Dagen efter ett val är alltid en dag fylld av känslomässiga stormar. De som vann är euforiska medan den förlorande sidan bara ser mörka moln. Jag sympatiserar med den förlorande sidan till och med med det parti som utsågs till valets stora förlorare. Men sorgen jag känner sträcker sig förbi mitt personliga nederlag. Jag känner en sorg och oro för den situation vi i Sverige satt oss själva i.
För det första har vi röstat bort en regering som vår omvärld ser som en av de handlingskraftigaste regeringarna i Europa. Den oron har redan fått resultatet att förtroendet för vårt land sjunker och vår valuta med det. Oron ökar när man konstaterar att Sverige nu har en icke socialistisk majoritet i vår riksdag men det ser ut som om vi får en regering med socialistiska sympatier. Nu ska man vara ärligt och säga att den känslomässiga berg-å-dal bana vi har gäller även runt om oss, så dessa reaktioner kan vi än så länge ta med en nypa salt.

Den andra, och största, anledningen till min sorg är att vi ser framgångar för ett parti som till stora delar gått till val på stängda gränser och ett exkluderande av människogrupper. Vi har nu ett parti, vars historia kantas av olika ljusskygga organisationer, som på allvar siktar på en talmanspost.

Ska man se något positivt med valets utgång så är det att invandrarfrågan kommit upp på dagordningen. Att öppet och ärligt diskutera de problem som finns inom alla områden så även invandringen är viktigt. Jag vill diskutera dessa frågor med öppet hjärta och med en vilja att hitta lösningar. Att lösa problemen vi har med att stänga gränserna och bygga murar är enligt mig en helt bisarr väg att gå.

Mitt Sverige är ett Sverige som är öppet, inkluderande och välkomnande. Jag hoppas att valet 2014 går till historien som ett svart kapitel i vår historia och att nästa val kommer se betydligt ljusare ut.

Vi jobbar allt mer och våra jobb ställer högre och högre krav på oss. Trots det engagerar vi oss och lägger ner många timmar i föreningar på vår fritid – varför?

Det finns många olika föreningar, men utan att ha siffror på det skulle jag gissa att det största och mesta engagemanget hittar vi i våra idrottsföreningar. Anledningen är enkel – vi ställer upp för våra barn. Vi bakar bullar, ställer upp på loppisar, skjutsar både hit och dit och kanske till och med ställer upp i styrelsen, allt med våra barns välbefinnande för ögonen. Att vi är så aktiva som vi är (vi svenskar tränar mest i hela världen) tror jag beror på just detta och är en av byggstenarna som bygger vårt samhälle. Ja inte bara vårt samhälle föresten, det stora landet i väster har ju till och med ett uttryck för det – ”soccermom”  (fotbollsmamma). Namnet är ju iofs lite märkligt med tanke på att just USA är väl det enda land i världen där just vår typ av fotboll är ordentligt marginaliserad, men det är ett helt annan historia.

Men är det verkligen så att vi bara gör detta för våra barn, hade vi verkligen stället upp alla de timmar vi gör om inte vi själva hade fått något tillbaka – självklart inte. Klart vi ställer upp även av rent egoistiska skäl.

Innan ni nu dränker mig i meddelanden att jag helt är ute och cyklar och att den tid du minsann lägger mer är allt annat än egoism så låt mig förklara och runda av det påståendet lite. Egen tillfredsställelse kan naturligtvis vara att vi ser våra barn och ungdomar glada och nöjda med att få göra det som intresserar dem och att de utvecklas till fristående självtänkande individer. Att vi ser deras självkänsla och självförtroende att växa, att de blir sedda och hörda av andra än familjen är även delar som vi själva växer av och får även räknas till ego-delen. Men vi mår även så klart bra av den gemenskap mellan föräldrar engagemanget ger, vår egen utveckling och en känsla att vara viktig och att det vi gör spelar roll. Många av oss har detta kanske på sina arbeten men många får det endast via engagemanget i föreningen. Alla dessa saker är viktiga och betydelsefulla för att vi ska orka lägga ner det antal timmar vi gör. Mina timmar är värdefulla, men när jag får det jag beskrivit tillbaka känns det som om jag spenderar dem rätt.

För föreningsledningen är det viktigt att fundera kring dessa bitar för att kunna behålla de ideella krafterna föreningen har när nu fler rycker i dem. Vi som sitter i föreningsledningen har ett stort ansvar och måste vara lyhörda för dessa behov. Förutom de tips jag skrev om i förra blogginlägget är det svårt (läs: omöjligt) att komma med en checklista på hur detta ska gå till då vi alla är olika, föreningarna består av individer med olika behov och med olika bakgrund och organisationen måste därför vara flexibel och anpassad. Men en poäng är att det SKA vara lite svårt och kräva eftertanke, då lyfter vi frågan och får en chans att stanna upp och reflektera.

Men, och nu lånar jag titeln på Mia Törnbloms senaste bok, hur svårt kan det vara? Om vi bara har respekt för varandra, utgår från att alla vill väl, inse att saker kan lösas på olika sätt och vara lyhörd och reagera på signaler som kommer så är jag övertygad om att allt annat kommer lösa sig av bara farten.

Mitt förra blogginlägg handlade om att jag tror den gamla föreningsmodellen är på väg att dö och att en ny modell kommer. Vi föreningar som vill överleva i det långa loppet måste börja fundera på hur vi ska göra för att förnya oss och hänga med i utvecklingen.

Det hade varit förmätet av mig att påstå att jag har facit på hur detta ska göras, men jag tar mig ändå friheten att dela med mig av mina tankar (fördelarna med en egen blogg 🙂 ).

Årlig uppföljning

Samla alla ledare och övriga funktionärer i föreningen varje år och diskutera igenom varför föreningen finns till, mål och visioner. Är man överens kring detta kommer det vara mycket enklare att släppa på regler och detaljstyrning – släppa loss passionen helt enkelt. Behovet av att microstyra försvinner när man väl bestämt var målet är – vilken väg man tar dit har mindre betydelse.

Älska och vårda din historia.

Föreningen har kommit dit den är av en anledning. Håll historien nära hjärtat och lär av den, men undvik att klamra fast vid den. En historia är precis som grunden på ett hus, en förutsättning för att bygga vidare. Att stå still och stampa och tycka att ”det vi tidigare gjort har fungerat bra så det fortsätter vi med” är förödande och kommer på sikt få föreningen på fall, samhället förändras och föreningen måste hänga med.

Plocka fram modet

Bygg upp en kultur där det är ok att göra något som misslyckas. När vi misslyckas så lär vi oss något och den kunskapen flyttar oss framåt.

Våga även lyfta de problem och motsättningar som finns. En udda lösning är att ha en tävling på det årliga mötet där man tävlar i att hitta så många problem man bara kan inom föreningen, listan ger en bra grund i det kommande förbättringsarbetet. Det kan tyckas negativt att fokusera på problemen men är precis tvärt om, att lyfta fram och ta tag i det som fungerar dåligt är ju hur positivt som helst – då blir ju föreningen bättre!

Älska de jobbiga

Alla föreningar (och företag också för den delen) har personer som anses jobbiga och konstant ställer obekväma frågor (känner du inte till någon beror det på att det är du 😉 ) Älska dessa personer, det är tack vare dessa jobbiga frågor som ni får en möjlighet att fundera kring var ni är och vart vi ska och om den väg ni valt verkligen är den bästa.

Älska era kunder

Nu kanske du tänker att vi  är en förening och har inga kunder, vi har medlemmar. Visst har ni det, men enligt mig har ni även kunder. Jag menar att man kan vara medlem och kund samtidigt, dessa båda står inte i konflikt med varandra.

I en förening är du medlem och tecknar ett medlemskap. Detta medlemsskap ger dig rätt att vara med och på allvar påverka föreningen, du har rätt att rösta på årsmöten och rätt att bli invald i styrelsen. Men (och nu tänker jag främst på våra idrottsföreningar) du betalar också för att få lov att träna -du köper alltså en produkt och är därmed enligt min definition en kund.

Fördelen med att föra in kundbegreppet är (utan att ha någon vetenskaplig grund att luta mig på) att servicenivån ökar. Jag menar att en person som benämns som kund får generellt en bättre service än en person som betraktas som medlem. Det är dessutom lättare att sälja (ännu ett av många ansett fult ord) något till en kund än till en medlem.

Tar jag den förening jag tillhör, Friskis&Svettis, så framhåller vi gärna att vi är en förening och det tycker jag är bra och viktigt. Vi jobbar hårt på att kalla de som motionerar hos oss för medlemmar, även det bra och viktigt – vi ÄR medlemmar. Men, och nu stickar jag ut hakan kanske lite väl långt, detta är en sanning med modifikation. Visst är alla formellt medlemmar (med allt vad det innebär) men jag vågar påstå att detta endast har betydelse för de som engagerar sig som funktionärer. För de medlemmar som går till oss för att träna och nöjer sig med det, för dessa personer tror jag medlemskapet är av underordnad betydelse. Dessa ser sig själva som kunder som de hade gjort hos vilken av våra kollegor som helst. Jag anser att de föreningar som har möjligheten att använda både medlemsbegreppet och kundbegreppet ska göra det och se det som den stora fördelen det är.

Jag tror, som jag skrev i mitt förra inlägg, att våra föreningar går mot en lysande framtid (det kommer i och för sig bli lite guppigt den närmsta tiden), vi har alltid behövts i samhället och kommer behövas än mer i framtiden. Det är inom föreningen många av våra ungdomar på allvar får och tar ansvar för andra än sig själva för första gången och det är inom föreningen man lär sig umgås med andra. Våra föreningar är här för att stanna om än i en annan kostym än vi är vana vid.

I Sverige har vi en lång tradition av föreningsliv. Jag, mina föräldrar, deras föräldrar osv. har växt upp med att man engagerar sig i den lokala föreningen i vått och torrt. Detta skapade en gemenskap och en samhörighet som kunde lösa det mest komplicerade problem och hinder. Denna modell är nu hotad.
Den modell min generation och generationer innan mig kallar för föreningsmodellen håller på att dö och vi ser en ny föreningsmodellen växa fram. Den nya föreningsmodellen har i alla viktiga delar behållt stommen från tidigare men lagt till några små men viktiga skillnader för att passa dagens samhälle.
Tidigare ställde alla som sagt upp i vått och torrt utan att egentligen ens fundera kring varför, det var bara något man gjorde, Dagens modell måste ge något tillbaka. Det som ges tillbaka måste enligt mig vara annat än pengar, pengar är en kortsiktig, ytlig drivkraft och föreningarna behöver en djupare och stabilare sådan – det finns alltid någon som betalar mer! Jag menar att föreningarna i framtiden måste få de som ställer upp ideellt att växa som människor. Alla vill vi känna oss lite bättre än vi är, känna oss behövda och uppskattade och känna att det vi gör har betydelse. Känner vi detta kan vi med ett stort leende på läpparna gärna lägga delar av vår fritid på vår förening. Den nya föreningsmodellen kommer ställa stora krav på styrelse och föreningsledning att bygga upp denna känsla inom verksamheten, detta arbete kommer aldrig bli klart utan måste fortgå hela tiden.
De föreningar jag varit verksam i tidigare och de föreningar jag är verksam i idag har alla en sak gemensamt, ledarna är väldigt duktiga på att ”ta hand om” och engagera de som verksamheten är till för. Men vad alla föreningar också har gemensamt är att man glömmer bort att ledare måste få sina batterier fyllda för att i sin tur orka sprida energi. Föreningarna kan och måste bli bättre på det interna arbetet, att ta skare för givet är en svunnen tid.
Peter Wigert, generalsekreterare för Sveriges största idrottsförening Friskis&Svettis, har i ett blogginlägg (hittar det dessvärre inte) även berört en viktig sak som är under förändring – begreppet medlem. Idag kan du vara medlem i allt från bokklubbar till olika affärer. Denna urholkning av begreppet medlem menar jag även är ett hot mot vår föreningsverksamhet då aktiebolag mer jämnställs med föreningar. Att vara medlem i en förening innebär enligt mig b. la. att du kan vara med och påverka föreningens verksamhet, kan du det i en bokklubb – knappast.
Jag tror på den föreningsmodell jag levt upp med men tror också att den måste förändras för att hänga med och inte dö ut. Vi har en unik möjlighet att få människor att växa och bry sig om varandra inom våra föreningar och det finns stora vinster för samhället med detta.
Nu menar säkert vän av ordning att jag talar i egen sak då jag är engagerad i Friskis&Svettis, och de har helt rätt. Men min huvudsakliga verksamhet har jag utanför föreningslivet och kan därför se båda sidorna. Visst kan samma strukturer byggas upp av aktiebolag, men min erfarenhet säger att det är svårare och därmed är det mer sällsynt. I en förening engagerar du dig för att du brinner för det du gör, detta inre engagemang smittar av sig och det är just det som gör att jag tror på en framtid för en föreningsmodell anpassad efter dagens samhälle.

Av en händelse fastnade jag för ett klipp på Youtube där Cameron Russel (@cameroncrussel) talar om sitt liv som modell. (http://youtu.be/KM4Xe6Dlp0Y) Cameron Russel är en av toppskiktet av modeller idag och har synts på catwalken för Victoria Secret, omslag på Voghe m. fl.

Hon påstår att vi idag har byggt upp en syn på skönhet som något mer än vad som tidigare varit gällande – hälsa och symmetri, saker vi till stora delar har olika genetiska förutsättningar Insiktsfullt menar hon att bilderna på henne är bilder på en konstruktion en produkt tillverkad av frisörer, fotografer, ljussättare, sminköser mm. mm.

Att jag som vit, medelålders, överviktig man tar upp detta ämne är iofs viktigt men kraften i budskapet förstärkts enormt när en supermodell initierar debatten. Hon har den genetiska förutsättningen för vad vi idag anser vara skönhet och det blir lite som att det enda laget i idrott som kan kritisera domaren är laget som vunnit. Jag tycker det är viktigt att vi diskuterar varför vi format och fortsätter forma ett samhälle där fasad är viktigare än innehåll. De krav vi ställer idag är orimliga och driver allt fler in i fördärvet.

Cameron resonerar mycket (så klart kring hennes upplevelser och då av en ännu större del självklarhet kring kvinnors situation) men resonemanget kan breddas och gälla båda könen. Även killar som växer upp idag matas dagligen med bilder och åsikter om att de ska vara smala med mycket muskler. Alla har inte den genetiska förutsättningen att bygga de muskler som idag anses vara perfekt, och de killar som saknar denna förutsättning riskerar att få en försämrad självkänsla när de konstaterar att de aldrig når sitt mål trots all tid och träning de lägger ner. Att ta steg över till doping och andra hemskheter för att på kemisk eller kirurgisk väg ge kroppen de förutsättningar som naturen inte givit dem skapar absolut mer problem än de löser men en väg många dessvärre väljer. Kosttillskotts industrin tar så klart fasta på detta och säljer det ena preparatet efter det andra som ska hjälpa till med genvägar till den kropp som eftersträvas, verkningsgraden i dessa preparat diskuteras livligt men den undviker jag denna gång.

När vågar en manlig modell göra samma sak som Cameron? Tipsa gärna om ni känner till någon.

När började vi se våra kroppar som utställningsobjekt istället för de arbetsmaskiner de är konstruerade för, och kanske ännu viktigare varför?

Det har funnits modeller före Cameron Russel som tagit upp detta. Jag vill minnas att Cindy Crafoord tidigare diskuteras detta under servicen ”Ingen ser ut som Cindy Crafoord, inte ens jag”, men få inget har hänt måste vi alla med jämna mellanrum ta upp detta viktiga ämne. Börja med att lägga 10 minuter av din tid på att se hennes tal – det är värt varenda minut.

Vi har en stor frihet i detta landet som andra länder saknar, vi har yttrandefrihet. I Europakonventionen om mänskliga rättigheter står att ”denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”, torrt och tråkigt men ofantligt viktigt för demokratin. Så långt är vi alla säkert helt eniga och villiga att försvara till sista blodsdroppen. Men precis som allt annat finns det en baksida som är jobbig. Låt mig ta några exempel.
Nyligen har en sommarpratare på P1 ställt tilltalandes och b. la. fått en riksdagsman att slänga ut sin TV. Tydligen, rätt uppenbart faktiskt, vädrade om åsikter som riksdagsmannen ogillade. Jag har ännu inte själv hört programmet men kommer göra det under min semester, men stämmer de utdrag jag läst kan jag förstå ilskan.
Lokalt där jag bor har vi en konstnär som har konstant bevakning då han genom det han kallar konst retat upp den muslimska världen. Konstnären har sedan fortsatt slänga bensin på elden genom olika utspel och agerande, allt i yttrandefrihetens namn.
Vi har även ett riksdagsparti med en del enligt mig märkliga åsikter gällande vår invandring, där skolor och andra gör allt de kan för att de ska hindras framföra dessa.
Yttrandefriheten har iofs begränsningar, vi har inte rätt att säga PRECIS vad vi vill, här sätter lagen stopp. Det kan vara saker som klassas som spionage, hets mot folkgrupp, förnekelse av förintelsen osv.

Min åsikt är klart och går helt i linje med det citat Voltaire tillskrivs ”jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att gå i graven för din rätt att utrycka dem”. Tror vi på yttrandefrihet och på vår demokrati måste vi alltid försvara individens rätt att hävda sin åsikt. Sommarprataren har lika stor rätt att framföra sina åsikter som riksdagsmannen har sina, och vi som samhälle måste med näbbar och klor försvara denna rätt. Demokratisk valda partier måste få dela sitt budskap och konstnärer, hur märkligt de än uppför sig, måste ges samma utrymme. Här kan yttrandefriheten ibland vara svår att försvara, ska vilka dumma tankar och idéer som helst fritt kunna sägas? Svaret är enkelt – JA, Inom lagens råmärken!

Att tänja yttrandefriheten till sitt yttersta bara för att provocera och få publicitet tycker jag är korkat, vi har ett eget ansvar som vi också måste ta. Att skriva musiktexter där politiker och andra företrädare i vårt samhälle ska ”slås gula och blå” eller ”tåla lite bly i nacken” är enligt mig bara trams och omoget. Måhända kan detta rymmas inom det luddiga begreppet ”konstnärlig frihet” men allt måste inte sägas just där och just nu eller kanske inte alls (citaten ovan faller under ”inte alls” om nu någon skulle tvivla).

Vi SKA tycka olika och vi ska diskutera dessa olikheter öppet det är en av hörnpelarna i vår demokrati, men vi måste ha respekt för varandra när vi gör det. Alternativet är det vi ser när grupper stör ut varandra, skrämmer till tystnad eller på andra sätt hindrar att budskap andra än de jag själv tycker är rätt kommer fram. Det finns tyvärr länder i världen där andra bestämmer vad som är tillåtet för mig att säga, vi är säkert överens att Sverige ska hålla sig borta från den gruppen.

Vad är det perfekta livet?
Ida Fladen en programledare från Norge har i ett antal program gjort allt som står i tidningar och på nätet för att finna det perfekta livet. Under tre månaders ställde hon om sin kost, tränade fyra gånger i veckan, skaffade en katt, gick i parterapi, ökade sin närvaro på sociala medier och besökte en plastikkirurgimottagning för en konsultation. Allt för att ställa om sitt liv till att bli perfekt.
Redan programmets namn Prosjekt Perfekt (ja det stavas så på Norska) är lite konstigt, för som Ida avslutar programmet ”Det många säger är det perfekta livet, är inte det perfekta livet”. Programmet och speciellt den avslutande meningen tycker jag indirekt ställer en viktig fråga – vad är perfekt? Och vem i så fall bestämmer detta?
Speciellt besöket på plastikkirurgimottagningen tyckte jag var skrämmande, efter besöket hade hon komplex för saker hon tidigare inte tänkt på. Delar på hennes kropp som hon tidigare varit nöjd med blev efter besöket helt plötsligt delar hon upplevde behövde ändras
Som Ida visar möts vi dagligen och i överflöd av budskapet att det liv vi lever kan bli bättre om vi bara gör si eller så. Vi ska en dag äta som stenåldersmänniskorna för att nästa dag svälta två dagar i veckan för att -när detta blivit omodernt- undvika alla kolhydrater. Vi ska sätta mål och utmana oss själva hela tiden och utvecklas som personer, samtidigt som allt detta fokus på oss själva pågår ska vi vara ödmjuka och tänka på våra relationer, vara en bra arbetskollega och vara ledig så mycket som möjligt med våra barn. Någon som är förvånade över att vi är mer stressade nu än någonsin?
Har vårt samhälle verkligen gått så långt att yta är viktigare än innehåll?
Jag tror vi måste tänka om, vi måste börja fundera mer på hur vi uppför oss både mot oss själva och mot andra, den vackraste fasad kan samtidigt vara det fulaste som finns om insidan är ett vrak. Självklart spelar yta roll, men yta kan vara så mycket och vem bestämmer vad som är bra? Yta är det första vi bedöms efter när vi träffar nya människor, men även om det är ett slitet uttryck så kommer äkta skönhet inifrån och det vinner alla gånger i längden.

Har nu träffat min PT ett antal gånger och kan konstatera några saker om mig själv. Jag är stel som en pinne, är helt hopplös på hopprep (lite billig jag vet…) och jag behöver bli mer rörlig – men annars är det rätt bra. Nä visst ja, behöver även få upp flåset lite mer.  Den självbild jag haft om mig själv gällande träning har dessvärre blivit bekräftat, dock har jag en rätt bra teknik och är hyfsat stark. För det andra finns planer på så helt klart skiner ljuset i tunneln.

Läxan över sommaren är att jag ska innan sommaren är slut klara 20 doubleunder. För er som likt mig själv saknade kunskap om vad det är kan jag berätta att det är när hopprepet passerar under fötterna två gånger vid varje upphopp. Idag klarar jag två stycken (?!), snacka om uppförsbacke! Det kommer bli en hel del hoppande med rep i sommar.

Vid dagens pass konstaterade jag också att mina händer formats efter många års kontorsarbete och att det är smärtsamt att bygga upp valkar. Har förvisso tidigare tränat en hel del med kettlebells, men det är inget mot att svinga hängande i en stång med resten av min kropp hängande under.

Blickade idag avundsjukt på hur enkelt det såg ut när PT’n visade dagens övningar och ett j-vlar anamma tändes i mig att så där enkelt ska mina 20 doubleunder också se ut i augusti. Hoppet (var bara tvungen) är ju det sista som överger en! 

Alla som känner mig vet att jag kan vara lite väl spontan för mitt eget bästa ibland. Jag gillar utmaningar och greppar gärna tag i en när den visar sig, ibland önskar jag att hjärnan hade fått vara med i beslutet lite mer. 

En av motionärerna på Friskis&Svettis har gjort en fantastisk resa i sin träning och hon ställde i våras upp i motionsloppet Toughest i Malmö, jag är oerhört imponerad över hennes utveckling (och har sagt det till henne så klart) men kunde inte låta bli att retas lite. Svaret blev då så klart att jag skulle försöka själv. Ja, ni kan lista ut vad som händer sedan.

När orden befann sig i luften insåg jag vad de verkligen betydde och jag försökte desperat dra till baka dem men misslyckades så klart, nödlösningen att säga att hon tolkat mitt svar fel var stängd då det fanns vittnen i rummet. Men ett löfte är ett löfte så nu ska jag fira min bröllopsdag 2015 med att springa, kräla och klättra i Malmö.

Snabbt insåg jag att min kropp var långt ifrån den form den borde vara för att klara denna utmaning så jag har tagit hjälp utifrån. Jag ser nog mer tränad ut än vad jag är så, om jag ska tolka hennes förslag på träningsupplägg, så föll mina ord om att jag var dålig i form platt till marken. Nu bad jag iofs henne lägga ribban högt (jag gillar ju utmaningar) så jag har mig själv att skylla – igen!

Efter den resa jag själv har gjort när jag utbildade mig till professionell coach har jag kommit till insikten att jag haft ett rätt dåligt självförtroende när jag var barn, Jag gömde det duktig bakom en fasad av humor och en djärvhet att skämta med mig själv och mina brister. Som en konsekvens av detta gav jag mig bara på saker jag visste jag skulle klara av och där jag kunde undvika att misslyckas, sport och träning hamnade långt ner på listan. Denna bild av mig själv som helt oduglig när det gällde sporter hänger med mig än idag och är nog den bid som mest präglat den jag är idag. Jag har iofs ett betydligt större självförtroende igen (för stort anser en del) och en ordentlig självkänsla, men bilden av mig själv som lat och sportig får jag nog leva med. 

Just därför ser jag mig själv som mycket stelare, latare, i sämre kondition, svagare än jag egentligen är. Det finns ett uttryck inom psykologin som passar bra in på mig – selektiv perception. Det betyder att man stänger ute saker som stämmer dåligt med vår föreställning om hur det är, kortfattat ”vi ser och hör det vi vill se och höra”. 

Efter passet igår hade jag tidigare tagit min ”nära-döden-upplevelse” under passet med den stelhet, ömhet och allmänna smärtbild som råder idag som en bekräftelse på att min kropp är ämnad för att göra andra saker. Men b. la. tack vare en god vän som en gång lurade med mig på mitt livs första träningspass (https://myracoaching.com/2012/05/26/traning-inte-for-alla/) har min inställning ändrats. Jag ser nu det ”platta fall” (jag är fortfarande realist) jag presterade igår som ett första steg mot leran och vattnet i Malmö, nu ska jag en gång för alla jobba bort den självbild som hängt med mig sedan barnsben. Jag kommer ha ont, jag kommer svettas litervis, jag kommer möta motgångar, jag kommer vilja backa ur, men efter målgången i maj 2015 kommer jag få betalt för allt arbete.

Vi känner alla någon som man med all rätta kan kalla dålig förlorare, antingen att personen surt hittar alla möjliga ursäkter till att han/hon har en annan placering än längst upp på pallen eller att personen helt enkelt är som ett regnmoln resten av dagen. Jag precis som alla andra har varit i dessa skor någon gång, känna den sura känslan av förlust strömma genom kroppen.
Men det finns också dåliga vinnare. Det är personen som vitt och brett springer runt och skriker ut att han/hon är bäst och att alla andra är dåliga, det är personen som i dagar efteråt ser till att ingen glömmer vem det var som segrade. Någon som känner igen sig – nä tänkte väl det…… 😉
Vi har nu de senaste dagarna fått se vårt Svenska OS-lag ta ett antal medaljer efter många gånger en närmast bragdinsats. Euforin och glädjen är stor och vi kan ( och ska) som nation verkligen glädjas kring framgångarna.
Men parallellt som vi firar framgångarna ser vi den dåliga vinnaren framträda främst bland våra journalister, här hånas vårt grannland i spaltmeter och Norges statsministern uppvaktas med allt från ett paket med smör till en inramad löpsedel, allt på bästa sändningstid.
När jag ser den våg av hån som drabbar Norge från vår sida skäms jag. Det verkar som om våra redaktioner tycker att glädjen blir större om vi kan göra att förlusterna svider ännu mer. Tyvärr får jag känslan att det vi nu ser i tidningar mot Norge är samma sak som många av våra barn drabbas dagligen av i skolan – de starkare trycker ner de tillfälligt svagare. Samma redaktioner som ondgör sig över klimatet i skolan skapar detta klimat på sina löpsedlar.
Nu kan man tycka att det ju bara är sport och att vi harmlöst bara skämtar, men när mobbarna säger att de skämtar ser vi det som dålig ursäkt och vi kontrar med att de ”borde veta bättre”.
Fram med euforin och glädje med våra landsmän i OS, men sluta skita ner deras framgångar med mobbing.