Sittande på planet hem från Stockholm där jag varit på föreningskonferens med Friskis&Svettis är det många tankar och intryck som snurrar i huvudet och som gör det omöjligt att sova (vilket jag alltid gör på flyg).

Våra föreningskonferenser har två syften vi träffas och diskutera frågor som är viktiga för vår utveckling, men det ger även oss i föreningarna även möjlighet att knyta kontakter och dela erfarenheter med varandra.

En diskussion vi hade dessa dagar var kring vår idé om att vi ”ska erbjuda lustfylld lättillgänglig träning för alla”, det är att sikta högt och kräver mycket av oss alla för att kunna leva upp till det. Idén gäller i och för sig vår träning, men kan den även gälla andra delar?

En reflektion jag gjorde på kvällen är hur chosefria via är. Den hierarkiska pyramiden som är mer eller mindre påtaglig i vårt samhälle i övrigt raderas ut när du kliver innanför dörrarna hos oss. När du är i F&S sammanhang då är du just bara DU, din ”civila status” har du lämnat hemma. Inte heller har det någon betydelse vilken roll du har i din förening, alla är precis lika viktiga. Just den sista meningen, att alla är lika viktiga, hör man många företag antingen skriva i sin presentation och/eller slentrianmässigt säga lite då och då. Det sköna med Friskis&Svettis och varför jag är stolt över att vara en del av denna organisation är att vi på allvar lever som vi lär – hos oss är verkligen ALLA lika viktiga.

Jag delade detta inlägg på Facebook härom dagen då jag tyckte det var fyndigt. En vän jag respekterar tyckte jag agerade unket som delade detta vilket fick mig att reflektera. Jag både förstår och respekterar hans invändning och inser att man kan se på skämtet som en påspädning av de försommar som finns.

Det finns de som menar att livet är för allvarligt för att vi ska låta bli att skämta om det och de som tycker att en del saker är tabu att skämta om. Utan att vara någon expert på humor så finns det vad jag kan hitta inget generellt svar på frågan om man kan skämta om allt. Hur skämtet landar beror på många faktorer t. ex. vem som är avsändare resp. mottagare och tidpunkten för skämtet. Kan man skämma om förintelsen? Kanske om man bekänner sig till judedomen betydligt svårare för en kristen man från Tyskland.

Att tidpunkt och plats är viktigt som vår svenska komiker Özz Neujen fick erfara när han inledde  en ståupp i New York med skämtet.

”Hi, it´s nice to be here i New York but I´ve got some bad memories about New York because one of my relatives died in the 9/11. It was he who flew the plane…”

Behöver knappas säga att hans karriär ”over there” tog ett snabb slut den kvällen.

Vi har alla olika åsikter om vad som är roligt, vad man kan skämta om och hur man kan göra det. Personligen kan jag gå rätt långt i vad jag tycker är roligt och tycker man kan skämta om det mesta, men även jag har begränsningar. Jag bjuder ofta på mig själv och gillar när andra ”utnyttjar” mina fel och brister i sina skämt – en viktig ingrediens är att hjärtat är med. Jag tycker inte ens ett skämt måste vara sant, det räcker att det är sannolikt.

Så tillbaks till mitt delade inlägg. Jag delade inte inlägget för att spä på försommar om kvinnor och i förlängningen även spä på föredomar om oss män som plumpa och tror vi alltid vet bäst. Jag delade inlägget för att jag tycker det som sagt var fyndigt påkommet att jämföra hur det dessvärre ser ut på många håll med den otroligt långa avtalstext vi får när vi köper mjukvaror där vi bara accepterar utan att förstå konsekvenserna.

Vi har ett problem i vårt samhälle där vi diskriminerar kvinnor inom många områden. Det har blivit bättre men att det går för sakta är jag den fösta att skriva under på. Dock tycker jag att diskussionerna kring jämställdhet ibland spårar ur och månaga debattinlägg anser jag förstör mer i kampen än tvärtom.

Män och kvinnor är olika mer än bara fysiskt, vi ser saker på olika sätt. Jag menar att det är en styrka när vi kan utnyttja dessa olikheter som komplement till varandra. Feminist har jag svårt att kalla mig då jag tycker begreppet är begränsande. Jag är en varm anhängare av det bredare perspektivet där jämställdhet ska råda oberoende om vi är män eller kvinnor, oberoende vilken religion vi tillhör och oberoende vilken hudfärg vi har.

Det exakta ursprunget till citatet ovan har jag svårt att hitta, men det precis lika sant för det. Många böcker i självhjälp går ut på att vi ska hitta oss själva, hur vi ska göra för att uppnå våra drömmar. Hetsen kring att vi alltid kan hitta svaren inom oss och alltid se det positiva i allt som sker har fått författaren Svend Brinkmann att skriva en bok som balanserar detta synsätt. Han vill att vi ska fokusera på det negativa i våra liv och aktivt lära oss säte nej. Svends menar att vi likt stoicismen alltid ska tänka på att vi alla en gång kommer att dö.

Jag medger att Svend har poänger i det han skriver, men överlag tror jag på att vi mår bättre av att vara positiva, positivism i alla lägen anser jag dock vara en utopi. Vi måste våga erkänna att livet ibland är jobbigt och negativt (eller rent ut sagt för j-vligt). Våga landa i denna känsla, acceptera att det är så ett tag och jobba sedan för att göra det bästa av situationen. Klarar vi då av detta själv? Nej, vi behöver hjälp!

När vi föds är vi helt oförstörda av vår värld. Vi har en binär syn på allt som sker, antingen är det bra eller så är det dåligt, svart eller vitt. Vi är fulla av energi och har total passion för saker vi verkar gilla och precis det motsatta för saker vi ogillar. Livet är kort och gott rätt okomplicerat.

I takt med att vi växer upp pressas vi av faktorer utifrån så som grupptryck, samhällets inställningar och olika förväntningar. Många gånger gör vi saker utan att riktigt veta varför vi gör dem. Läste någonstans, hoppas det är fel, att endast 19% av oss är engagerade på jobbet – det är en väldigt låg siffra. Vart tog barndomens drömmar om brandman, polis, läkare eller prinsessa vägen (just drömmen om prinsessa är inte min, saknar helt nödvändiga förutsättningar för detta)? Var finns önskan om att förändra välden världen till det bättre? Var finns drömmarna?

Hela industrin runt coachning  bygger på att vi behöver hjälp att hitta dessa drömmar och att svaren på de frågor vi har finns inom oss. Visst är det så, innerst inne bakom all press utifrån har vi säkert många av drömmarna kvar. Passionen för att göra något annat än det vi gör brukar ofta ”titta fram” när vi talar om vad vi ska göra när vi går i pension.

Kan vi då förändra våra liv själva över en natt, kan vi ta tag i drömmen inuti oss och leva det liv vi innerst inne vill. Ja säkert kan vi det många gånger, men vi behöver hjälp. Vi som samhälle behöver hjälpa till och förändra synen på att vara olika och börja uppskatta det. Alla kuggar behövs för att maskineriet ska fungera men på olika ställen. De egenskaper just du har som jag irriterar mig på kan vara helt perfekta någon annanstans eller så är det just jag som bäver fundera om jag är på den plats jag gör bäst nytta.

Jag har fått en del kommentarer (ett stort tack för det) på mitt förra inlägg och jag vill fortsätta mitt resonemang och mina tankebanor. Det så klart är viktigt VAD vi kommunicerar, men än viktigare är HUR vi kommunicerar det.

Den information som produceras sedan tidernas begynnelse fram till 2009 produceras idag på 24 timmar – hisnande perspektiv. Idag laddas det upp 30 timmar film på YouTube varje minut, under samma minut loggar 277 000 in på Facebook och mer än 2 miljoner sökningar sker på Google. Varje minut, varje dag, hela året. I denna enorma skog av information finns du och jag som försöker göra oss hörda och på något trevligt sätt sticka ut, företagen vi jobbar för lägger ner ofantliga summor på marknadsföring för att just de produkter/tjänster de säljer ska vara de som väljs.

Vi får nyheter allt snabbare idag, nästan så man ibland känner att nyheten kommer före själva händelsen (vilket föresten var själva storyn bakom Bondfilmen Tomorrow Never Dies från 1997). I kölvattnet av att redaktionerna är pressade att publicera snabbare och snabbare hänger källkritiken dåligt med och klavertrampen har blivit fler. Men redaktionerna har rutiner för att hantera detta, värre är det med dig och mig. Vi delar idag artiklar och bilder hur som helst på socialmedier så som om de är sanna utan att kontrollerat saken. Vi bryr oss inte om var ”nyheten” kommer från, vem som skrivit den och/eller vem som vinner på att den sprids – stämmer den med vad vi tycker sprider vi den gärna. När sedan ”nyheten” blivit publicerad i ett antal led ja då måste den ju vara sann. Eller hur?

Att skicka iväg en rad i ett kommentarsfält gör vi gärna (speciellt om vi är kritiska) utan att direkt fundera på hur det vi skriver kommer landa hos mottagaren. För att sticka ut spetsar vi gärna till det lite extra, och sedan måste nästa person spetsa till det ytterligare lite och så fortsätter det fram tills någon går över en osynlig gräns och kritiken riktas mot honom eller henne och så håller vi på. Vi fokuserar mer på sak, personen bakom har vi tappat bort i bruset för länge sedan. Jag tror att nätmobbningen egentligen har väldigt lite med mottagarpersonen att göra, det är bara ett uttryck på ett hävdelsebehov från sändaren. En önskan att kunna sticka ut från den gråa massan väger tyngre än hänsynen och respekten för mottagaren.

Jag menar, som ni säkert förstår, att vi omöjligt kan fortsätta på denna väg. Även om vi har olika åsikter måste vi som samhälle börja omvärdera hur vi ser på varandra och åter finna respekten för människan. Denna omvändning måste börja med just dig och just idag. Om vi alla väntar på att någon annan ska börja eller att vi ska göra det i morgon kommer vi se den negativa spiral jag menar vi är inne i sjunka allt djupare och djupare, jag fasar för var den slutar.

Ett av mina första blogg inlägg handlade om ett beröm jag fick för en skjorta jag hade på mig (läs inlägget här), enkla ord som gjorde min dag. Här om dagen fick jag ett beröm av en vän på FB som värmde precis lika mycket. Hon skrev:

”Vet du vad? Du är en av de mest prestigelösa människor jag känner. Du testar en åsikt, lyssnar på olika argument och väntar med att bestämma dig för vad du tycker tills du har vänt och vridit på frågan några varv. Det har jag väldigt stor respekt för! Önskar att fler hade det tålamodet.”

Nu kan du slappna av, egotrippen är slut. Detta inlägg kommer handa om annat än en expose hur fantastisk bra jag är (det finns väldigt skilda åsikter om detta dessutom). Jag vill reflektera hur lite det egentligen behövs för att glädja någon annan. Ett par rader med beröm, en positiv kommentar eller till och med bara ett leende. Om det nu är så enkelt varför gör vi det så sällan?

Ingen kan undgå att vårt samhälle har blivit hårdare de senaste åren. Du som person har allt mindre betydelse utan det är dina resultat som räknas, hur du mår i processen är något vi inte har tid att ta hänsyn till. Hårdheten syns väldigt tydligt i kommentarerna på nätet där vi flyttat mobbingringen på skolgården till våra egna rum där hemma. Att tjejer idag kallas hora är knappast något som vi ens höjer ögonbrynen åt. Att vi helt ohämmat vill slänga dörren i ansiktet på de som kommer hit till vårt land för att söka skydd från krig är vardagsmat idag.  Att våra folkvalda politiker får hat/hot brev bara för att de är just politiker är lika skrämmande som fegt, men de själva ser det som ”en del av jobbet” och många ser det dessutom som vardagsmat. Vi har blivit avtrubbade och accepterar saker idag som för bara ett antal år sedan hade chockat. Var vägen slutar som vi är inne på nu vet jag inte, men känslan jag har i magen är ytterst obehaglig.

Jag menar att vi måste tänka om och vända skutan innan det är för sent. Vi måste börja ta hand om varandra och lära oss gilla varandras olikheter. Vi ska fortsätta ha olika åsikter som ska diskuteras ofta och flitigt, men tappar vi respekten för varandra som personer kommer vi tappa fotfästet helt och hållet.

Börja idag och börja enkelt, ta ett steg för att i morgon ta ett till. Det finns ett citat som passar bra i detta sammanhang – ”även den längsta resa börjar med ett steg”. Ta ditt steg idag, beröm någon i din närhet för något de gör/har gjort. Gör det ärligt och uppriktigt och du ska se vilken härlig respons du får.

Jag vill sluta med att leva som jag lär och verkligen tacka dig för att du tagit dig tid att läsa denna text. Jag skriver denna blogg mest för att sortera mina egna tankar vilket jag gör när jag sätter dessa på pränt. Att du tagit dig tid att läsa detta känns ärligt talat riktigt bra och värmer mig, även om du är helt anonym.

Att peka på Sverigedemokraterna och påstå att de är roten till allt negativt som sker nu med mordbrand och annat är att göra det väl enkelt för sig. Jag skulle vilja vända på resonemanget -att SD vinner mark som de gör är ett resultat av rädsla, en rädsla för det okända. SD är dock otvetydigt skyldiga till att utnyttja denna rädsla för att få makt, men de är långt ifrån ensamma med att göra detta. Att utnyttja rädslor för det okända och vända detta till att vinna politisk makt är inget nytt, det gör alla partier. Rädsla för att höjd bensinskatt ska avfolka glesbygden, rädsla för att sänkta skatter leder till brister i vården osv., listan kan göras lång. Det finns dock en viktig och tydlig skillnad som jag tycker SD utnyttjar cyniskt, de använder medmänniskor i nöd som flyr från ett krig som redskap.

Jag har som jag skrivit flera gånger väldigt svårt för Sverigedemokraternas syn på människor, där de delar upp människor i ett A och ett B lag, den officiella bilden är i och för sig en annan, men då och då spricker fasaden och det rätta ansiktet visar sig. Deras argument är enkla och lätta att förstå – vi saknar x antal miljoner i t. ex. sjukvården, invandringen kostar y miljoner, så drar vi ner på det ena kan vi flytta pengarna till det andra. En rädsla byggs upp för att vi inte ska kunna ge våra sjuka och äldre hjälp när de behöver det och SD vinner mark då de spelar på vår okunnighet om hur allt hänger samman. Livet som vi alla vet är komplicerat och långt i från svar eller vitt, men vi tenderar att glömma detta när vi diskuterar saker som ligger nära oss själva. Vi bemödar oss inte att ta reda på hela bilden för den är så komplicerad, vi väljer att  ta de lätta logiska argumenten till oss.

Tyvärr landar all diskussion om invandring och integration just i frågan om för eller emot SD – vi gör det åter igen lätt för oss. Låt oss en gång för alla enas om att vi har problem med den stora flyktingström vi ser just nu. Den stora mängden hjälpsökande som kommer just nu sätter press på vårt samhälle, en press samhället är dåligt förberedd på.

För att citera Martin Luther King -”jag har en dröm” att vi i fortsättningen kan diskutera invandringen, problemen med invandringen och lösningarna på detta utan att varje gång fastna i diskussioner runt Sverigedemokraterna. Låt oss precis som vi gör med alla andra frågor diskutera hur vi ska kunna lösa det akuta som nu sker och även hur vi ska organisera samhället för att vara förberedd på om något liknande händer igen. Låt oss ta dessa diskussioner öppet och ärligt utan ha korta politiska poänger och personlig vinning som primära mål. Låt oss sätta oss människor i centrum och bygga system efter oss istället för att forma oss människorna efter systemen.

I min värld hjälper man de som ber om det, knackar någon på dörren och behöver skydd släpper man in dem. Att stänga dörren i ansikte är fel på alla tänkbara plan. Lite som devisen blodgivarcentralerna hade för några år sedan – ”sätt in på blodbanken, nästa gång kan det vara din tur att ta ut.” Nästa gång kan det vara vår tur att behöva hjälp – vill du ha dörren i ansiktet då?

På en direkt fråga om du har respekt för andra och andras yrke kommer du säkert svara ja. Det göt jag också mer som ett reflexssvar än som ett svar med tanke bakom. Men handen på hjärtat, har du verkligen det? 

Jag som har flugit en hel del i mitt liv har en rätt bra rutin på den säkerhetsgenomgången som varje gång visas, jag vet hur  man spänner fast säkerhetsbältet och jag vet hur man hanterar syrgasmasken. Tidigare har jag under denna genomgång antingen somnat (jag sover alltid på flyg) eller så har jag fortsatt läsa den bok jag har med mig. Att jag skulle engagera mig i personalens genomgång fanns inte på kartan.

Men en inrikesflygning i USA fick mig på andra tankar. Planet jag flög var ganska litet och det slumpade sig så att jag fick platsen brevid en flygvärdinna och vi började prata. Hon berättade då att det var så tråkigt att se de massiva ointresse för säkerheten varje gång hon gjorde en genomgång, hon sa att det kändes som om vi resenärer inte brydde sig om hennes jobb. Vår diskussion fick mig att fundera på mitt eget beteende, handen på hjärtat visade jag en total brist på respekt för deras arbete när jag antingen somnade eller lät dem se toppen på min skalp försjunken i en bok.

Respekten för andras jobb kan breddas vidare, hur många gånger mer än noterar jag hotelstäderskor?  Jag har hört talas om städerskor som städat kontor och en person kommit in och frågat om det ”inte fanns någon där” rakt ut i luften, personen menar säkert att det inte fanns någon av de personer han behövde få tag i, men frågan är otroligt nervärderande.

Vid ett tidigare arbete jag hade där det fanns både säljare (jag) och produktionspersonal skämtade vi på en fest någon gång im att vi säljare var de enda på företaget som var närande (såg till att pengar kom in) medan de i produktionen var tärande (kostade pengar), som svar fick vi så klart alla fördomar om säljare serverade på silverfat. Påståendet om närande vs. tärande har iofs en lite uns av sanning i sig, men lika sant är det att vi som säljare hade varit helt hjälplösa och aldrig kunnat göra vårt jobb om inte vi haft en duktig produktionspersonal. 

Numera säger jag alltid godmorgon till alla hotellstäderskor, jag lyssnar alltid på alla säkerhetsgenomgångar och jag ställer aldrig frågan, hur än välment, om det ”inte finns någon där”. Jag har även slutat använda uppdelningen närande/tärande (utom på personalfester och då med personer jag vet ser ironin i det).

Alla, tåls att upprepas – alla, på ett företag bidrar till företagets framgång och alla är ”skyldig” till motgångarna. Alla behöver jobba tillsammans för att nå framgång, om det finns ett pyramidtänkande inom organisationen behöver man likt förre SAS chefen Jan Carlsson skrev i sin bok – riva pyramiderna. 

Jo, så kan det bli om Jenny Damberg och Zandra Hedlund får som de vill. Jenny skrev i dagens arena (se här) att vi män ska förbjudas gå på krogen och Zara som är pressansvarig på feministisk initiativ tweetade ett medtycke. Jag förstår spelets regler att man vill provocera för att slå igenom massmediebruset och med detta inlägg har jag bidragit till deras framgång. Men ibland finns det påstående som enligt mig är så bekymmersamma att jag bara måste ventilera vad jag tycker.

Alla har rätt till sina åsikter och jag kommer försvara deras rätt att hävda den, det gäller alla oberoende politisk färg eller till och med de helt utan fast politisk agenda. Men precis som jag anser att vi ska diskutera med Sverigedemokraterna och med argument belysa deras enligt mig sneda syn på invandring generellt så ska vi göra det samma med Feministiskt initiativ och deras företrädare.

Att göra anspråk på att vilja bli ett av partierna som bestämmer vårt lands lagar och samtidigt hävda att ”män är en säkerhetsrisk” är precis lika korkat som att hävda att alla invandrare är brottslingar bara för att en person med invandrarbakgrund begått en kriminell handling.

Jag är den förste att erkänna, bla. i mitt tidigare inlägg ”Zara Larsson är rädd för mig”, att det är vi män som sår för den absoluta majoriteten av våldtäkterna och det är även vi män som ligger bakom de flesta fall av misshandel i vårt samhälle. Men att dra den statistiken så långt som att det är ALLA mäns fel, att vi är säkerhetsrisker och att vi borde portas från krogen är att gå många steg för långt.

Dock måste jag ge Zandra rätt i en sak som hon tidigare skrivit, det är en total brist på respekt att titta på en kvinnas bröst utan att kvinnan sagt ja först. Här måste vi män bättra oss, ja jag skriver vi för jag erkänner att jag syndat i detta fall. För att dra en anekdot så hade jag en amerikansk kollega en gång som blev så trött när en CEO på ett amerikanskt bolag talade till hennes bröst istället för till hennes ansikte så hon tittade honom i skrevet. När CEO’n påpekade detta irriterad meddelade hon frankt att tittade han på henens bröst så tittade hon honom i skrevet.

Till viss del ger jag även feministerna en poäng att det finns en grabbig kultur i vårt samhälle, där kvinnor oftast bedöms efter utseende snarare än efter prestation och kunnighet. Jag är den första att skriva under på att detta måste bort! Men vägen till framgång är inte genom att hata eller köra med krigsretorik, vare sig det gäller invandring eller jämställdhet.

Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits i tidningar om kommunikationens svåra konst. Bokhandlarnas hyllor fylls av böcker som lär ut tips och tricks hur vi ska göra för att kommunicera bättre. Vi har sett en boom av retorikkonsulter som, speciellt i valtider, träffsäkert pekar på styrkor och svagheter i våra folkvaldas tal.  Jag vågar sticka ut hakan och påstå att alla författare och konsulter, ingen nämnd ingen glömd, är överens om en sak – en öppen och aktiv kommunikation är grunden till att vi utvecklas och undviker allvarliga konflikter.

En av hörnstenarna i Förenta Nationerna och även Europeiska Unionen är att vi ska öka kommunikationen mellan varandra för att på det sätt förebygga konflikter och lösa de som finns.  Att ha en öppen dialog med diktaturer och andra länder som har en för oss väldigt skev världsbild och behandlar människor på ett sätt som är väldigt främmande i våra ögon är generellt något alla förespråkar. Men, tyvärr finns det ett men, när det gäller den politiska kommunikationen i vårt eget land blir det på många håll tvärstopp.

Det finns sedan två val tillbaka ett nytt regeringsparti som enligt många med mig har en väldigt skev människosyn. Jag har skrivit förr, och upprepar gärna, att jag har väldigt svårt för deras politik och deras retorik. Att se på människor i ett A- och ett B- lag som jag får uppfattningen att de gör skrämmer mig, det skrämmer mig ordentligt. Men att överhuvudtaget helt stänga dörren och inte ens diskutera med dem är en taktik (eller vad det är) jag har väldigt svårt för. Det är lite som att sticka huvudet i sanden och hoppas att de försvinner.

Jag är av den åsikten att vi måste ha en dialog med alla vilka besynnerliga åsikter de än har eller vilken världsbild de än strävar efter.  Det är genom dialog vi kan få till förändringar inte genom ”den stängda dörrens taktik”. Så fort någon förespråkar, om än så försiktigt, att vi ska börja diskutera med Sverigedemokraterna så går det en stötvåg genom samhället där det målas upp ett samhälle i förfall om vi öppnar en dialog. Jag har svårt att se varför vi förespråkar dialoger med olika totalitära diktaturer i världen men att dörren ska vara stängd till Sverigedemokraterna.

Spontant känns det som att vi skäms över att vårt samhälle utvecklats i den riktningen att den människosyn Sverigedemokraterna förespråkar nu blivit så stark att partiet är landets tredje största. Det är skrämmande att vårt land som alltid stått för öppenhet och omtanke i världen (nåja, i modern tid i alla fall) nu har så starka vindar åt motsatt håll, men jag skäms även att vi som alltid förespråkat en öppen dialog i världen nu verkar stänga dörrar själva.

I sitt sommarprogram sommar i P1 berättade artisten Zara Larsson att hon är rädd för mig. Inte mig personligen för vi har aldrig träffats utan bara just det faktum att jag tillhör gruppen män – tyvärr förstår jag henne

Alla -kvinnor, tjejer, män, killar, invandrare, HBTQ-personer- ska kunna känna sig säkra när de är ute, hur de än är klädda, vilken tid det än är på dygnet och oberoende om de är i grupp eller ensamma. Vi har långt kvar innan vi når dit, men det är vårt allas ansvar att vi dagligen drar vårt eget strå till stacken.

Att Zara Larsson vill ändra det samhälle vi har där könsfördelningen på maktpositioner är ojämn gillar jag och stödjer till 100%, även det faktum att löner för kvinnor är generellt lägre än lönen för män är något vi måste ändra på omgående. Hon har även rätt i att jämställdhet aldrig kan gå för långt. Men, tyvärr finns det ett men här –  jag har svårt för termen ”manshat”. Zara hade i och för sig en bra definition som jag står bakom, hon menade att det är just det sneda förhållandet jag skrev om ovan som är det hon hatar, inte män generellt som individer. Men bara att använda ordet ”manshat” skapar motsättningar och låsningar jag menar är dåliga för debatten och som därmed hindrar framgång. Jag menar även att även om jämställdhet aldrig kan gå för långt kan förslagen för att komma i mål göra det. För att komma framåt och på allvar lyckas räta upp det som blivit snett tror jag vi behöver en förändring i hur vi i grunden tänker och att vi var och en vågar ifrågasätta våra egna värderingar och sedan jobba för att ändra de vi kommer fram till behöver ändras på. en ack så jobbig resa, men en resa jag menar vi måste göra.

Jag fick en tankeställare själv härom dagen när jag delade ett inlägg på Facebook där det humoristiskt meddelades att det fanns kvinnliga könshormoner i öl för att man hade konstaterat att män efter att de tagit sig en öl eller två inte kunde köra bil längre och talade oavbrutet. Ett oskyldigt skämt som jag skrattade åt och som sagt utan baktanke delade vidare, men när en god vän skrev ”ogilla” som kommentar började jag tänka efter. Skämtet, som jag först tyckt var rätt oskyldigt, cementerade ju den felaktiga syn vi har på varandra. Det ligger ju inte i våra kön om vi pratar mycket eller lite inte heller hur vi kör bil. (Att köra bil överhuvudtaget efter ett antal öl är ingen bra idé alls oberoende av kön). Även om jag tycker man kan skämta om det mesta och inser att alla skämt om man plockar sönder det på ett eller annat sätt spelar på fördomar valde jag att ta bort delningen från min ström.

Zara Larsson, jag kan garantera att du inte behöver vara rädd för mig om vi skulle träffas men jag förstå att du är det och ber om ursäkt för det.  Även om jag inte håller med om allt du säger hoppas jag du fortsätter våga för det behövs, den spridning du och andra kända personer får när ni stoppar ut hakan kan jag omöjligt mäta mig med, men jag lovar att försöka så gott jag kan. Ett citat jag ofta återkommer till passar bra in här, det är avslutningen på  Apples reklam ”the crazy ones”:

”You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. About the only thing you can’t do is ignore them. Because they change things. They push the human race forward. And while some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do.”