”Isn’t that the age we are living in, they we want to see people who have it all loose it all”

Citatet kommer från en intervju jag hittade med Lady Gaga från programmet CBS 60 minutes (du hittar klippet här). Jag tycker Lady Gaga gör bra musik som gör mig glad, jag har även blivit imponerad vilken fantastisk röst som gömmer sig bakom allt smink och alla kostymer. Men blev positivt överraskad att det fanns en så insiktsfull människa bakom fasaden.

Tar vi Gaga’s citat ovan och tänker efter vad hon säger och tittar omkring oss så stämmer det dessvärre. Vi lever i en tid då vi älskar se när människor gör bort sig och få stå där och skämmas. Vi älskar att läsa om andra människors olycka, framför allt om människorna som drabbas enligt vårt perspektiv har lyckats bättre än vad vi gjort.

Vi vill alla vara på toppen men vägen dit är svår och kräver hårt arbete, då är det lättare att sänka toppen och människorna som vi uppfattar vara där med den – då slipper vi vara avundsjuka. Ibland undrar jag om vi i avsaknaden av människor att trycka ner skapar dessa. Visst älskar vi att ”skapa kändisar” i olika former av tv-shover (a’la Big brother) för att senare ”hat-njuta” när vi ser dem falla ner från den tron vi skapat.

Vi är alla fantastiska människor  på våra egna sätt, vi kompletterar varandra och vi växer tillsammans – eller som  Lady Gaga sa under intervjun.

”You have the freedom to pull the superstar out of your self that you are born to be”

Nej, denna blogg kommer handla om annat än vägmärken, även om vägmärken har ett stort symbolvärde (se titigare inlägg). Detta ska handla om något jag snuddat vid tidigare och som jag tycker blir viktigare och viktigare – Att stanna upp och tänka till.

Jag ska redan nu villigt erkänna att jag blivit inspirerad till detta inlägg av ett av veckobreven jag prenumererar på. Denna gång var det från Olof Röhlander som varje vecka skickar ut sitt ”veckans peptalk” (kan varmt rekomenderas). Olof skriver denna vecka om vikten av att stanna upp i livet och fundera på vart man är på väg. ”vart är jag på väg och vill jag dit” är förresten titeln på en bra bok skriven av Christer Olsson (även denna kan rekomenderas).

Jag har tidigare skrivit om hetsen i dagens samhälle, hetsen att alltid hinna lite längre, hinna göra en sak till (gärna samtidigt som allt annat) och samtidigt ha ett bra liv och som vi coacher brukar tjata om ”hitta dig själv”. Just det senare är i och för sig viktigt men hur ska jag kunna hitta mig själv om jag hela tiden är på språng? I bland käns det som om kroppen delar upp sig och den ena halvan befinner sig fyra steg framför den andra som kämpar för att hinna i kapp. Vi letar alla febrilt efter genvägar för att hinna med allt vi tagit på oss, genvägar som ibland blir väldigt fel (läs ”vart är vi på väg”). Kraven på oss att leverera till andra ökar och ökar, när ska vi ha tid att leverera till oss själva?

För att citera ett stycke från det veckobrev som denna gång inspirerade mig:

Så, stanna upp hjulen en aning, reflektera, kolla av livsinriktningen och smida nya planer igen låter som väl investerad tid, eller hur?

Jag var och lyssnade på ett riktigt bra föredrag igår som handlade om doping, eller närmare bestämt missbruket av steroider. Jag har lyssnat på många föredrag i mina dagar men sällan har ett ämne fascinerat och skrämt mig så som detta gör.
Skrämt mig på det sättet att jag undrar vart vårt samhälle är på väg. Att unga män (det är flest unga män som dopar sig) utsätter sig själva och sina nära för de risker det innebär att dopa sig bara för att få kroppar med mycket muskler.
Jag vet att ”det-händer-inte-mig” känslan är stark och även jag drabbas av denna lite till och från (inom andra områden såklart), men att injicera sig med preparat framställt i en källare eller ta piller med okänt innehåll bara för att få större muskler…
Att killar i 20 års åldern riskerar bli sterila och aldrig kunna få barn verkar vara en risk många är villiga att ta. Eller så försöker man sig på någon av de många huskurerna man kan få tips om på olika forum på nätet – ”för att få fart på pungen efteråt”.
Vi i Sverige har en av världens tuffaste dopinglagar och det är jättebra, men ett samhällsproblem som detta måste vi alla hjälpas åt med att få bort.

Jag har precis avslutat en utbildning inom Friskis&Svettis, om allt vill sig väl kommer jag till sommaren vara godkänd gymtränare och kunna hjälpa medlemmar till ett rörligare liv. De som känner mig sedan länge har säkert både en och två gånger kliat sig i huvudet och frågat sig själv vad som hänt. Jag har nämligen under min uppväxt talat mig varm för att idrott är skadligt, och nyttan av träning är kraftigt överdriven.

Självklart har jag själv funderat på vad som hänt och jag tror mig kommit på svaret – jag hittade aldrig den träningsformen som passade mig när jag växte upp. Den idrott som förekom mest var fotboll, och det är ett svårt spel när man som jag är uppväxt med två vänsterfötter. Detta resulterade i att jag var sämst och därmed präglades min inställning till träning att det var något för andra (då det i stort sätt endast fanns fotboll omkring mig vad det denna träningsform jag jämställde med träning). Var det då synd om mig – nej långt ifrån! Jag hade en bra uppväxt och den jag är idag har säkert formats av att jag fått finna andra vägar att aktivera mig. Med det sagt var det förstås tråkigt att väljas sist när klassens två fotbollsstjärnor (nåja…) skulle välja sina lag, men jag valde då omedvetet att lägga det bakom mig och inse att det fanns de som var bättre än jag och därmed valdes först. Jag hade säkert gjort samma val i deras situation – so ”no hard feelings”. Men det finns ju barn idag som har svårare att lägga det bakom sig och lider när man plockar lag i skolan på det sätt jag beskrev tidigare. Förekommer det fortfarande uppdelningar där elever väljer sig själva och vilka andra som ska finnas i ett lag via en ”line-up”tycker jag det bör avskaffas omedelbart!

Men tillbaka till min träning. Av en händelse, jag minns inte riktigt varför, tog en god vän med mig på ett spinningpass. För er, som likt mig för ett par år sedan, helt saknar kunskap om vad detta är kan det bäst beskrivas som cykling inomus i grupp under ledning av en ledare och till hög taktfast musik.

Naturligtvis saknade jag helt insikt om hur jobbigt det var och hur otränad jag var så jag tog i för ”kung och fosterland”. Med blodsmak i munnen och ett ivrigt bortviftande av ledarens oroliga blickar tog jag mig i ”mål” och var riktigt stolt över mig själv mentalt efteråt , fysiskt led jag som f-n!

Men det gav mersmak och jag fortsatte och fortsatte och här är jag nu. Jag hade hittat en träningsform som passade mig! För första gången (vad jag kunde minnas) kunde jag träna och slippa känslan av att vara sist (alla cyklar stod ju stilla…). 

Jag tycker som sagt illa om ”line-up” uttagningar. Lika illa tycker jag det är när man på företag listar upp t. ex. säljare som presterat bäst och de som presterat sämst – detta är enligt mig en ”näringslivs-line-up” som är precis lika illa som den som skedde på skolgympan. Eller företag som utser månadens anställde, detta skapar enligt mig ingen sammanhållning alls utan bara delar upp grupper. Visst ska man få både beröm och kritik från chefer och andra, men det ska enligt mig ske mellan fyra ögon. Kanske har spåren från skolgympans line-up satt sig djupare än jag anat ändå?

Nåja, jag är evigt tacksam för att min vän lockade med mig på spinning den gången, alla borde ha en vän som honom. Vänner som hjälper dig att lämna det trygga och ge dig ut på okända vatten och därmed utvecklas. Nu hoppas jag allt går enligt planerna så jag kan få vara den vännen till våra medlemmar och hjälper dem utvecklas.

Jag har gått emot alla mina principer och spelat en låt igen, och igen, en låt som ju mer jag lyssnar griper tag i mig. Som tur är för min omgivning sitter jag mycket själv i min bil, men de som kör förbi mig kanske undrar vad jag håller på med, kan även erkänna att volymen har åkt upp ett antal steg.
Den låt som just nu fått mig att släppa alla (nåja…) principer och spärrar är Whitney Hustons soulversion av ”I will always love you”.
När Whitneys glasklara stämma strömmar ur högtalarna bara avbruten av en saxofon med sin karakteristiska ton då är det på gränsen att jag behöver stanna bilen för mitt fokus är så långt från trafiken man kan komma.
Det är en underbar känsla att helt och hållet ”vara inne” i en låt och ”bara vara”, riva alla illusioner om vem man tror man är och bara befinna sig här och nu.
Blir av mina tonårsbarn ibland anklagad för att fatta trögt och långsamt – i detta fall stämmer det. Jag har under de senaste dagarna förstått vilken oerhörd talang Whitney Huston var och som alldeles för tidigt tagits ifrån oss. Vilken fantastisk röst som tystnat, kvar är hennes låtar som kommer leva kvar länge än.
Har du aldrig provat så unna dig några minuter med din favoritlåt, sätt dig på en plats där du får sitta i fred. Sätt på musiken och följ bara med musiken utan förutfattade meningar var den tar dig, det är vardagslyx!

Hyllmeter och åter hyllmeter har skrivits om vänskap och hyllmeter kommer det även i fortsättningen skrivas i detta ämne. Det finns fler citat om vänskap än jag kan räkna till och en sökning på Google ger över 3,5 miljoner träffar på 0,11 sekunder.
Vi har alla egna definitioner på vad vänskap är för oss och det är väl underbart, men jag vill dela med er av min.
Det finns ett program som kanske en del av er känner till, Britan’s got talent. I 2012 års upplaga har en duett blivit det hittills mest omskrivna, Charlotte och Jonathan. Jonathan har i hela sin uppväxt varit retad för sin vikt men Charlotte har varit den som stöttat honom.
I deras audition (se här) kommer de in och totalt hänför publiken med sin sång, speciellt Jonathan. Publiken är i eldats och alla står upp och jublar. Likheterna med Susan Boyle och Paul Potts som slog igenom för ett par år sedan är slående.
Den ena av domarna, Simon Cowell, tycker som alla andra att Jonathan har en exceptionell röst och att Charlotte är bra men att hon riskerar att hålla Jonathan tillbaka. Simon säger rent ut att Jonathan bör ”dumpa henne”. Jonathan meddelar då blygt ”we came as a duo and stay as a duo” till publikens stora jubel. Denna 17 åring fick i detta läge även den ibland överkant ärliga Simon Cowell att backa och kunde bara följa med strömmen av hyllningsrop.
Utan att vara särskilt kunnig i musik tror jag vi ser en framtida stjärna i Jonathan, har har en röst som fullkomligt hänför mig och jag får det som Gunde Svahn en gång beskrev som ”ståpäls”. När den blyge 17-åringen dessutom svarar emot på det sätt han gör då måste jag erkänna att jag blir riktigt rörd. Killen är en hjälte redan nu i mina ögon, hur det än går i tävlingen.
Att i alla lägen stötta och finnas vid någons sida är vänskap för mig. Att trots hur mycket det än blåser och hur dum handlingen än är stå upp och försvara personen är enligt mig sann vänskap.

…. ja eller narkoman eller något liknande.

Nu tror säkert många att jag helt mist förståndet och det kan man med all rätt tycka. Låt mig förklara vad jag menar innan ni börjar samla in till en tvångströja och ser till att jag blir inlåst.
Jag har träffat en del nyktra alkoholister och fd. missbrukare av narkotika och jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk. De jag har träffat och de jag har sett på TV verkar ha en djup kännedom om sig själva, de verkar känna sig själva på ett sätt som jag önskar även jag kunde göra om mig själv. De verkar ha en härlig syn att leva varje dag som den är och inte ta något för givet. Jag har sett samma insik hos de som haft olika typer av livskriser, allvarliga sjukdomar eller liknande.

Naturligtvis vet jag att det ligger oerhörda tragedier bakom och jag är så klart lyckligt lottad som slipper vara i den situation de har befunnit -och en del befinner- sig i. Men i tanken och i drömmen har man fördelen att bara plocka ut det man gillar och lämna resten. I mitt fall och i mina drömmar skulle jag vilja ha den självkännedom de människor som varit nere på botten har. Den insikt att varje dag är en gåva och att gäller att göra det bästa av situationen medan man kan.

Går jag till mig själv kan jag känna att livet går allt snabbare och snabbare runt om mig, vissa dagar har jag knappt tid att känna efter hur det känns. Dessvärre går detta ut över de som står mig närmast då jag är så fullt upptagen av mina egna tankar och allt jag tagit på mig att hålla reda på att jag glömmer de som finns omkring mig. Det är ett val jag gjort och det är dags att göra nya val!
Gäller detta bara mig, eller kan du känna igen dig? Hur många gånger har du önskat att dygnet hade haft mer än 24 timmar? Hur många gånger har du sagt -hälften skämt och hälften allvar- att sova kan du göra när du blir gammal?

Utveckling ska gå framåt och jag har inget emot att bli äldre om nu någon trodde detta inlägg var ett tecken på det. Jag vill bli äldre för då -förhoppningsvis- blir jag klokare. Men jag vill även kunna njuta av resan. Jag riskerar att missa väldigt mycket om jag bara fokuserar på målet (vad det nu är).

Det finns så mycket vackert i världen, så många trevliga och intressanta människor som har så mycket att lära ut, det är upp till mig om jag väljer springa förbi allt detta eller om jag då och då stannar upp och upplever och/eller lär mig något nytt.
Jag kommer även i fortsättningen följa strömmen omkring mig, något annat vore dumt då man måste anpassa sig till den situation man befinner sig i och den värld men lever i. Men jag ska även tänka mig för och likt tjuren Ferdinant någon gång bara sätta mig under korkeken och lukta på blommorna.

Har vår allas jakt efter billigare priser gått för långt? Har vår iver att få saker och ting omkring oss nått en gräns och vi vägrar ta ansvar för de konsekvenser detta ger? Den senaste konsekvensen är att tillverkningen av Läkerol flyttar utomlands.

Vi vill alla att våra semestrar ska bli så billiga som möjligt så vi letar efter lägre prislappar, men samtidigt upprörs vi när vi får reda på de usla arbetsvillkoren för de som jobbar på flygbolagen och upprörs över hur trångt det är på planen eller brist på underhåll/städning.

Våra stora butikskedjor tävlar om att ha den billigaste matkassen och därmed lockats konsumenter, vilket leder till att de dyrare råvarorna i våra livsmedel ersätts med billigare kemikalier så som konsistensgivare, aromämnen och färgämnen.
Det som kallas ”private label” där våra butikskedjor har en egen serie a’la ICAhandlarnas blir allt vanligare. Vi konsumenter luras att tro att produkten vi köper är samma som tidigare bara med ett nytt märke och de kanske är så, men den kan lika gärna vara en likvärdig produkt där råvarorna som sagt ersatts med olika kemikalier för att pressa priset. En produkt vi är vana att köpa har helt plötsligt producerats utanför var gränser där det är billigare utan att vi noterar det då förpackningen ser exakt lika ut. Kedjorna vet att vi oftast bara läster innehållsförteckningen då vi köper en vara för första gången.

Vi vill köpa allt billigare elektronik så den ena kedjan efter den andra går på knäna och där det första offret nu skördats (OnOff), men alla väntar på nästa. Om det fortsätter kommer vi snart ha några få stora aktörer kvar och hur blir det då med vår chans att kunna välja? Då kan dessa kedjor sätta vilka priser de vill, för det finns ingen konkurrens.

Nu kanske många av er som läser detta tycker jag är snobbig och har dålig förståelse för de som har mindre pengar i månaden än vad jag har. Ni kanske tycker jag helt saknar insyn hur det är att varje månad behöva vända på varje krona för att få månadens pengar att räcka till. Ni har delvis rätt, men problemet med att jobben flytten utomlands drabbar oss alla oavsett inkomst så även problemet med att våra kroppar får ta emot mer kemikalier genom maten.

Men detta går att ändra på, vi som konsumenter har en STOR makt! Ökar efterfrågan på en viss vara kommer den garanterat finnas på allt fler ställen.
Som jag tidigare skrivit måste vi kanske stanna upp lite och likt titeln på Christer Olssons bok tänka efter vart är vi på väg – och vill vi dit?