De hade inget fungerande avlopp och inget rinnande vatten, det regnade in och golvet var fullt med hål.
Stående där på hotellrumsgolvet med endast en handduk i handen kände jag att det var mer än dropparna som rann av mig. Den ilska och irritation jag tidigare känt ersattes av en djup skam.
Här står jag i ett uppvärmt hotellrum, på väg ner till frukosten som någon anan servar mig med, precis duschat i rinnande, tempererat vatten och jag har mage att bli irriterad av att jag får för lite vatten ur duschen – pinsamt Jonas, pinsamt!

Vi lever i en konstig värld, våra ideal hur vi ska se ut blir allt skevare och skevare. Vi matas dagligen med bilder på hur vi ”ska se ut” – långa smala tjejer och killar med mycket muskler (för att förenkla det lite). Tittar vi i en sk. damtidning består halva tidningen med reportage hur vi ska gilla oss själva som vi är, och den andra halvan  hur vi ska gå ner 15 kilo innan sommaren. Vi matas redan som barn att vi kan bli starkare om vi bara tar en trolldryck som Asterix eller äter dunderhonung som Bamse.

Tina Uppfeldt som är träningsutvecklingsansvarig på Friskis&Svettis riksorganisation har i ett blogginlägg (läs här) tagit upp ett viktigt ämne – när övergår ett sunt tränande till något farligt?

Vi inom träningsindustrin har naturligtvis ett stort ansvar då vi tjänar på det ökade intresset för träning. Men jag anser att vi alla samtidigt måste ta vårt ansvar och jobba hårt med träningens baksidor. Visst mår vi bra av träning och våra kroppar är gjorda för rörelse, men precis som med t.ex. mat och alkohol kan vi få för mycket och då blir det skadligt. Megarexi, Anorexi, Ortorexi, ja namnen är många och stundtals obegripliga. Men trots att namnen kan tyckas låta vackra finns här en djup tragedi bakom varje ord.

Handen på hjärtat, gör vi då allt vi kan?

NEJ! -Jag menar att vi kan göra mer. Vi måste våga ta de jobbiga samtalen med de motionärer vi möter där vi misstänker att träningen och strävan att leva gott har gått till överdrift. I förlängningen kan detta innebära att vi förlorar intäkter då motionären väljer andra ställen att träna på – men det är ett pris vi måste vara beredda att ta.

Många tar till olika former av preparat för att snabbare komma till ett önskat resultat, det kan vara olika former av kosttillskott, bantningspiller eller till och med anabola androgena steroider (AAS).  Vi inom Friskis&Svettis jobbar i och för sig aktivt mot doping, och jag tycker vi gör det konsekvent och bra. Vi har regelbundna kontroller av våra motionärer och tvekar aldrig att stänga av någon om det är så att kontrollen visar att man har förbjudna preparat i kroppen. Men vi kan bli betydligt bättre att hantera de olika formerna av ät-&träningsstörningarna. Dopingfrågan är relativt enkel – antingen är du dopad eller inte. Men när vi kommer till frågan gällande olika former av störningar blir det genast mer komplicerat. Nu kan vi inte längre gömma oss bakom ett testresultat, utan nu måste vi sticka ut hakan och göra en bedömning.

När vi lämnar tryggheten bakom kalla fakta riskerar vi att få kritik som vi måste bemöta. Vi har inga siffror att slänga fram till vårt försvar utan vi måste finna andra argument där vi ”blottar” lite av oss själva och vad vi tycker. Obehagligt, javisst men som medmänniska är det vårt ansvar. Jag anser att våra ledarutbildningar (även utanför Friskis&Svettis) måste fokusera mer på denna bit. En stående punkt på alla ledarutbildningar borde vara hur vi hanterar ”de jobbiga samtalen” och öka förståelsen för de tragedier som döljer sig bakom de kliniska namnen.

Tack Tina för att du startade diskussionen, låt oss alla hjälpas åt att hålla den vid liv både inom och utanför vår organisation.

I morse när jag vaknade var det vitt utanför mitt fönster.  Man skulle kunna tro att jag nu skulle fortsätta spy galla över snön, men det var dimma som fanns utanför fönstret. En riktigt tjock sådan så man knappt såg handen framför sig dessutom. När jag en stund senare satt i bilen på väg till kontoret noterade jag att dimman stämde väl in på hur jag kände mig själv just nu.

Ni har säkert själva haft dagar när vilsenheten är större än normalt och där den inbyggda GPS’n behöver en uppdatering eller minst nya batterier. Eller för att använda en annan liknelse, lite som att cykla och ha blicken precis framför framhjulet  – färden blir rätt vinglig och risken att köra in i något och trilla är stor. 

Men väl på kontoret har det flutit på och jag har kunnat -både fysiskt och psykiskt- kunnat placera in uppgift efter uppgift i ”rätt fack” och fått en hel del gjort. Min GPS har i takt med att dimman lättat utanför fönstret kommit i gång igen. Men dagar som denna när man känner sig vilse är bra dagar och reflektera över varför. Varför blev jag vilsen just idag? Hur ska jag göra för att undvika att det händer igen? Eller ska jag bara låta det vara och ”unna mig” att vara vilsen lite då och då – go with the flow?

Jag är rätt bra på att hjälpa andra sätta mål och hitta drivkraften att nå dit, men är rätt dåligt om jag ska vara ärlig att göra det till mig själv.(Heter det ‘till mig själv’ förresten?)  Drivkraft har jag så det räcker och blir över och lyckas för det mesta med saker jag tycker är roliga och intressanta, men konkreta mål är det brist på. Jag har genom åren brottats med denna brist och kan se en viss ljusning även om jag har en bit kvar. Ibland känns det som om jag vill hinna med lite för mycket på kort tid och jag glömmer att det finns andra -både personer och saker- runt om mig som även behöver min uppmärksamhet.

Kanske dags att leva som jag lär! Att sträva efter att göra flest sakar innan jag dör kan ju faktiskt bli så att mitt liv förkortas och jag utopiskt hinner med mindre än om jag skulle ta det lugnt. Det blir lite som ett 400 meters lopp, du hinner uppleva mycket mer om du går runt än om du sätter full fart och bara stirrar på målet.

Jag har ett antal masker jag bär med mig och använder, hur är det med dig?
Dagligen spelar jag olika roller, på jobbet är jag affärsmannen, på fritiden pappan och på Friskis&Svettis ytterligare en roll. Vilken mask jag har på mig på morgonen innan frukost kan bara min familj svara på, men den är säkert Att färgen går i svart… Är jag då en falsk person som vänder kappan efter vinden och ändrar mig för att passa in?
Jag försöker vara ärlig i allt jag gör, ibland misslyckas jag, men överlag tror jag jag lyckas rätt bra. De olika rollerna, eller maskerna, jag ändrar under dagen är mer att jag förstärker vissa delar av mig själv för att passa in i den situation jag befinner mig i.
På jobbet tar jag på mig masken affärsmannen där känslorna får stå tillbaka för kalla fakta och en betydligt hårdare Jonas än jag innerst inne är, samvetet är mindre dominerande än i andra roller. Men denna mask måste jag kasta av när jag kommer hem och är pappa och make. I rollen som pappa och make är det andra egenskaper jag måste plocka upp till ytan och använda. Tyvärr finns nog egenskaperna som krävs av mig som affärsman kvar även när jag kommer hem och det måste jag jobba med – de egenskaper passar bättre vid förhandlingsbordet än vid köksbordet.

Jag är med i bakgrunden och ordnar en utbildning för blivande politiker. Det var i detta sammanhang jag fick frågan om hur man som fritidspolitiker får ”balans i livet”. Frågan är riktigt bra och sitter kvar i mig fortfarande då jag lämnade det politiska livet b. la. av skälet att andra tvingade mig koppla samman mitt privatliv med det offentliga och det passade mig dåligt – balansen sattes ur spel. Men frågan gäller långt utan för kretsen fritidspolitiker. Jag blev rätt överrumplad av frågan måste jag erkänna och är skyldig deltagaren ett bättre svar än jag gav då.

Kan man då ha total balans i livet hela tiden – dessvärre nej! Ibland måste saker i livet få ta större plats och då får man låna tid och utrymme av annat. Men ett lån ska betalas tillbaka, det är när du missar att betala tillbaka du är inne på en fel och farlig väg. Jag kan ärligt säga att jag har en hel del lån som släpar och som jag måste ta tag i, räntan är tuff!
Tillbaka till maskerna – menar jag då att idealet är en värld där vi slänger alla masker? Nej, jag tycker det är bra med masker om man kommer ihåg att det är just en mask och att denna går att byta ut. Viktigt är att vi måste göra våra egna masker, vi måste låna egenskaper från från våra andra masker när vi ”bygger en ny”, att låna masker av varandra är farligt då vi riskerar att tappa bort oss själva.

Jag har legat hemma och varit sjuk idag. Ingen dag att minnas med glädje med andra ord, men det gäller ju att göra det bästa av situationen. Mitt sätt att komma igenom denna dag var att bädda ner mig i soffan och med tekannan nära tillhands titta på film. 

Jag prenumererar på Netflix och har därför tillgång till en hel del film, dock har filmerna några år på nacken och jag saknar de senaste. Men då jag ändå var nere och tyckte synd om mig själv (jag är ju en man och är sjuk, ni kan själva räkna ut hur jag varit) kände jag för att liva upp mig lite. Thrillers och liknande försvann, och jag fastnade för romantiska komedier. Lika bra att erkänna med en gång att kombinationen te och romantiska komedier låter rätt tamt och långt ifrån den ”manliga normen”, men idag var jag ärligt talat rätt långt ifrån den ”normen” ändå så…

Love in Manhattan från 2006 blev mitt sällskap och det är bara att erkänna -filmen var bra. Handlingen i korthet är att en man får diagnosen cancer och kommer dö inom kort, men istället för att (som jag idag) sitta och tycka synd om sig själv bestämde han sig för att leva livet. Han träffar en kvinna som han blir förälskad i och tillsammans fyller de hans (och hennes skulle det visa sig) sista dagar i livet med att göra allt det där de tidigare dragit sig för av olika anledningar.

Nyligen har det orange kuvert landat i din brevlåda och vi har alla efter vi öppnat det konstaterat att det kommer bli allt annat än rysk kaviar och Champagne när vi blir pensionärer. Visst ska vi planera för framtiden, men jag kommer på mig själv att ibland planera så mycket framåt att jag glömmer leva i nuet.

Jag kommer även i fortsättningen planera för när jag blir gammal och grå, men ska betydligt mer tänka nu. En sk. Craiglist (saker du vill göra innan du dör) är visst kul att både göra och ha, men man måste också börja uppleva av listan.

Sedan jag la min politiska karriär på hyllan trodde jag de anonyma breven skulle sluta komma, men häromdagen fick jag ännu ett. Tydligen finns det någon (säkert flera) som av ena eller andra anledningen tycker jag är så pass irriterande att det är värt ett brev.

Även om man på ett sett kan se ett anonymt brev adresserat till min hemadress som ett hot har jag ändå sluppit den extrema och brottsliga breven som jag vet andra har fått. Jag har däremot blivit kallad både det ena och det andra mindre roliga och rent av obehagliga namn.

Brevskrivarens åsikt denna gång att jag är ”samma högljudda och självgoda besserwisser” är en åsikt som får stå för honom/henne men ändå en åsikt värd att respektera. För även om jag anser att brevskrivaren är feg som saknar mod att ta kontakt med mig för att förklara vad han/hon menar så tycker jag ändå man ska ta sig tid att fundera på och reflektera över innehållet allt enligt det gamla talesättet: ”även en blind höna….,”

Ingen vill ju vara självgod och besserwisser och jag anser att brevskrivaren har fel, men även en enligt mig fel åsikt är en åsikt värd att fundera kring. Den uppmärksamme noterar nu att jag undvek att nämna högljudd, på den punkten vet jag nämligen att brevskrivaren har rätt.

Gillar jag då mig själv (självbelåten; synonym)  som brevskrivaren antyder i och med epitetet självgod, ja det gör jag faktiskt (hur konstigt det än kan låta för en del). Naturligtvis har jag dagar där jag är innerligt trött på att vara mig själv, men i det stora hela anser jag mig vara ”good enough”. Egoistisk och överlägsen är andra synonymer på detta ord och egenskaper jag har svårare att acceptera.

Besserwisser har synonymer så som ”uppblåst universalgeni” och ”åsiktsmaskin” och jo det kan nog stämma till viss del. Jag har åsikter om rätt mycket och både delar med mig av dem och står för dem. Tror jag på en sak riktigt ordentligt så talar jag mig varm för detta, blir lätt engagerad och får nog erkänna att jag då även får ett visst tunnelseende. Jag gillar att utvecklas och lära mig nya saker och har tack och lov lätt att ta till mig nyheter. Därför kan jag lite om väldigt mycket, har en bred allmänbildning men ”universalgeni” – nja, det är väl lite att ta i, uppblåst eller ej.

För att undvika att bli allt det där som brevskrivaren tycker jag är, har jag satt upp brevet på väggen på mitt kontor för att påminna mig att det finns åsikter om mig som skiljer sig från den självbild jag har om mig själv.

För att avsluta med ett citat jag hittade på Twitter: ”You have enemies?” Good. That means you’ve stood up for something, sometimes in your life”

Denna något överumplande fråga fick jag av en kontorsgranne idag när jag kom till jobbet – frågan i all sin enkelhelt bjuder till eftertanke. Frågan man kan tycka endast har två svarsalternativ – ja eller nej- har stannat kvar i mitt medvetande.

Tänker man på lycklig som den känslan när man var nyförälskad måste svaret på frågan bli negativt. Den bubblande euforin jag kände när jag träffade min nuvarande fru har efter snart 21 års äktenskap ersatts av en annan typ av lycklighet, en djupare kärlek och respekt till min fru som står ut med mig och alla mina negativa sidor. För även om vi som alla andra haft en resa där både berg och dalar funnits har hon alltid funnits där vid min sida som en sabil punkt i mitt ibland kaotiska liv.

Om man däremot definierar lycklig som känslan att få ett nytt jobb, när man är full av framtidsutsikter och planer för livet (speciellt när man varit arbetslös ett tag) så blir svaret mer åt det positiva hållet. Jag har haft turen att trots svackor (eller kanske en enda lång pågående) i den allmäna konjunkturen  haft ett arbete att gå till, men lyckokänslan att få en fast punkt och inkomst efter min arbetslöshet var ett tag sedan jag kände. När det gäller ideér och planer inför framtiden så kommer de aldrig att sina, det är ett skönt lyckorus varje gång en ny idé ”poppar” upp. En ännu bättre känsla av lycka när ideérna förverkligas.

Att vara lycklig över att man (och ens nära och kära) lever och har hälsan har varit saker jag tagit för givet, men tack vara frågan från kontorsgrannen började jag reflektera över just det. Det vanliga hade kanske varit att denna reflektion kom upp när dödsfall och/eller sjukdom drabbar en på ena eller andra sättet, men något vi alla borde vara lyckliga över varje dag.

Jag har blivit kontorsgrannen ett vettigt svar skyldig då frågan överrumplade mig, men kommer över förmiddagsfikat meddela ett positivt svar på frågan. Ja, jag är lycklig men på ett djupare och stabilare sätt än jag tidigare definerade lycklig som.

Så hur är det med dig, är du lycklig?

Jag har i två månader nu helt avhållit mig från att dricka alkohol. Anledningen till att jag började denna frivilliga vita tillvaro var att jag ville ge mig själv ett startskott till ett nyttigare liv och kanske till och med tappa ett kilo eller två. Någonstans fanns det även en vilja att testa min egen karaktär och därför började jag i mitten av december precis inför den stundande jul och nyårshelgen då drycker med alkohol brukar vara vanligt förekommande. Mitt från början hälsoexperiment har utvecklat sig till ett experiment i socialt beteende istället.
Jag visste i och för sig att alkohol är en viktig beståndsdel i vårt sociala umgänge, men aldrig kunde jag tro att det hade en så central plats. När jag sedan mitten av december konsekvent tackat nej till alkohol och beställt in vatten istället har det blivit en konstig stämning runt mig. När jag svarat nekande på frågan om jag kör bil har ”den andra frågan” blivit hängande i luften – ”är jag nykter alkoholist?” Tydligen har vi två lägen när det gäller personer som avstår alkohol, antingen kör man bil eller så är man nykter alkoholist.
Även om jag alltid varit måttlig med alkoholen måste jag erkänna att det är svårt att helt avstå från den. Det är något som saknas när jag nu avstår från det där goda glaset rödvin när jag kommer hem från jobbet på fredagarna, vatten lämnar mer att önska.
Jag har redan nu fått en större förståelse hur jobbigt det måste vara för de som drabbats av alkoholism och som är på bättringsvägen, hur jobbigt det måste vara att hela tiden behöva förklara varför man avstår från alkohol. Det borde vara lika självklart att avstå som att dricka alkohol, men vårt ”sociala spel” vill annat. Att dricka alkohol mitt i veckan är mer naturligt än att avstå från dessa drycker under helgerna – märkligt!
Jag hoppas jag aldrig mer ska ställa frågan varför någon avstår från alkohol, men dessvärre sitter det nog så djupt rotat att jag kommer trilla dit då och då. Förlåt mig på förhand.