Jag vaknade upp så som många gånger förr på hotel. Med övernattningar på hotel följer den obligatoriska frukosten som till skillnad från hemma sker i offentligheten och tillsammans med en andra man aldrig träffat förut. I en frukostmatsal samlas därför en mängd olika människor från olika ställen och med olika bakgrund. Här finns de som har framtiden framför sig och de som till största delen lagt den bakom sig. Men det stora flertalet, likt mig själv, är de människor som är mitt uppe i sin karriär och är på väg någonstans.
Just idag hade jag ett par herrar som var kollegor med varandra vid bordet vid sidan om mig. De diskuterade någon på franska, att de var kollegor och inget annat framgick tydligt utan att jag förstod ett ord av vad de sa till varandra. De var på väg till en presentation på ett företag i Göteborgstrakten och finslipade på de sista detaljerna. De hade varit med ett tag, deras yrkeshunger och iver hade gått över i ett professionellt lugnt och fokuserande.
På min andra sida satt det en ensam hopsjunken man, ingen tidning framför sig och ögonen var helt tomma. Han såg ut som om han under gårdagen blivit av med sitt jobb och nu bara skulle hem för att börja ett nytt kapitel i sitt liv. Ska man tolka hans kroppsspråk och hans blick såg han inte det nya kapitlet som någon möjlighet, han såg snarare ut som om hans livsbok hade stängt sina pärmar för gott och att det definitivt var slut. En fullt naturlig känsla i och för sig.
En bit längre bort fanns det en ung man som var i början av sin karriär, han var hungrig, en man på jakt och kunde knappt vänta till frukosten var över för att slänga sig över nästa byte och hugga tag i dagens utmaningar.
Hur ser din dag ut, vilken av dessa typer är du idag?

”Lika barn leka bäst”

Visst har du hör det talesättet förut, och visst stämmer det till en viss del. Visst fungerar vi generellt bättre ihop med de som har samma åsikter och tankar som oss själva, konflikterna blir mindre och livet lite lättare att leva.

Men är det utvecklande – knappast. Eller ja, visst kan ens vänner vara utvecklande, men jag är övertygad att vi kan utvecklas än mer om vi – just det – bygger broar mellan grupper med helt olika tankar och idéer. Där vi kompletterar varandra, där vi lär oss av varandra och ser de konflikter som uppstår som något bra. Självklart vill jag att vi alla ska behålla de vänner vi redan har, men vi kanske ska våga ge oss ut på lite äventyr och börja bygga broar med grupper som vi igår aldrig hade en tanke på att ens hälsa på.

Att bygga broar och våga tänka och röra sig utanför sin komfortzon kräver mod. Det är både jobbigt och svårt att vandra på en sig där ingen gått förut. Att vara först är tufft men också den position som ger företräde till alla vinster. Många företag i Sverige och säkert utomlands saknar modet att gå först, man vill gärna hitta nya vägar men föredrar stigar där någon gått förut. Man lägger ner stora resurser vid en nyanställning för att ”få in nytt blod och nya tankar”, men sedan lägger men ner kanske ännu mer resurser för att ”forma” in den nyanställde i ”de gamla ramarna”. Många likställer begreppet ”att vara en lärande organisation” med att skicka runt så mycket information som möjligt, jag menar att det finns en bättre definition. ”En lärande organisation” är enligt mig en organisation där man inventerar vad personalen är bra på och vad som intresserar, för att sedan utefter det bygga organisationen. Det man gillar att göra gör man bra.

Självklart ser jag en miljon hinder för att detta ska fungera, men jag är övertygad att det går att göra även om resan dit kommer bli både svår, jobbig och ta resurser.

Klapparna är inköpta och julafton väntar runt hörnet. Vi kommer varva ner, äta gott och njuta av all mat vi plockar fram. Just denna helg tror jag veckotidningarnas ständiga påminnelser att vi är för tjocka och borde med en mängd olika knep och idéer gå ner i vikt vara bortglömda. Just denna helg tror jag de flesta av oss är rätt nöjda med de personer vi är – underbart!
Men dessvärre har julen en baksida, det finns väldigt många av våra medmänniskor som saknar allt det där jag nyss skrev om, väldigt många saknar någon att krama om och önska God Jul. Många av oss har haft (och har kanske fortfarande, det är ju trots allt julafton först i morgon….) problem med att komma på VAD vi ska köpa för klappar, tyvärr finns det familjer som snarare funderar på OM de kan köpa julklappar.
Som Martin Melin skriv i sin blogg (läs här) kommer polisen ha en hel del att göra denna helg. Många har svårt att hantera den stress de byggt upp under året i kombination med de snapsar som tas.
Julen är även en stund för eftertanke, där vi kan minnas människor vi tappat kontakten med, anhöriga och/eller vänner som inte längre finns med oss. Många barn kommer denna jul ofrivilligt fira sin första jul utan sin mamma eller pappa och jag blir ledsen när jag tänker på det.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra för dessa familjer, men på grund av rädsla/bekvämlighet/okunskap – ja kalla det var du vill- så gör jag inte det och det är dåligt och något jag måste jobba bort. Jag blir därför varm i hjärtat när jag läser Twitterinlägg så som det Denise Lopez (@iamdeniselopez) skriver:

”Är du ensamstående mamma med 2 barn som har det lite knapert & vill följa med mig på Snövit på tisdag i Sthlm. Hör av dig! Har 4 biljetter.”

Fantastiskt härligt att se, förutom att göra en god gärning får hon möjlighet att träffa personer hon kanske aldrig träffat annars. Låt oss göra 2013 till det år då vi bryr oss om varandra. Ha du aldrig köpt en tidning av en hemlös – gör det! Stanna upp ta en pratstund och gör en insats. Kolla in hjälporganisationernas hemsidor nästa högtid hur du kan dra ditt strå till stacken, kanske skänka några julklappar eller en matkasse.

God Jul på er alla!

Det är viktigt att ha ett jobb, förutom en tillhörighetskänsla ger det en inkomst som gör livet lite lättare att leva och skapar en trygghet. Utöver tryggheten får vi på arbetsplatsen möjlighet att ventilera tankar och idéer och få en socialgemenskap. Dessvärre har vi det tuffa tider just nu och många står idag utan jobb och om man får tro prognoserna kommer fler hamna i situationen under nästa år.

Jag har två gånger varit utan arbete i mitt liv, båda gångerna kände jag skrämmande snabbt hur hela plattformen jag stod på försvann under mig. Den bild jag hade av mig själv  rämnade och jag var helt plötsligt helt utan värde.

Har du aldrig varit arbetslös vet jag att det kan vara svårt att tänka sig in i denna situation och hur jobbigt det är, och det är helt naturligt. Att vara arbetslös är en konstig situation i ett samhälle där ens identitet bygger på vilken titel man har på. När vi träffar nya människor på t. ex. fester brukar arbetet och vad man jobba med vara ett av de första ämnena man diskuterar (efter vädret då förstås) . Gör ett litet test för dig själv – nästa gång du får frågan vad du jobbar med av någon okänd – svara ”arbetslös” och känn den något konstiga stämning detta svar skapar i rummet. Du kommer märka att personen som ställde frågan kommer ha svårt att placera dig och bli väldigt obekväm med situationen.

Jag har precis som alla andra klistrat på människor olika egenskaper bara efter deras yrke, vår yrken blir dessvärre synonymt med vilka vi är. Detta synsätt ställer enligt mig upp hinder på arbetsmarknaden, att byta karriär idag är i stort sett omöjligt. Har du hamnat i ett ”fack” är det svårt att komma därifrån -”skomakare bliv vid din läst”.

Vad sägs om att vi när 2012 tar slut även slutar med denna ovana och att 2013 är startåret när vi alla jobbar stenhårt med att se personen bakom rollen. Nästa gång vi träffar någon okänd undviker vi helt att ställa frågan vad han/hon jobbar med -på en fest är detta dessutom väldigt ointressant, jobb talar vi på arbetstid på fest slappnar vi av och laddar batterierna. Du kommer även upptäcka egenskaper hos människorna du träffar som du annars riskerat att missa.

I dreamed a dream in times gone by
When hope was high and life worth living
I dreamed that love would never die
I dreamed that God would be forgiving

Then I was young and unafraid
And dreams were made and used and wasted
There was no ransom to be paid
No song unsung no wine untasted

Texten ovan kommer från låten ”I dreamed a dream” från musikalen Les Miserable som är musikalversionen av Victor Hugos roman med samma namn (eller samhällets olycksbarn som den heter i svensk översättning).
Visst har vi all drömmar, jag hade en hel del drömmar när jag växte upp och precis som i texten ovan lekte jag med drömmarna, bytte ut en del och lät andra falla i glömska när de blev för tråkiga.

”Then I was young and unafraid” – just denna rad stämmer väl in hur det var för mig, då var jag ung och orädd. Livet var i mångt och mycket enklare att leva, antingen var livet på topp eller i botten, livet var Plus eller minus, svart eller vitt.

But the tigers come at night
With their voices soft as thunder
As they tear your hope apart
As they turn your dream to shame

Ju äldre jag blev ju mer insåg jag att livet var mer grått än svart och vitt, allt jag gjorde hade en konsekvens, ville jag uppfylla en dröm fick en annan dessvärre falla i glömska.
Känner du igen dig?
Vi har alla enorma krafter inom oss, talanger som bara väntar på att få komma ut. Vi vill så mycket men har kanske svårt att ta på vad det är, eller så bygger vi upp en jättestor hög med hinder (en del sanna andra påhittade) som hindrar oss att leva ut våra drömmar – ”but the tigers come at night”.

I had a dream my life would be
So diff’rent from this hell I’m living
So diff’rent now from what it seemed
Now life has killed the dream I dreamed

Förhoppningsvis lever du ditt liv bättre än sången slutar, men visst har du drömmar som du skulle vilja se uppfyllda. Börja smått, ta en av drömmarna och uppfyll den idag, vad är det värsta som kan hända? Vad är du rädd för?

Här har du en link till sången ”the glee version”

Den senaste tiden har SD haft ett stort utrymme i alla medier. Tittar man på senaste väljarbarometern från Novus verkar devisen att även dålig publicitet är bra publicitet stämma då de har ökat sitt väljarstöd.

Medierna med Expressen i främsta ledet har alla enligt mig gjort det lite för enkelt för sig och följer det dessvärre vanliga mönstret om att sträva efter så många huvuden på pålar som möjligt – det verkar som om man mäter framgång när någon får avgå. Jag menar att problemet är djupare än så. De personer som nu avgått från sina poster har ersatts med nya personer som partiledningen säkert hoppas ska kunna ”hålla käften” bättre än sina företrädare. Men min oro är om de trots allt bär på samma åsikter men de är bättre på att hålla inne med dem offentligt, den ”seger” som då medierna kanske känner faller då platt. Jag läste en gång en bok av Christer Olsson där han skriver om uttrycket ”du läcker vad du tänker”, min oro är att SD nu endast har bytt ut personerna på posten till några som är bättre skådespelare, men att de grundläggande åsikterna är kvar. Jag är övertygad att åsikten som framfördes till Soran Ismael om att ”detta är mitt land – inte ditt” genomsyrar många SD anhängare men andra använder finare ord än ”blatte” och ”babbe”.

Jag tycker som sagt att medierna har tagit en allt för enkel väg i sitt drev, enligt mig hade en bättre och mer långsiktig väg varit att angripa och analysera deras politik – sak framför person. Att enkelt kalla SD-företrädare för rasister tror jag hämmar diskussionerna då andra av rädsla att få en ”rasist-stämpel” på sig eller anklagas för att ”simma i grumliga vatten” undviker ämnet. Jag tycker vi måste våga diskutera detta ämne (och alla andra) mycket mer. Jag menar att en idiot är en idiot oavsett vilken färg dennes hud har, vilken tro denna person har eller vilken sexuell läggning man har. Det har heller ingen betydelse om man är man eller kvinna – en idiot är en idiot!

SD har onekligen en poäng när de menar att det finns  problem med invandringen. Självklart finns det problem med invandringen precis som det finns problem med allt annat. Retoriken SD använder sig av, att bara peka på de problem som finns och ”glömma” den positiva sidan, känner vi ju igen från andra områden. Oppositionspartierna brukar ju alltid bara peka och belysa på de fel som regeringspartierna gör vare sig det gäller skatter, skola, sjukvård eller invandring, dessvärre tror jag dock att SD företrädare skiljer sig lite från de andra. Då andra ser de positiva sidorna i ämnet de kritiserar men väljer att belysa det negativa, tror jag att SD i just invandrarfrågor bara ser de negativa.

SD har gjort tappra försök att definiera vad som är svenskt och vad svenskhet är, det har varit allt från matlådor på jobbet, bonader på väggarna till att stå i kö. Detta menar Jimmie Åkesson och SD vara konkreta exempel på vår kultur och vad som definierar en svensk, men han medger samtidigt att frågan är mer komplex än så. Jag håller med Jimmie Åkesson, frågan är mycket mer komplex än så.

Min definition på svenskhet är att vi bryr oss om. Vi ser alla människors lika värde och blir ledsna av orättvisor. Bakom den ibland allt för hårda och kalla fasaden bultar ett varmt hjärta på oss svenskar. Vi vill känna oss trygga – och då vi har en lång inkörsperiod inför allt som är nytt – har vi svårt med förändringar.

Jag är stolt över att vara svensk och över att vi har en möjlighet att hjälpa andra som inte har samma goda förutsättningar som oss. Jag vill vara med och bygga upp ett tolerant samhälle där vi snarare letar efter saker som förenar än det som skiljer oss åt, där vi utnyttjar och tar hjälp av varandras olika färdigheter istället för att fördöma varandra enligt jantelagen.

SD är ett parti med många enligt mig trångsynta åsikter när det gäller synan på andra människor, men de är här för att stanna och vi måste alla dra våra strå till stacken för att bemöta deras argument med bättre motargument.

Till slut är jag övertygad att ljustet vinner över mörkret!

Cancer! Cancer är nog ett av de fulaste orden jag vet just nu. Ska man vara negativ i sin livsyn kan man väl säga att jag fn. inte är drabbad, men vem vet vad som sker i morgon. En filosof sa i gång ”det finns inga friska människor – bara dåligt diagnostiserade”. Men då jag är det omvända – positiv- skriver jag hellre att jag är förskonad från att själv drabbas. Dessvärre har jag vänner och bekanta som drabbats.

Cancer är i och för sig rättvis då den drabbar alla utan urskiljning. Sjukdomen tar inte hänsyn till varken, ålder, hudfärg, eller om du levt sunt eller ej, den bara drabbar hårt och skoningslöst. Man räknar med att var tredje person någon gång under sin livstid kommer få en cancerdiagnos.

Vi kan klaga hur mycket vi vill på svensk sjukvård, men när det verkligen gäller då finns den där och ställer upp. Jag har från flera håll hör att det stöd och hjälp de cancerdrabbade får är fenomenal. De gånger jag fått reda på att någon jag känner eller någon i deras närhet drabbats av cancer (eller något annat hemskt) har jag varje gång känt en rädsla att träffa denna person, rädd för att göra fel och/eller säga fel saker. Jag skäms för att erkänna det men jag har till och med undvikit kontakt vid något tillfällen för att slippa konfrontera personen och därmed min egen rädsla.

Dessbättre har mitt flyende från rädslan bara inträffat vid något enstaka tillfälle, men jag minns det fortfarande och kommer alltid bära med mig detta som en bra lärdom. De flesta gånger har jag slängt mig rakt in i elden och fast jag varit livrädd för att göra fel kommit till insikten att det finns värre saker nämligen att springa därifrån med ”svansen mellan benen” och likt strutsen stoppa huvudet i sanden.

Jag har haft samtal med personer som drabbats själv eller haft anhöriga som drabbats av fruktansvärda saker och man kan tycka att det bör ge en erfarenhet att agera på ”rätt sätt”. Men precis som i livet i övrigt finns inget ”rätt” eller ”fel”, vad som är rätt för en person kan vara fel för en annan. Jag har därför varje gång agerat utefter hur jag skulle vilja bli behandlad, hur jag skulle vilja mina bekanta agerade om jag skulle drabbas. Många gånger behövs bara en kram eller bara sitta tyst tillsammans.

När min mamma dog fanns det många omkring mig som jag har mycket att tacka för, de fanns där för mig när behövde en extra hand. Jag hoppas jag någon gång kan återgälda deras stöd och jag hoppas jag varit till stöd för de som finns runt om mig just nu.

Förtroende, låt ordet snurra runt lite i munnen och känn på den goda smaken. Förtroende, visst är det ett härligt ord, men det som ligger bakom ordet är ännu härligare.
Förtroende finns i många former, det finns förtroendeuppdrag inom politiken där medborgarna röstat fram dig till en position då de tycker du är rätt person att företräda dem. Det finns förtroende i våra ideella föreningar, där medlemmar tycker du är rätt person att styra upp ert gemensamma intresse. Den ideella formen av förtroende är speciellt härligt när det är föräldrarna som givit dig förtroendet att ”ta hand om” deras käraste ägodel – barnen.
Men ett av de härligaste förtroende i mina ögon är när någon annan människa litar så pass mycket på dig att han/hon berättar en stor del av sina innersta hemligheter för dig. Det kan vara livskriser av olika slag, eller funderingar att byta riktning i livet och de vill veta vad du tycker eller egentligen vad som helst. Det viktiga och underbara är att en annan person litar så pass mycket på dig att han/hon väljer att öppna sitt hjärta med den fasta övertygelsen att det som sägs stannar mellan er.
Jag har haft förtroende uppdrag inom politiken, inom ideella föreningar både för vuxna och barn, som coach får jag även ett professionellt förtroende att hjälpa någon att ta nästa steg i livet. Men inget av dessa uppdrag kan mäta sig med när en nära vän öppnar sig och berättar om vad han går igenom.
Att en person öppnar sitt innersta och visar sig sårbar är något enligt mig det finaste man kan ge till någon annan. Visst är en iPad eller en resa till något fjärran land väldigt trevligt att få, men att få ett förtroende är något extra. Vi (ja, jag räknar in mig själv) är ofta rädda för att fasaden vi skapat ska spricka och för vad andra ska tycka om oss då när vi står där emotionellt nakna och blottade. Eller kanske till och med komma på oss med att vara någon annan eller avslöja oss som fejkare – tanken kan göra vem som helst knäsvag.
Att erkänna sina svagheter för någon annan är något av de starkaste man kan göra som människa, att våga erkänna att man har brister och svagheter är utlämnade. Många gånger är det första gången man själv hör orden som snurrat runt i huvudet sägas högt. Att själv formulera sina innersta mörka tankarna i ord och säga dem högt är för många en obehaglig upplevelse först men sedan brukar det övergå i en härlig känsla. En känsla av att jag vågade stärker vilken självkänsla som helst.
Jag har en förmåga att få andra att öppna sig men likt skomakarens barn som går med trasiga skor är jag riktigt dåligt att öppna mig för andra. Jag har vänner som jag litar på till 100% så problemet ligger i att jag har svårt att erkänna det för mig själv.
Genom åren har jag trots allt vuxit in i den kostym jag klätt in mig i sedan barnsben och har byggt upp en hyfsad självkänsla, jag vet rätt bra vem jag är, vad jag kan och vilka mina begränsningar är. Trots att jag är rätt trygg i mig själv har jag stunder då jag är både rädd och osäker. Många som läser detta och känner mig kanske höjer lite på ögonbrynen då det stämmer dåligt med min fasad, men som ett gammalt talesätt säger ”bakom masken gråter clownen”. Mitt jobb inför framtiden är att våga erkänna för mig själv att jag precis som alla andra är både, liten, svag och hjälplös. Jag måste jobba bort mina reptilreflexer att spela ”starke Allan” när jag ”ifrågasätts”. För att komma vidare i jobbet med att stärka min självkänsla måste jag ta steget fullt ut och våga vara svag, här har jag en lång resa och den börjar nu!
Avslutningsvis till er som ”blottat sig” för mig, era tankar och funderingar stannar hos mig i all tid och evighet, de stärker mig och jag är oerhört hedrad att jag fått det förtroende ni givit mig. Er styrka ger mig kraft att jobba med mina egna ”begränsningar”.

Har ditt liv alltid varit på topp, har allt bara flutit på och du alltid fått som du velat – Nej, jag trodde inte det. Du är säkert precis som oss alla andra där livet går upp och ner. Förhoppningsvis har ditt liv med berg än dalar, men tyvärr finns även motsatsen.
I dagens stressade samhälle där allt verkar rulla på allt fortare runt om oss verkar det finnas väldigt många som går runt och misstrivs (finns detta ord förresten?) med sitt liv. Alla putsar vi upp en fasad ibland och svarar slentrianmässigt ”bra” på den lika slentrianmässiga frågan kring hur vi mår. Men gör vi alltid det, mår bra alltså? Eller är du i detta fall precis som alla andra och drar till med en vit lögn då och då? Jag gör det, för vad hade alternativet varit?

– Hej, det var länge sedan. Hur mår du?
– Hej, när jag mår inte alls bra. Är väldigt sliten och allmänt trött just nu. Funderar dagligen på vad jag vill göra med resten av mitt liv.

Snacka om partydödare!

Men många går och bär på just dessa tankar och funderingar varje dag och har ingen att prata med för att få hjälp att komma vidare. En trend som bekräftar detta är den skog av coacher som vuxit upp ur jorden. Många gör ett kanonjobb och är riktigt duktiga, men här som i alla branscher finns lycksökare som gör mer skada än nytta. Men lyckas jag få tag i en bra coach finns fortfarande hindret med pengar där. En professionell coach kostar pengar och det kan vara ett hinder stort som den värsta Berlinmur för många.

Att få tid till en psykolog inom den offentliga vården är svårt och omständligt, man måste gå via sin hus/distriktsläkare först för att få en remiss. Att ta steget att söka en psykolog har fortfarande skammens stämpel på sig i vissa ögon, och att då behöva tala om sina problem först med en distriksläkare som ska göra en bedömning om hur du mår och om han/hon anser du behöver en psykolog är jobbigt och många drar sig därför för att göra det. Att berätta om sina innersta problem för en vilt främmande människa är ett stort steg då den fasad du byggt upp under många år måste rämna. Jag våga lova att vi alla tycker bara tanken är skrämmande. Vilka känslor/tankar har jag dolt till och med för mig själv genom åren?

Att trenden just nu verkar vara att vi ska tala ut i media är oroväckande tycker jag. Vi har idag program så som ”radiopsykologen” och ”par i terapi” där vanliga människor berättar om sina problem och offentligt lämnar ut sig själv. Varför ska jag som medborgare i detta land vara hänvisad till TV och radio eller någon av de många psykologspalter i olika tidningar för att få professionell hjälp? Kan vi som aldrig tidigare varit i kontakt med media riktigt överblicka vilka konsekvenser ett offentligt framträdande kan ha där jag berättar om mina innersta problem? Jag hoppas för de medverkandes skull att de kan göra det, alternativet är skrämmande.

Först anser jag vi alla måste hjälpas åt att tvätta bort skamstämpeln kring att vi människor söker sig till en psykolog när vi har en svacka eller två i livet. De som idag trots att denna stämpel finns söker hjälp ska ha en stor eloge, jag är otroligt imponerad hur starka ni är. Jag hört från många håll vilken resa ni gått igenom och hur länge ni väntat för att få den hjälp jag anser ni alltid varit berättigad till. Kan bara med hela mitt hjärta önska er lycka till och hoppas ni får hjälp att igen klättra upp ur svackan ni är i.

Sedan anser jag (och här är jag medveten om att jag talar i egen sak) att vi måste finna vägar att subventionera de kostnader det innebär att söka professionell hjälp från t. ex samtalsterapeuter eller coacher vid sidan om den offentliga vården. Samtidigt måste också finna en väg att rensa marknaden från alla som är oseriösa och bara vill tjäna pengar.

Sist men inte minst kanske vi då och då ska våga svara ärligt när någon frågar hur vi mår? Vi kanske alla ska våga låta vår fasad krackelera lite och våga vara sårbara. Jag vet att jag kommer ha svårt med det, mycket svårt. Men är något svårt känns vinsten ännu större när man lyckas.

Tänk att ett möte mellan två människor kan vara allt från magiskt där det känns som om ni känt varandra hela livet till ett möte där du bara vill försvinna ner i ett svart hål i marken. Hur hanterar du dessa båda möten? Är du lika glad och trevlig när du längtar efter det svarta hålet som det där det känns som om tid och rum står stilla. Nej, jag tänkte väl det. Du agerar säkert på samma sätt som alla vi andra och visar din bästa sida i ena fallet medan du i det andra bara vill avrunda så snart det bara går och komma bort.

Möten mellan människor har alltid intresserat mig och kommer säkert göra det så länge som jag lever, speciellt det som vi slarvigt kallar för personkemi intresserar mig. Vad är det som gör att vi tycker livet är lättare med vissa personer medan andra gör det svårare att andas?
Känslan får vi redan när vi träffas för allra första gången långt innan vi verkligen känner varandra. Visst kan det hända att känslan förändras över tid men det är rätt sällsynt.

Hur ska vi då agera för att vi i olika situationer ska ”göra ett gott intryck”? För precis som vi kan känna motstånd mot en annan människa kan samma känsla riktas mot oss själva, detta skulle ju vara förödande om du t. ex sitter i en anställningsintervju. Du kan ha alla rätta kläder på dig, säga rätt saker, ha ett perfekt CV för jobbet men ändå är det kallt i rummet och känslan av istappar är påtaglig.

Det finns studier som säger att du har ca 1 minut (tiden kan variera lite mellan olika studier) på dig för att de du träffar har skaffat sig en uppfattning om dig. Det är helt omöjligt att personen lär känna dig på denna tid, men han/hon har redan bildat sig en uppfattning som omedvetet kommer ligga till grund för alla bedömningar han/hon gör i framtiden om sin nya bekantskap – DIG! Vad ska du då göra för att du ska ha ett bra utgångsläge för framtiden, ja det finns faktiskt ett antal små tips som kan vara bra att känna till. Men dessvärre räcker det inte med några tips, det svåraste är att du måste mena det du gör annars blir det falskt och påklistrat.

Vi verkar ha en inbyggd omedveten mottagare för falskhet. Möter vi en person som har ett falskt beteende så känner vi det instinktivt, visst blockerar vi bort känslan ibland av olika skäl men den finns där. Den känsla vi bär med oss efter mötet kan vara ett odefinierbart obehag eller rent negativt. Jag hittade en gång ett citat på Twitter där det stod ungefär att det som betyder något i längden är den känsla personen du just mött har i kroppen efter ert möte.

Tipsen som kan underlätta dina möten i framtiden är så enkla att de vore en självklarhet. Först och främst leendet och ögonkontakten. Alla vill bli sedda och vara något, när du möter en annan människa är det just det mötet som har betydelse. Allt vad telefon, mail, Twitter och Facebook heter kan vänta, det är bara det personliga mötet som finns just då. Sen måste du vara ärlig, en oärlig person känns snabbt igen hur bra skådespelare du än är. De gånger jag blivit lurad har jag i efterhand klokt kunnat konstatera att jag hela tiden känt att något var fel men omedvetet valde jag att ”blunda” för det just då. (Hur klokt det nu var vet vi ju alla….). Det finns en författare som heter Christer Olsson som en gång skrev ”du läckte vad du tänker” och det ligger mycket i det. Har du en dålig dag när du träffar din kund, din chef eller vem det nu är så var ärlig och säg det. Är det ett mycket viktigt möte du ska gå på och den nyss beskrivna ärligheten är omöjlig att använda så försök att boka om, måste du ändå gå dit så välj att fokusera på det positiva som ändå finns. Att kunna välja vad man ska fokusera på är en svår konst och som allt annat kräver den träning, vi blir som bekant bra på det vi tränar på. (Nåja, mitt dansande som jag tidigare berättat om ligger inte riktigt inom för det som blir bättre av träning…)

Så ut och träna på att se det positiva i allt, så kommer ditt nästa möte bli det bästa du någonsin haft, om inte så är det nästa igen som blir det.