Jag har en hantverkare hemma just nu, har går igenom våra telefonjack då vi har haft problem med detta under en tid nu. Helt plötsligt slutade telefonen fungera och vi fick lita på våra mobiltelefoner, dessvärre drabbades även de inkommande samtalen vilket gjorde att de som ringde till oss undrade varför vi aldrig var hemma.
Vi har bott i vårt hus i snart 20 år och flyttade tidigt om telefonjacket då bredbandet skulle finnas i det första uttaget och detta var synnerligen dumt placerat. Självklart tyckte jag att det skulle väl vara lätt ordnat och jag löste detta själv. Tydligen var jag rätt vass då det har fungerat i alla det år men nu har något hänt och vi har som sagt problem, min optimism i början var tydligen lite överdriven.
Världsmästare som jag är (jag menar hur svårt kan det vara?) försökte jag lösa problemet själv och misslyckades naturligtvis. Med min stolthet någon stans i skorna ringde jag till en lokal telefirma som ryckte ut och är nu som sagt här på mitt golv småskrattandes över mina kopplingar, men är förhoppningsvis problemet på spåren.
Denna händelse fick mig att tänka efter hur olika vi är. Jag har många egenskaper och färdigheter där jag som jag är riktigt bra på, men det finns andra områden där jag suger. Just denna olikheten är vår styrka om vi använder den rätt. När vi är smarta nog att våga fråga om hjälp och därmed starka nog att erkänna att vi brister inom vissa områden så kan vi komma långt. Jag har av miljoner olika anledningar varit dålig på att be om hjälp, den främsta anledningen är nog stolthet.
Men mitt resonemang kring lättheten att koppla in en sladd har samtidigt en djupare och enligt mig mer skrämmande dimension. När jag resonerar som jag gjorde så placerar jag omedvetet de hantverkare som just har detta som specialområde lägre ner på någon typ av skala. Jag anser mig själv då vara duktigare och bättre än dessa män och kvinnor, och deras utbildning totalt meningslös.
Hantverkare i min närhet, förbered er på betydligt fler samtal i framtiden, jag behöver hjälp!

I dagarna har domen mot Anders Breivik kommit, han döms till lagens hårdaste straff 21 år i fängelse med möjlighet till förlängning. När journalisterna frågade ”folk på stan’ ” vad man tyckte om domen så var de flesta överens om att det var en bra dom, alternativet med rättspsykiatriskvård hade varit betydligt sämre. Men det var ett antal som ville se blod, de tyckte att Norge skulle återinföra dödsstraff och att Breivik skulle få inviga denna nya strafform.
Jag har som alla andra mer än en gång sagt att någon förtjänar en kula mellan ögonen, eller på något annat sätt försvinna från denna planet. Jag kommer säkert hävda det igen, men menar jag verkligen det eller är det den primitiva svarta delen av mig som vill ha hämnd?
För någon dag sedan såg jag en dokumentär på TV som handlade om delstaten Oklahoma (vill jag minnas det var) som hade dödsstraff på straffskalan. Programmet hade valt ut ett fall och intervjuade alla som varit inblandade, åklagare, anhöriga till gärningsmannen, brottsoffrets anhöriga, fångvaktarna som var med vid avrättningen, försvararen, osv.
Efter jag sett programmet stärktes min uppfattning att dödsstraff är fel, det är en påföljd som drabbar så väldigt många. Den som drabbas minst (hur konstigt det än kan låta) är den som avrättas. Alla andra som finns runt måste leva med detta resten av deras liv, de har dödat en annan människa mot dennes vilja. Fångvaktarna berättade att de vaknade kallsvettiga med mardrömmar, anhöriga på båda sidor fick aldrig ro och försvarsadvokaten i detta fall hade tappat tilltro till det amerikanska rättsystemet.
Förutom det psykologiska trauma dödsstraffet ger alla inblandade har vi den moraliska frågan om en stat ska kunna döda för att visa hur fel det är att döda, men den diskussionen lämnar vi till ett senare tillfälle.

Jag kan ibland bli riktigt rädd när jag ser vad människor är kapabla till. Hur kan en man få för sig att skjuta ihjäl barn och ungdomar på ett sommarläger bara för att få fram sitt budskap, hur kan någon vandra in i en biosalong och öppna eld tillsynes utan anledning. Eller hur kan man låsa in sin egen dotter i en källare, våldta och göra henne med barn ett antal gånger.

Det finns som sagt många gärningar där jag högljutt önskat livet av gärningsmännen, jag har till och med gått så långt att jag ansett ett dödsstraff vara en för mild påföljd – men har i nästa sekund insett att jag själv gett mig svaret på min fråga kring vad människor är kapabla till. En det som skiljer t. ex. mig åt från de personer som pryder våra löpsedlar är att jag har en spärr som slår till när ord ska gå över till handling.

Jag hoppas Norge låser i Anders Bering Breivik i en mörk cell och slänger bort nyckel, han ska aldrig ges möjligheten att vandra på gatorna igen. Men att ta livet av Breivik hade varit att släppa på sin spärr och det tror jag är ännu farligare.

Ni som följer mig på Twitter eller är vänner på Facebook har redan nåtts av nyheten att jag under gårdagen flyttade mina gränser för vad jag klarar av ordentligt. Jag lämnade min komfortzon riktigt ordentligt och var ute och nosade på terrorzonen. Jag dansade Fuego! Fuego är för er som inte känner till det Friskis&Svettis version av Zumba, dans i grupp till latinsk musik.

Jag har sedan så långt tillbaks jag kan minnas kraftigt ogillat att dansa (hata är ett starkt ord som jag försöker undvika men det ligger nära till hands). Jag har genom åren verkligen försökt att förstå mig på dans och har till och med tagit danslektioner under grundskoletiden i något som kallades ”våga stuffa”. Bara att skriva det namnet nu får mig att rodna över minnet.

När jag engagerade mig inom Friskis&Svettis blev en utmaning för mig som ledare att prova på våra olika träningsformer för att i min roll som gymtränare kunna rekommendera medlemmarna till variation i sin träning. Dock var jag väldigt tydlig med att min gräns låg en bit innan danspassen. Jag tror till och med att jag slängde ur mig uttrycket ”över min döda kropp” vid något/några tillfälle.

Men hur det nu var blev jag anmäld (exakt varför tar för lång tid att skriva) till ett pass med Fuego under en heldag på Friskis&Svettis i Ängelholm. Jag placerade mig i ett hörn så långt från ledaren som möjligt för att kunna vara så anonym jag bara kunde när min nästan 2 meter långa och över 100 kg tunga tunga stela kropp skulle börja rulla på höfterna. Dessvärre visade det sig att jag valt fel hörn, det hörnet jag valt visade sig vara hörnet närmast ett fönster där alla kunde stå och titta! Jag var nu riktigt ute i den zon (terrorzonen) där man vanligtvis är så rädd att inget fungerar och den personliga utvecklingen totalt avstannar på grund av skräck!

Musiken började spela och ledaren gjorde entré på golvet och började instruera oss hur vi skulle göra, det var steg hit och dit, armar som skulle röra sig åt helt andra håll och riktningar än var benen skulle till detta la vi ett antal mer eller mindre intensiva höftrullningar – allt skulle vara i takt till musiken dessutom. Ja ni har säkert vi det här laget en bild på näthinnan som ni gärna vill få bort.

Passet tog i alla fall slut och jag kom på mig att lämna salen med ett leende på läpparna och en härlig känsla av stolthet. Jag hade under den tid som passet varade slagits mot mina inre demoner, utmanat mig själv och vunnit! En stor eloge naturligtvis till ledaren som med en härlig glädje och intensitet fick med mig i dansens virvlar, men även en klapp på axeln till mig själv som gjorde det.

Även idag – dagen efter bedriften- har jag en skön känsla i kroppen – jag gjorde det! Den enklaste vägen hade varit att skylla på något, gå på toaletten eller välja ett annat pass för att slippa (tro mig, de tankar fanns), men jag är övertygad att jag hade haft en annan känsla i kroppen idag än vad jag har. 

Det är en underbar känsla när man vågat göra något man aldrig gjort förut, resultatet spelar ingen roll (tro mig det var ingen vacker syn på dansgolvet). Vad som spelar roll är att man vågar kämpa mot mig själv, tar steget utför stupet och verkligen knyter näven i fickan och gör det. Eller för att låna Nikes slogan ”just do it”.

Nu riktigt längtar jag efter nästa utmaning där jag kan flytta min gräns lite till, vad har du för gräns du kan flytta?

Så sitter man då här, andra dagen efter en härlig semester. Redan under gårdagen kom problemen. Ni vet den där härliga första dagen efter semestern där man mjukstartar för att komma igång i mitt fall efter några totalt passiva veckor, starten var långt ifrån det jag hade tänkt mig. Jag ska undvika trötta ut er med att gå in på vad det gäller, men min klump i magen just nu är att jag ska ringa till min kund och berätta att han kommer få problem på grund av det som hänt.
Hela min kropp är fylld av en sån där handlingsförlamande känsla av obehag, en stilla nervositet som är väldigt långt från mitt vanliga produktiva beteende. Det enklaste hade varit att skjuta det hela framför sig, stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar (det senare i och för sig lätt då det faktiskt gör det utanför mitt fönster just nu). Det näst enklaste hade varit att skicka ett mail och sedan göra mig oanträffbar i telefon. Men inget av dessa alternativ vet jag innerst inne är det rätta, har man gjort ett fel (eller i mitt fall är ansvarig) är det bara att ”gilla läget” ringa upp och förklara som det är.
Nu gäller ”walk the talk” för jag vet att jag kommer må så mycket bättre när jag väl gjort det där obehagliga samtalet.

Så… Nu ringer jag!

Visst är det en härlig känsla när ens barn växer upp och börjar klara sig själv. Min fru och jag har två barn, vår dotter är myndig och vår son har några år dit. Dottern fick sitt körkort i våras och det är av denna anledningen jag nu skriver detta inlägg.
Jag har semester och mina barn sommarlov, dessvärre har frun några dagar kvar innan hon får dela vår ledighet. Vi är idag på väg ner till Malmö för att uträtta några ärenden, dottern kör. Sonen som är ungefär lika lång som jag är (själv hävdar han att han är lite längre) sitter i framsätet. Således sitter jag i skrivande stund i baksätet och skriver. Måste säga att det är en lustig känsla att sitta i baksätet på sin egen bil (nåja, tjänstebil) och se nacken på sina egna barn.
Min mamma som dessvärre dog för ett antal år sedan lärde mig mycket bl.a. en sak om föräldraskap som jag burit med mig, hos sa att en förälder främsta uppgift var att ”se till att man inte längre behövs”.
Självklart hoppas jag att jag alltid ska finnas där som ett stöd för mina barn, men jag hoppas jag lyckats uppfostra mina barn till att klara sig själv. Jag ser mitt framtida uppgift att vara där med en hjälpande hand när de ”trillar” och hjälpa dem upp. Men hur svårt det än är för en förälder att se sina barn trilla anser jag det vara en del av livet och en erfarenhet precis som alla andra de måste skaffa sig. När jag nu sitter här i baksätet och åker med känner jag mig stolt över vad min fru och jag lyckats med. Vi har två fantastiska barn!

Nu har jag precis genomlidit min tredje natt där två ibland tre kvinnor gör allt för att förstöra min nattsömn. Så fort jag lägger huvudet på kudden, sluter mina ögon för att sakta försvinna in i dvala dyker de upp och ska ha en del av min kropp. Sakta och med fjäderlätt beröring är de över hela min kropp samtidigt som min inte ont anade fru sover vid sidan om mig. Dessvärre har min irritation över denna nattliga uppvaktning fått ut över henne vid några tillfällen när jag med olika medel försök få bort kvinnorna från sovrummet.
Intelligenta som ni är har ni säkert redan listat ut att jag talar om MYGG!
Att dessa små eländiga djur som bara väger delar av ett gram kan ha så stor negativ inverkan på min sömn stör mig, att de dessutom lämnar rester efter sig som kliar hela nästa dag gör saken än värre.
Jag är i grund och botten för en värld där vi ska göra allt för att behålla den sk. biologiska mångfalden. Men i frågan om myggen är jag beredd att göra ett undantag, efter en tredje i princip sömnlös natt är jag helt för en utrotning!

Idag har ett år gått sedan de fruktansvärda dåden hände i Norge. Det finns ett antal datum som kommer etsa sig fast i våra minnen, den 22 juli 2011är ett sådant. Men samtidigt som vi minns det som hände i Norge har vi nyligen upplevt att historien upprepat sig, för någon dag sedan gick en man in på en bio i USA och dödade 12 människor.
Vi har ingen aning om vilket motiv 24-åringen i Denver hade, det får framtiden visa, men klart verkar det vara att även detta dåd är noga planerat. Att skjuta ner någon är aldrig rätt, men att dessutom planera det i lång tid innan och då i den skala vi nu ser gör det hela än mer obegripligt. Hur fungerar man som människa när man kan sitta i månader i förväg och planera för att skjuta så många man kan innan man grips?

När dåd liknande de i Norge och det som nu hände i USA är vi väldigt snabba att förklara det hela med att personen är sjuk, man måste ju har någon form av mental defekt för att kunna göra något sådant här – eller? Jag tror denna snabbhet att sätta stämpeln ”sjuk” på någon är ett tecken på vår vilja att hitta enkla lösningar för vi är rädda för de mer komplicerade förklaringarna. För tänk om dessa gärningsmän är lika mentalt friska som dig, mig, vår granne, vår arbetskamrat eller någon annan runt om oss – vem blir då nästa gärningsman? Visst känns det skrämmande att nästa gärningsman och den som just nu sitter och planerar nästa dåd kan vara en lärare på våra barns skola, busschauffören som kör oss till jobbet eller kaptenen som flyger planet nästa gång vi ska på semester? Tanken svindlar!

Som många andra har jag miljoner frågor dagar som denna, men precis som alla andra saknar jag svar. Jag är rätt säker att vi alla måste börja fundera kring vilket samhälle vi varit med och byggt upp som gör att personer kan få för sig att göra något likt det som nu har hänt och börja fundera på vad vi kan göra åt det. Då vi sett att historien upprepar sig mer än en gång är det väl bara ett förvänta sig att den kommer göra det igen. Någonstans i världen sitter kanske någon just nu och planerar för nästa dåd.

Men även om det kan verka vara en mörk framtid vi går till mötes så är det vår allas ansvar att se till att framtiden blir ljusare. Vi kan säkert på olika sätt dra våra strå till stacken för att vända den utveckling vi nu ser. Men det kommer säkert ta lång tid – mycket lång tid, så vi måste börja nu.

Nu hade det naturligtvis varit väldigt bra om jag hade kunnat avsluta med VAD det är vi måste göra, dessvärre är det en av de frågor jag och alla andra saknar svar på. Men en bra början tror jag är att vi måste bli mer förlåtande och mer öppen för nya idéer och tankar. Se på andra människor som annat än roller i det spel som kallas samhälle. Se att varje människa är unik med allt vad det innebär av fel och brister, men även av positiva egenskaper och en annan syn på vad som händer och vad vi håller på med. När vi börjar se människan bakom rollen tror jag vi är på god väg mot en framtid med mindre våld och en del av en bra grund till vårt nya samhälle.

Låt oss se den 22 juli 2012 som ett av de datum som etsar sig fast men denna gång av ett positivt avstamp mot något bättre.

Här om dagen var jag inne och handlade i en affär. När jag skulle betala la jag upp min vara på disken och råkade lägga den rakt på detektorn som talar om att ett finns ett larm på produkten, detta för att påminna personalen att ta bort detta så pinsamheter i dörren kan undvikas. Naturligtvis blev resultatet av mitt agerande att en tämligen hög ljudsignal skar genom lokalen och expediten snabbt plockade bort min vara från det aktuella stället jag placerat den på.
Ingen skada skedd, jag betalade och lämnade butiken glad över mitt inköp, men en tanke fanns kvar inne i huvudet och den ville vara kvar hur mycket jag än försökte bli av med den.
När jag stod där i butiken och signalen nådde mina trumhinnor (och alla andras också) var den första tanken som slog mig ”vad gjorde jag nu för fel”. Ju mer jag tänkte på detta kom jag fram till att det är nog den första tanke som alltid slår mig när en maskin eller liknande ”strular” – vad gjorde jag för fel nu då.
Varför jag väljer att i första hand lita på att maskinen alltid gör rätt och jag gjort fel kommer jag troligen aldrig få reda på, men det är dags att ändra på det nu. Hur reagerar du?